Jag, en sängliggande historieberättare

Jag är en svensk 50-plussare bosatt i London. En funkis med icke fungerande immunförsvar. Jag är Mamma och Mormor. Sedan 2013 är jag mestadels sängliggande. En utrangerad grönsak.

Ifjol, när min doktor sa att det var dags att ”sluta fred med döden” insåg jag dock att jag varken har något behov av det eller för avsikt att kasta in handduken riktigt än. Det finns fortfarande mycket jag vill göra och berätta, så efter en tids funderande bestämde jag mig för att hitta andra uttrycksformer än skrivandet, som blivit nästan ogörligt då min hjärna helt enkelt stänger av vid minsta lilla ansträngning. Video blev den något oväntade lösningen.

Sedan tidigare hade jag närt drömmar om att starta en YouTube-kanal om funkistillgänglighet, framför allt med inriktning på resande och rekreation. Roligt och inspirerande berättande, med lärorikt och informativt innehåll, kryddat med diverse hjälpmedel och typiska funkis-dråpligheter så klart. Det stöp dock på en kombination av djupt rotad kameraskräck och faktumet att jag inte visste ett dugg varken om hur man filmar eller om hur man redigerar film. Nu kom dock tankarna på den där kanalen tillbaka med förnyad intensitet, och jag bestämde mig för att starta en ”hemlig” testkanal i mitt eget namn och börja göra små filmer om mig själv och mitt liv för att lära mig hantverket från grunden.

Sedan 1 juli i år har jag filmat mig själv nästan varje dag. I början var det svårt. Pinsamt. Ångestfyllt. Jag tyckte det mesta liknade ankskit. Men sedan tillbringade jag en del tid med att verkligen studera YouTube och titta på filmer där framgångsrika videomakare pratade om hur de gör och hur de började. Någonstans där trillade poletten ner och jag bestämde mig för att sluta bekymra mig om allt det yttre och bara koncentrera mig på berättandet. Då gick det plötsligt mycket bättre och jag kunde börja filma nästan varje dag.

Jag använder två gamla ärvda mobiler, en webbkamera och en så kallad action-kamera beroende på vad jag ska filma och vart eller i vilken vinkel. Min säng har blivit mer än en viloplats – den är nu även min inspelningsstudio och har kameror fastskruvade på olika klämmor utplacerade i olika vinklar. På elementet; på sänggaveln; på en käpp som ligger över mig, balanserande mellan en trave kuddar och hyllan ovanför sägen; och på en sk gooseneck-arm som jag kan vrida lite som jag vill. Sängen är nu även min redigeringslya. Jag delar ett Adobe Creative Cloud-abonnemang med två av mina barn, och det ger mig tillgång till alla Adobe-program. Jag har en dator med trådlös mus + tangentbord och min skärm är en stooor TV, så jag kan ligga med tangentbordet på magen och klippa filmerna i små bitar som sedan fogas samman, bit för bit, till små berättelser.  Ibland blir det en liten film på en gång – ibland blir det ett manus för en mer enhetlig inspelning med i stort sett samma ord. 

Från början berättade jag inte för någon vad jag höll på med. Jag tyckte det var lite pinsamt, att filmerna var för dåliga, och jag var glad att ingen såg dem. Men till min stora förvåning blev jag snart lite kär i min lilla kanal och började se möjligheter i den jag aldrig hade anat. Videoformatet, visade det sig, gör det möjligt att att uttrycka sig på ett sätt som det skrivna ordet inte medger. Det hjälper också i kampen mot den så kallade fibrofoggen, den där dimman som har omslutit min tidigare ganska så kapabla hjärna och gör det hart när omöjligt att komma åt saker i närminnet eller att formulera väl sammanfogade meningar. Med kamerans hjälp kan jag samla mina tankar och berätta små anekdoter allt eftersom. Jag kan se på mina klipp och komma på saker jag vill lägga till, eller klippa bort. Jag kan komma på bättre sätt att formulera mig. Jag kan klippa upp varje inspelad video i små snuttar som jag sedan sorterar i mappar märkta med kategorier och underkategorier; och på så sätt växer så småningom nya berättelser fram. Det är lite som att lägga pussel ungefär.

