Bara 49 veckor kvar nu

God morgon och Glad Fredag, kära läsare!

Ännu en vecka har visslat förbi och det nya året känns inte fullt så nytt längre. Jag har lyckats komma igång med jobbandet igen, men försöker hålla tempot så lågt som möjligt. Sena morgnar. Inga panikstarter. Inget nattarbete. Inga möten innan lunch. Inga cigaretter. Inget koffein. Mycket sömn. Mycket vila. Vikten fortsätter att så sakteliga gå neråt. Vi har skrivit tre nya konsultkontrakt i veckan. Mycket att vara glad och nöjd över med andra ord.

Mindre positiv är jag över att mitt skov inte verkar vilja ge med sig. Det börjar närma sig fem månader nu och jag känner hur det inverkar på humöret. Familjen, och inte minst John, känner också av det dessvärre. Jag försöker verkligen, men allt som oftast bubblar det bara över helt utan förvarning. Jag har blåsor på tummarna av allt rullstolsknuffande, men jag hoppas att det åtminstone kommer att minska gäddhängsomfånget.

Idag ska jag hålla på traditionen och likt de två tidigare fredagarna detta året ta och intervjua mig själv med en fråga för varje dag som gått. I vanlig ordning är de utomordentligt djupsinniga frågorna hämtade från diverse navelskådningssidor på internätet.

15) Har du läst någon bok som ändrade din uppfattning om något?

Nej, det kan jag inte påstå. Jag läser mycket, ofta och gärna och jag tror att i nästan varje bok jag läst har jag hittat en formulering, en ny tanke eller något koncept som jag fastnat för. Men ändrat min uppfattning om något har de nog inte.

16) Har du haft någon (pojk)vän som du bara gled isär från?

Nja, gled isär vet jag väl inte. Jag har haft en makalös tur i mitt liv och mött många människor som varit oerhört värdefulla. Några kanske mer så än andra. Jag har ett par riktigt nära vänner som jag hängt ihop med i snart 30 år och några kanske inte riktigt lika nära som jag ändå ser till att hålla kontakten med. Men det är väl kanske så att vi möter många människor på vår resa genom livet och ibland bär våra vägar oss åt olika håll efter ett tag.

17) Kan du berätta om någon du mött helt oförmodat som varit betydelsefull i ditt liv?

Dave Janes. En morgon, mitt i Granloholmstristessen när mitt liv kändes som allra mest hopplöst, väntade ett mycket märkligt e-mail i min inkorg. Det var från en främling som tycktes veta en hel del om mig och det han skrev var ganska oförskämt. Jag skickade ett ilsket svar om vart han kunde hoppa och sprätta och med det antog jag att jag aldrig skulle höra något mer från honom. Nästa dag kom ett nytt, mycket annorlunda, e-mail där han bad om ursäkt och förklarade sitt beteende. Det visade sig att han ”träffat” en av mina väninnor på en obskyr website, men efter en smula flirtande hade de kommit fram till att de inte var ämnade för varandra. Hon trodde dock att han och jag skulle ha mycket att prata om och han hade därför bestämt sig för att skriva till mig. Tonen i hans första mail hade satts med hennes bild av mig som en sarkastisk arbigga i sinnet, och hade tänkt sig att jag skulle se humorn bakom orden och bita tillbaka.

E-mailandet fortsatte i stort sett dagligen och vi blev nog varandras Kära Dagbok. Det var aldrig något flirtande eller romantiserande mellan oss, bara en stadigt växande vänskap. Dave bodde i Ealing och det var alla mina besök hos honom medan jag jobbade på mina uppsatser som gjorde att det blev just Ealing vi bosatte oss i när vi till slut bosatte oss i London. Men vid det laget hade Dave redan flyttat vidare. Hans livsresa förde honom ner till Devon där han driver ett värdshus. Jag tror nog att om han fick besvara den här frågan skulle han nämna mig.

18) Kan du berätta om någon händelse som skakade om din världsbild (en stor besvikelse i ditt liv)?