Helt oförhappandes hände sedan några saker jag inte heller hade väntat mig. Jag började få följare på min ”hemliga” kanal, och jag fick så snälla kommentarer från vilt främmande människor. Mina barn började titta på mina filmer och tyckte att jag gjorde bra, och ibland lite roliga, filmer. Spelmakarsonen som nyss avslutat sitt sista år på universitet och nu ska börja bygga upp sitt eget varumärke vill göra collabs, dvs samarbeten, med mig! Och igår kväll indikerade Yngsta Dottern, även hon precis nykläckt in i vuxenlivet efter fyra år på universitetet, att hon nog också skulle vilja ha lite draghjälp för att komma igång med YouTube som ett marknadsföringsgrepp.

Min träningskanal fick plötsligt ett eget liv och en egen identitet, hur nu det gick till. Den är inte längre min egen lilla hemlis, utan något som jag gärna delar med mig av och visar upp. Trots att mina videos har massor av nybörjarfel. Jag tror att min egen resa från kameraskygg video-noob till dagliga inspelningar och ett fyrtiotal färdiga små videos har ett värde i sig själv, och därför har jag nu börjat göra små inslag om hur jag började och vad jag lär mig under resans gång. Jag har börjat se på min kanal just som en kanal, och får plötsligt tankar kring hur man skulle kunna göra en video av olika ämnen. Särskilt sådana som jag inte längre känner att jag kan skriva om. Och, kanske viktigast av allt, jag har redan slutat se den som en träningskanal. Visst är det så att den är den kanal jag tränar mig på och provar mig fram i; men den är inte bara som en gammal skrivbok man övat sig i handstil i och sedan kastar bort. Det är en kanal som så sakteliga börjar mejsla ut en egen profil med olika programserier och stående inslag. Ett organiskt växande litet fenomen som varje dag påminner mig om hur vackert detta livet är.

Under tiden som jag hållit på med detta har intresset för mitt ursprungliga soloprojekt växt så pass att det nu blivit ett grupparbete. Äldsta Dottern, som från början var den drivande kraften bakom detta och verkligen uppmuntrade mig till att slänga normer, fobier  och andra hänsynstaganden på brasan, och en av mina närmsta vänner är nu med i ”redaktionsgruppen”. Spelmakarsonen och Yngsta Dottern är också med på ett hörn och hjälper till med illustrationer och bildbehandling till att börja med. Och utöver allt detta får vi redan förfrågningar från folk som vill dela med sig av sina upplevelser i min lilla kanal. Som alltså inte ens finns än.

Jag är inte längre en utrangerad grönsak – jag är en sängliggande historieberättare.

En liten mössa…

003 Jonah's first hat

Man kan ju inte bara sticka sockar, tänkte jag, och satte igång med projekt ”tillverka barnkläder av alla restgarner”. Den första tröjan är nästan klar, men jag väntar på knappar och en finare virknål för att kunna montera. Så det fick bli en liten mössa också eftersom det finns rätt mycket av det blå garnet kvar. Blir nog kanske en till mössa storleken mindre och ett par varma sockar också. Tror jag. Och så funderar jag på om man kanske skulle virka en liten minnesfilt med lappar av alla garner man använt. Kreativiteten flödar, men orken finns inte riktigt där. Kanske blir det bara en tummetott av alltihop…

REVA är ingen lek om man inte ”ser svensk” ut

REVA i praktiken

Jag flyttade till London 2005. En vecka senare skedde terrorattackerna där tunnelbanor och bussar flög i luften när ryggsäcksbomber detonerade. Man vet att man vuxit upp i trygga lilla Sverige när man plötsligt är omgiven av k-pistbeväpnad, avtryckarredo polis som letar igenom folkmassan i sin jakt på terrorister. Överallt fanns de. Och vi som var tvungna att förflytta oss från hem till arbetsplatser och skolor hukade oss och bad stilla böner om att ingen skulle göra något oväntat som skulle kunna tänkas få dem att öppna eld. Det var obegripligt tyst i tunnelbanan de första dagarna. Alla tittade misstänksamt på varandra och folk med ryggsäck fick oss att känna pulsen rusa och skräcken bita sig fast i ryggraden.

Nästan åtta år senare kan man kanske tycka att jag borde ha blivit van. Det letas fortfarande terrorister och olagliga invandrare på gator, torg och hållplatser. Rätt som det är kan man se en svärm piket- och gränspoliser hoppa ut ur sina minibussar och börja plocka ut folk som ser ”misstänkta” ut för kontroll. Det hör inte direkt till ovanligheterna att man ser poliser i par eller grupp stoppa och visitera folk som av en eller annan orsak dragit till sig deras uppmärksamhet. Lägg till detta att vi lever i den stad där folk är som mest bevakade av övervakningskameror i hela världen. Enligt BBC fångas den genomsnittlige Londonbon på bild 300 gånger per dag! Vi borde alltså kunna känna oss trygga. Vi borde leva i någon slags lugn förvissning om at polisen vill oss väl och verkar mitt ibland oss för att garantera vår säkerhet. Tyvärr ser verkligheten inte riktigt ut så.

På åtta år har jag aldrigt behövt legitimera mig i en så kallad Stop & Search – Englands motsvarighet till REVA. Av mina fem barn har bara två av dem utsatts för denna förnedrande behandling. Den gången hade min då konststuderande mellanson tagit med sig kameran för att fota vår lokala tunnelbanestation för något skolprojekt. Han var 15 år gammal och hade dragit med sig sin bror för att plåta lite och ta en fika. Istället arresterades de av polis och förhördes. I formuläret man får när man släpps kan man läsa på vilka grunder man arresterats. I sonens formulär står att läsa att han hade på sig khakifärgade så kallade combat byxor och en svart halsduk. I broderns formulär anges att han hade på sig en parka, bar ryggsäck och var i sällskap med en annan suspekt klädd individ på allmän plats. Jag har tre ljushyade, blonda barn. De två som polisen tog brås på sin far. De har mörkt hår och mörkare hy än oss andra. Kändes lite olustigt tyckte jag då.

I samma veva som detta hände hade jag börjat sällskapa med John, min man. Han är född här i London, men hans föräldrar är från en liten ö i Karibien. Förutom några år i sin barn- och ungdom när han växte upp hos sin mormor i Karibien har han bott här. Han har jobbat och betalat skatt här. Hans barn är födda här och har vuxit upp, gått i skola, skaffat sig jobb och egna familjer här. Inom den vida familjen finns nu människor vars etnicitet räknas som Vit (Annan), Svart (Karibisk)Svart (Brittisk) och Blandad Ras. Jo minsann. I integrationens och mångkulturalismens tidevarv grupperas människor efter ras. Och i ett land där man jagar terrorister och illegala flyktingar händer då detta:

De som tillhör gruppen Vit (Annan) och dessutom ”ser” Engelska ut har aldrig någonsis stoppats, visiterats eller arresterats.

De som tillhör gruppen Vit (Annan) men ser lite mer ut som om de skulle kunna tänkas vara av Blandad Ras har stoppats, visiterats och arresterats.