Jag tror att den tveklöst största händelsen i den bemärkelsen var när min mormor dog i lungcancer. Jag var väl 12 när det hande och jag ville få dö med henne. Jag ville få dö som hon dog. Hon personifierade allt som var vackert, all godhet, i mitt liv och om hon måste dö kunde det inte finnas vare sig någon Gud eller någon rättvisa i denna värld. Någonting inom mig dog verkligen med henne. Kanske var det tilliten. Kanske var det tron på den ovillkorliga kärleken och livets godhet. Jag tror hela familjen var lamslagen och det var nog mycket som inte riktigt hanterades så bra trots att alla nog gjorde det bästa de kunde just då. Jag kunde inte riktigt uttrycka min sorg. Jag bar den inom mig och den växte likt en cancersvulst och förde mig mot allt mörkare inre horisonter. Trots att jag var så ung hade jag redan tjyvrökt i flera års tid och nu blev jag en fullfjädrad rökare. Jag hoppades innerligt att cigaretterna skulle döda mig lika snabbt som de dödat henne. (Jag missade så klart den lilla detaljen att det varit sisådär en 40 års rökande som lett till mormors död, inte bara tiden mellan hennes diagnos och hennes sista andetag.) På sätt och vis tror jag att rökandet ocksa var ett sätt att känna hennes närhet. Jag brukade gömma mig någonstans och tända en cigarett (eller ett vasstrå) och tänka på henne. Prata med henne. Och på något sätt fann jag tröst och någon slags styrka i dessa konversationer och röken som symboliskt gjorde hennes närvaro påtaglig.

Lite intressant är det väl kanske att jag aldrig varit någon umgangesrökare. Jag har alltid sett rökandet som något väldigt privat och helst velat vara alldeles ensam med min cigarett och min kaffekopp. Det har varit en stund bara för mig att finna ro, ork tröst och styrka. Och än idag, eller åtminstone ända tills för två månader sedan när jag rökte min sista cigarett, finns hon ofta i mina tankar när jag röker eller bara känner lukten av en cigarett.

19) Vilken är din favoritfilm och varför är den så speciell för dig?

Min absoluta favorit är Kenneth Branaghs Much Ado About Nothing. Det är en underbar film med så mycken lust och glädje, så mycket färg och ljus och en sådan fantastisk dialog (fattas bara annat – det är ju trots allt Shakespeare!) att man inte kan annat än känna sig varm och lycklig när man sett den.

20) Berätta något om din bästa vän och vad som gör honom/henne så speciell.

Ojdå, får jag bara välja en? Det är inte helt lätt, faktiskt, men kanske är det så att om jag måste välja är det en av mina allra äldsta vänner, Tina, som sticker ut. Vi gick i samma klass i gymnasiet och vi hoppade bägge av. Vi fick barn nästan samtidigt 1986 och våra döttrar är också nära vänner. Vi släpade våra döttrar med oss till kvällskurser på KomVux vilket var starten på en resa som tog oss till nya städer och nya liv.

Tina hade en nyckelroll i Operation Flytta till London och utan hennes hjälp hade jag kanske tältat i Hyde Park idag. Hon var först att besöka oss efter flytten och hon kommer troget över ett par gånger per år. Hon är klok, stark och rolig och en sådan där människa man kan vara sig själv med. Vi kan tillbringa en hel dag i samma rum, djupt försjunkna i vårt eget arbete, och känna oss glada att vi fått vara tillsammans. Innan jul hade vi en underbar kväll tillsammans framför öppna spisen i en av Johns och mina favoritpubbar där vi pratade jobb, politik, ekonomi och livsglädje. I februari kommer hon tillbaka och jag längtar redan!

21) Vad var denna veckans höjdpunkt?

Utan tvekan min mystorsdag med Filip och Gustaf. Jag skulle ha jobbat, men jag var trött och sliten och bestämde mig för att stanna hemma. Låg i sängen och drog mig oförskämt länge, sedan lagade vi en härlig frukost och knölade ihop oss i soffan på mitt kontor och såg veckans avsnitt av House och Lie to Me. På kvällen en harlig middag. Bara jag och mina två yngsta grabbar hela dagen. Alldeles underbart!