De som tillhör gruppen Blandad Ras stoppas, visiteras och arresteras regelmässigt. Minst en gång i månaden i alla fall. Senast hände det i förra veckan när Johns son fick låna en av våra bilar för att hans egen gått sönder. Vid ett rödljus såg han att bilen bakom var en polisbil. I backspegeln såg han poliserna peka och prata. Han visste vad som väntade. Och mycket riktigt. De blinkar med ljusen och indikerar att han ska köra åt sidan så de får prata med honom. De ber om legitimation och han visar sitt körkort. Han har ett engelskklingande namn och talar, av uppenbara skäl, felfri engelska. Men han har inget kvitto på att bilen är hans. Han förklarar att den tillhör hans far och att han lånat den för att hans egen gått sönder. Han behöver en bil för att ta sig till och från jobbet dit han för övrigt som bäst håller på att bli försenad på grund av denna opåkallade besiktning. Han ber dem ringa John som kan verifiera att han talar sanning. Istället beslagtar de bilen med motiveringen att den förefaller vara stulen. Sedan tar det oss sex dagar att få tillbaka vår bil. Vi måste nämligen rota fram födelsebevis som säger att dessa två faktiskt är far och son. Vi måste rota fram vartenda besiktningsprotokoll och annan liten detalj kring denna bil trots att den bara varit i vår ägo i två år. Många turer till och från polisstationen blir det innan bilen till slut kan utkvitteras. Vi får inte ens en liten ursäkt för allt omak de åsamkat oss.

De som tillhör grupperna Svart (Brittisk) och Svart (Karibisk) blir kort och gott trakasserade. Trots att samtliga har bott här i mer an 40 år och att några som sagt är födda och uppvuxna här kan de inte lämna hemmet utan att åtminstone bära med sig sina pass. Ska de köra bil är det säkrast att de har med sig kvitto på bilen och samtliga besiktningshandlingar. Ska de handla något måste de vara noga med att kunna visa upp kvittot. Speciellt om de köpt något dyrbart. Och så måste de så klart se till att de inte ser skyldiga ut. Att springa, till exempel, är ingen bra ide. Den som springer har ju i regel gjort något dumt och bör därför stoppas tills man kan reda ut exakt vilken dumhet personen ifråga gjort sig skyldig till. Och det kan ju ta sin lilla tid ifall det förmodade brottet faktiskt var ett försök att hinna med bussen eller undkomma regnet.

London Metropolitan Police har en anställd vars jobb det är att träna poliserna i kulturell fingertoppskänsla och hur man undviker att alienera medborgare i sin jakt på icke-medborgare. Han heter Ken Hinds, är engelsman och en välutbildad herre i 50-årsåldern. Som av en händelse råkar han också vara svart. Han har arresterats av sina kollegor vid mer än 100 tillfällen! Han har fått sin bil beslagtagen. Han har låsts in i arresteringsceller utan mat eller vatten i timtal. 2009 arresterades han för att ha tittat på medan hans kollegor trakasserade ungdomar som såg misstänkta ut på en tunnelbanestation. Han tyckte kollegorna var lite väl hårdhänta, så de sydde in honom med när de ändå var i farten. Han skulle inte lägga sig i polisarbete, hette det. I rättegången som följde tilldömdes han ett skadestånd på 22000 pund. Härom året haffades han av transportpolisen när han klivit på fel tåg. Enligt biljetten skulle han ha åkt med ett tåg som avgick några minuter senare – han hade betalat 35o kronor för biljetten! – men polisen trodde inte på honom när han sa att han misstagit sig. Istället marscherades han under stora åtbörder ut från stationen och arresterades.

Ifjol arresterades en engelsk kvinna när hon landade på Heathrow efter att ha representerat sitt företag vid en internationell konferens i ett afrikanskt land. Gränspolisen sa att hennes pass var förfalskat. Hon förklarade vart hon varit och bad dem kolla hennes bagage där hon fortfarande hade allt material fran konferensen. Det var de inte intresserade av. Då bad hon dem kontakta hennes jobb och hennes familj, men de sa att det hade de minsann inga skyldigheter att göra. Hon skulle låsas in i gränspolisfängelset tills de kunde sätta henne på ett plan tillbaka till Afrika. I tre dagar satt hon inlåst i en cell i ett tillstånd av panik. Hennes man och barn fick inte veta vad som hänt. Hennes arbetsgivare visste heller inget. Men som tur var lyckades de spåra henne och få henne släppt innan vettvillingarna vid gränspolisen ”skickat hem” henne.

Och nu läser jag i tidningarna att denna galenskap är på väg att adopteras till Sverige. Mitt kära fosterland där vi tycks vara experter på att inte lära oss ett endaste dugg från de galenskaper vi kan se omkring oss. Nu ska våra poliser också börja jaga terrorister och illegala flyktingar. I debatten hör jag folk säga klokskaper som att om man inte har något att dölja har man inget att oroa sig för. Att polisen ju måste få handlingsutrymme om de ska hitta alla dessa olagliga människor. Och jag blir så trött och ledsen. Jag ser framför mig hur vi snart kommer att måsta sy fast symboler på våra kläder för att indikera vilken ras vi tillhör…

Man kan inte bedöma en människas nationella tillhörighet baserat på hennes utseende. Icke heller hennes integritet eller moraliska fiber. Med REVA, eller Stop & Search, löser man inte problemet (om det nu är ett så stort problem) med papperslösa flyktingar eller potentiella terrorister. Det visade sig att terroristerna här i London var födda och uppväxta här. Terroristen i Norge visade sig vara Norrman. Ingen av de händelserna hade kunnat stoppas av polis som kollar att folk har pass. Verkligheten är sällan så enkel.

Med REVA får man en stat där människor lever i rädsla och där hatet smyger sig in i snart sagt varenda vrå. Folk som får sin tillvaro rubbad blir sällan glada. Börjar du få din bil beslagtagen med jämna mellanrum, hamna i häkte ett par gånger per år och bli visiterad och utfrågad varenda vecka är det inte så kul längre. När dina mörkhåriga arbetskamrater börjar komma för sent till jobbet i tid och otid för att polisen haffat dem kan du nog hålla dig för skratt. Och när du får samtalet som säger att ditt barn arresterats för att det vistats på allmän plats mitt på blanka dagen gissar jag att obehaget börjar smyga sig på. Och den dagen dina familjemedlemmar inte längre kan lämna hemmet utan giltigt pass hör du nog ekot av 30-talets stöveltramp.

Neonazismen breder ut sig och främlingsfientligheten intensifieras. Om du, som jag, inte vill att dina barn och barnbarn ska växa upp i en polisstat där rättssäkerheten slås ut och människor som inte ”ser svenska ut” kan särbehandlas tycker jag att du ska skriva på Dagens Seglora petition på Namninsamling.se.

Och om du vill få ett litet, men mycket skrämmande, smakprov på vad som händer med människor när någon ger dem frikort att behandla andra illa utan risk för obehagliga konsekvenser kan du börja här. Läs sedan på om Jane Elliott och kolla filmerna om hennes ögonfärgsexperiment på youtube. Fundera sedan på vad det skulle få för konsekvenser om detta skedde på riksnivå med ett helt folk på ”spelplanen”.

I Hitlers Tyskland skulle två av mina barn ha skickats till gasugnarna. Min man, många andra familjemedlemmar, vänner och arbetskamrater skulle ha mött samma öde. Vi kan alla göra vår del för att se till att det inte händer igen.

Humlan surrar, men några lärkor har jag inte sett än

IMG_2104

Tänkte att jag skulle ta och bjuda på ett litet vårtecken så här i februarimörkret: Årets första humla! Vi fångade den på bild härom dagen när den spatserade fram på trottoaren utanför vårt hus.

Känns skönt en dag som denna, när det är kallare igen, att påminna sig att påsken blott är fem-sex veckor bort och att sommaren faktiskt är på väg tillbaka. Kanske inte så skönt för stackars humlan dock. Han hade nog vaknat lite för tidigt. Undrar just vad en humla tar sig till när kylan kommer tillbaka. Den lär ju inte kunna följa mitt exempel, i alla fall, och krypa ner i sängevärmen i väntan på bättre tider… =)

Jaså, Kate och Wills känner sig maktlösa de stackarna…

Jag läser i morgontidningen att Kate och Wills (Englands framtida kungapar) känner sig maktlösa och kränkta. De kan inte förstå att tidningar har publicerat bilder på Kate när hon visar bäbismagen i bara mässingen. Eller i bikini, om man ska vara petnoga. Det skedde ju när de ville vara privata. Privata?! Mycket ska man höra innan öronen trillar av…

Nu kanske jag skulle ha börjat den här posten med att säga att jag inte är någon royalist. Jag har lite svårt för konceptet att man kan födas till rikets viktigaste ämbete. Det känns väldigt medeltida och bakåtsträvande kan jag tycka. Visst. Ett kungahus har sina fördelar. Det skänker en viss ”je ne sais quois” till landet; lockar turister att komma hit med sina kameror och spendera sina slantar här; och främjar internationella (handels)relationer. Det är fin marknadsföring, helt enkelt, och sålunda good for business. Så vi kanske ska hålla oss med ett kungahus trots allt. Vi kanske ska kosta på oss att bevara vissa traditioner, även om de är gamla som gatan och sedan länge förlorat sin ursprungliga betydelse. Okej då. Jag köper det.

Vad jag inte kan köpa, däremot, är att de kungliga ska ha någon slags tolkningsföreträde när det gäller vad de kan, och inte kan, göra. Där går gränsen! Jag kan förstå att det kan kännas surt för Kate Middleton att inte längre kunna vara som alla andra. Jag kan förstå att det måste finnas stunder när hon känner att hon vill få rufsa till håret, tvätta av sig sminket och trippa omkring i bikini en helg utan att bekymra sig om något annat än sig själv och nyblivna maken. Men jag kan banne mig inte förstå att hon inte insåg att priset för att en dag få bli Drottning av England skulle vara att säga farväl till sitt privatliv. Ska du leva i rikedom och överflöd på skattebetalarnas bekostnad så får du helt enkelt sluta sola topless. Punkt slut.

Nej, du kan inte få ha ett privatliv om du vill vara kunglig. Du kan inte få supa och slåss och snorta kokain på nattklubbstoaletter. Du kan inte gifta dig med vem du vill och du kan inte begära att media, eller folket, ska lämna dig ifred. Skitenkelt! Kan man tycka. Men helt tydligt tycker Europas kungligheter modell yngre att de ska ha samma rättigheter som Kalle, Bettan och Lotta. Som så många av dagens ungdomar lider de av något slags svårartat rättighetskomplex. De vill också få leva loppan och visa brösten. De vill gifta sig med strippor, playboys, ensamma mammor eller sina personliga tränare. Och bli sådana där moderna familjer med mina barn och dina barn och våra barn och umgängesrätt och varannan helg och vad ska vi heta i efternamn och varför ska inte min son också få vara prins. Och plötsligt kan postkassörskan i grannbyn bli farmor till en framtida drottning och en ensamstående småbarnsmorsa med drogproblem bli kronprinsessa.

Stolleprov!

Som Skalle-Per skulle ha sagt…

Det var ju roligt, hurra!

Jaha ja. Så fick vi till sist en smula snö då. Det brukar bli så här i Englandet att någon gång i januari eller februari får vi en smula snö. Jag säger en smula, för hemma på våran gata i stan skulle detta knappast räknas som snö. Men här i världsmetropolen är två centimeter blötsnö att betrakta som en smärre naturkatastrof. Hur skoj det kan bli har jag bloggat om förut i Så mycket väsen för lite snö.

I vår familj har vi väldigt skilda åsikter om hurvida det är trevligt med snö eller inte. De numer vuxna barnen älskar snö! Så till den milda grad att de blir avundsjuka när de hör att det snöar hemma. När de få flingor vi får här singlar ner skyndar de sig gärna ut och fångar så många de bara kan med bara händerna och ansiktet. Och tungan med när det vill sig. John gillar tanken på snö och skidsemester i ett solljust alplandskap, men mörker och kyla får honom att gå i ide. Som den stenåldersgubbe han är har han en dygnsrytm som följer solen och dagsljuset. Själv hatar jag att frysa!

Och käre värld som man har frusit i sina dagar. Så är det ju när man vuxit upp i den Norrländska landsbygden. Alla raster man härjade runt i snön. Alla gympatimmar som man åkte skridskor. Alla friluftsdagar. Väntan på skolbussen. Och inte hade man alltid vett att klä sig heller. Bäveroveraller av nylon fanns nog inte på vår tid. Skoteroveraller förstås. Men jag har då aldrig haft en sådan. Däremot har jag vistats utomhus mitt i smällkalla vintern i klänning, nylonstrumpor och klackeskor. Utan mössa, halsduk och vantar. Mer än en gång. Vill man vara fin får man lida pin serru. Och pin får man minsann lida. Inte minst när isande kalla kroppsdelar så småningom ska tinas upp…

I själ och hjärta är jag vinterromantiker. Jag älskar snö! Nysnö. Skarsnö. Skoterspår i snö. Snö som glittrar i månljuset i vinternatten. Snö som lyser bländvit i solskenet. Skidspår i snö. Snö som faller utanför fönstret medan man sitter och myser vid brasan. Nyskottad snö. Plogvallarna man kan leka herre på täppan i. Frön i snön runt fågelbordet. Tassavtryck. Det är ju så oändligt vackert! Men kallt. Och däri ligger problemet. Jag njuter nog helst av vargavintern på bild. Jag har frusit färdigt. Jag är som lappen i Jonas Gardells historia: Jag flyttar gradvis söderut.

Om mina framtidsplaner håller kommer jag i sinom tid att göra som flyttfåglarna och hålla mig på behörigt avstånd från allt vad vinter och kyla heter. Nu barrikerar jag mig istället i sovrummet och vägrar lämna huset annat än i yttersta nödfall. Drar på mig tjocksockar och varmaste morgonrocken utanpå kläderna och kryper sedan in under täcket med en kopp the. Just det! Här i min lilla vrå är det varmt och ombonat. Här mår både jag och katterna gott. Påsken kommer visst i slutet av mars i år. Samtidigt med den engelska våren. Till dess håller jag mig inne!

Nu håller vi tummarna!

En av de främsta orsakerna till att jag sitter i rullstol är att jag har ett värdelöst ben. Eller knä för att vara petnoga. Detta knä har misskött sig i åratal, men det var väl ungefär fyra år sedan det bestämde sig för att bli alldeles vanvettigt. Det började böja sig åt vilket håll det ville och fick mig att ramla uför trappor, in och ut ur bussar, tunnelbanor och tåg, och till sist även på plana ytor. Allt detta fallande ledde så klart till mer skador och extra slitage på mina andra också ganska kralliga leder. Till slut, efter att en av mina fotleder också bestämt sig för att gå i strejk, fick jag vackert acceptera att doktorn hade rätt. Mina dagar som gående människa var (tillfälligtvis) över. Jag säger tillfälligtvis för att det aldrig fanns i min tankevärld att det skulle vara frågan om något annat än en temporär lösning.

Så fel man kan ha!

Det skulle komma att visa sig att ingen är särskilt intresserad av att hjälpa dig återfå din rörlighet om du till äventyrs skulle råka tappa bort den. Inte ens faktumet att jag skulle kunna jobba heltid (minst!) och tjäna ganska bra med pengar och betala en himla massa skatt istället för att sitta på rumpan och leva på min make och min sjukpension gör någon skillnad. Du förstår att en ny knäled kostar mycket hemska pengar, som Enöga skulle ha sagt. Och det räcker inte med en. En knäled beräknas hålla mellan 10 och 20 år. Det innebär att de flesta som får en kommer att behöva en till innan de dör. Och tydligen har landstinget bestämt sig för att de kan tänkas ha råd att ge bort två knäleder. Men tre? Nej, där går gränsen! Någon räknenisse har kommit fram till att 55 är den gyllene regeln. Du måste ha fyllt 55 innan du kan få din första led. Så det betyder att jag måste vänta i nio år till. Eller som den specialist jag träffade för ett par veckor sedan uttryckte saken:  Ja, det är ju för trist att du är en ung kvinna med ett väldigt gammalt knä. Men tyvärr kan jag inget göra.

Han förklarade för mig att han håller med om att jag måste ha ett nytt knä. Faktum är att det var han själv som sa det. Min remiss gällde egentligen om han skulle kunna göra en mindre titthålsoperation och hyvla bort lite ben och försöka räta upp leden en smula. Det var dock en idé som han raskt viftade bort. Han sa att det var för sent att experimentera med mitt knä och att det inte fanns några tecken på att man kunde lyckas med någon annan behandling än att byta ut leden i ett fall som mitt. Och sedan sa han alltså att trots att han ansåg att jag behövde ett ny knä skulle han inte kunna ge mig något.

Vidare förklarade specialisten att jag måste sluta prata om rörlighet. Ingen kommer att ge dig ett nytt knä för att du ska kunna igen. Det är bara om du har så ont att du inte kan anses klara av att vänta längre på en operation som det kan bli aktuellt. Med ett halvt knä. Och därmed förkunnade han att jag skulle få en ny remiss. Till en annan specialist. En slags överspecialist. Tydligen har de någon slags rangordning där även specialisterna har superspecialister att skicka folk vidare till när de går bet.

För mig blev mötet med specialisten årets antiklimax. Jag hade väntat så länge och hoppats på att få komma därifrån med någon slags handlingsplan och en smula framtidstro. Istället lämnade jag kliniken med ytterligare en jäkla remiss i handen. Och tänkte att nu får jag väl vänta i ytterligare en evighet. Men som tur var hade jag fel. Idag kom Kallelsen!

Den 11 februari ska jag få träffa specialistens specialist. Enligt den inte fullt så specielle specialisten är denne man en av endast två personer som kanske, möjligen eventuellt skulle kunna erbjuda mig lyxen att få ett halvt knä. Det är för mig obegripligt, men tydligen är det så att om man är yngre kan man erbjudas en halv knäledsprotes. Det innebär att de byter ut den sämsta knähalvan, men låter den inte fullt så dåliga halvan sitta kvar. På så sätt få man normalt sett bukt med halva problemet och motar bort hälften av smärtan. Men för att få chansen att åtnjuta denna ynnest måste man först besiktigas och förklaras lämplig för ingreppet. Av specialist-specialisten. Mannen i vars händer mitt öde nu vilar. Dr Ali.

Han är den som kommer att avgöra om jag behöver ett ny knä eller inte. Tycker han som specialisten kan han alltså bevilja mig en operation. Förutsatt att han anser att jag är lämplig i övrigt. Och det vete väl gröne. Mitt immunförsvar är bland de sämsta i London. (Det var därför min reumatolog tyckte att vi skulle chansa på en liten titthålsoperation. Hon trodde inte jag skulle klara av ett större ingrepp och att få en protes insatt.) Och det är ju inget vidare om man ska opereras. Sedan är det frågan om mina muskler som ska hålla upp knät kan anses vara starka nog att klara av det. Efter mer än två år på hjul finns det förstås risk för att de blivit lite slöa. Sedan är det ju det där med vikten. Jag har gjort mig av med en himla massa överflödskilon under det gångna året, men räcker det? Käre värld så många frågetecken! Så mycket att fundera på.

Nu har jag fem veckor på mig att förbereda mig för denna undersökning. Och gruva mig! Jag undrar om det kanske vore en bra idé att sova så lite som möjligt veckan innan jag ska dit. Så att jag ser riktigt sliten och ruggugglig ut. Och så kanske jag ska sluta ta smärtstillande ett par dagar innan så att jag skriker som en galning så snart någon kommer i närheten av mitt knä. Om det är så att det bara smärtnivån som räknas är det väl bäst att han får se hur pass dålig jag faktiskt är på en riktigt dålig dag. Och frågar han om jag skulle vilja kunna gå igen får jag väl bara vifta bort det och säga att det inte är så noga med den saken.

Vad tror du? Ska jag lämna tjur-Styfen hemma som omväxling och visa upp mig från min allra sämsta sida?