Jag, en sängliggande historieberättare

Jag är en svensk 50-plussare bosatt i London. En funkis med icke fungerande immunförsvar. Jag är Mamma och Mormor. Sedan 2013 är jag mestadels sängliggande. En utrangerad grönsak.

Ifjol, när min doktor sa att det var dags att ”sluta fred med döden” insåg jag dock att jag varken har något behov av det eller för avsikt att kasta in handduken riktigt än. Det finns fortfarande mycket jag vill göra och berätta, så efter en tids funderande bestämde jag mig för att hitta andra uttrycksformer än skrivandet, som blivit nästan ogörligt då min hjärna helt enkelt stänger av vid minsta lilla ansträngning. Video blev den något oväntade lösningen.

Sedan tidigare hade jag närt drömmar om att starta en YouTube-kanal om funkistillgänglighet, framför allt med inriktning på resande och rekreation. Roligt och inspirerande berättande, med lärorikt och informativt innehåll, kryddat med diverse hjälpmedel och typiska funkis-dråpligheter så klart. Det stöp dock på en kombination av djupt rotad kameraskräck och faktumet att jag inte visste ett dugg varken om hur man filmar eller om hur man redigerar film. Nu kom dock tankarna på den där kanalen tillbaka med förnyad intensitet, och jag bestämde mig för att starta en ”hemlig” testkanal i mitt eget namn och börja göra små filmer om mig själv och mitt liv för att lära mig hantverket från grunden.

Sedan 1 juli i år har jag filmat mig själv nästan varje dag. I början var det svårt. Pinsamt. Ångestfyllt. Jag tyckte det mesta liknade ankskit. Men sedan tillbringade jag en del tid med att verkligen studera YouTube och titta på filmer där framgångsrika videomakare pratade om hur de gör och hur de började. Någonstans där trillade poletten ner och jag bestämde mig för att sluta bekymra mig om allt det yttre och bara koncentrera mig på berättandet. Då gick det plötsligt mycket bättre och jag kunde börja filma nästan varje dag.

Jag använder två gamla ärvda mobiler, en webbkamera och en så kallad action-kamera beroende på vad jag ska filma och vart eller i vilken vinkel. Min säng har blivit mer än en viloplats – den är nu även min inspelningsstudio och har kameror fastskruvade på olika klämmor utplacerade i olika vinklar. På elementet; på sänggaveln; på en käpp som ligger över mig, balanserande mellan en trave kuddar och hyllan ovanför sägen; och på en sk gooseneck-arm som jag kan vrida lite som jag vill. Sängen är nu även min redigeringslya. Jag delar ett Adobe Creative Cloud-abonnemang med två av mina barn, och det ger mig tillgång till alla Adobe-program. Jag har en dator med trådlös mus + tangentbord och min skärm är en stooor TV, så jag kan ligga med tangentbordet på magen och klippa filmerna i små bitar som sedan fogas samman, bit för bit, till små berättelser.  Ibland blir det en liten film på en gång – ibland blir det ett manus för en mer enhetlig inspelning med i stort sett samma ord. 

Från början berättade jag inte för någon vad jag höll på med. Jag tyckte det var lite pinsamt, att filmerna var för dåliga, och jag var glad att ingen såg dem. Men till min stora förvåning blev jag snart lite kär i min lilla kanal och började se möjligheter i den jag aldrig hade anat. Videoformatet, visade det sig, gör det möjligt att att uttrycka sig på ett sätt som det skrivna ordet inte medger. Det hjälper också i kampen mot den så kallade fibrofoggen, den där dimman som har omslutit min tidigare ganska så kapabla hjärna och gör det hart när omöjligt att komma åt saker i närminnet eller att formulera väl sammanfogade meningar. Med kamerans hjälp kan jag samla mina tankar och berätta små anekdoter allt eftersom. Jag kan se på mina klipp och komma på saker jag vill lägga till, eller klippa bort. Jag kan komma på bättre sätt att formulera mig. Jag kan klippa upp varje inspelad video i små snuttar som jag sedan sorterar i mappar märkta med kategorier och underkategorier; och på så sätt växer så småningom nya berättelser fram. Det är lite som att lägga pussel ungefär.

Helt oförhappandes hände sedan några saker jag inte heller hade väntat mig. Jag började få följare på min ”hemliga” kanal, och jag fick så snälla kommentarer från vilt främmande människor. Mina barn började titta på mina filmer och tyckte att jag gjorde bra, och ibland lite roliga, filmer. Spelmakarsonen som nyss avslutat sitt sista år på universitet och nu ska börja bygga upp sitt eget varumärke vill göra collabs, dvs samarbeten, med mig! Och igår kväll indikerade Yngsta Dottern, även hon precis nykläckt in i vuxenlivet efter fyra år på universitetet, att hon nog också skulle vilja ha lite draghjälp för att komma igång med YouTube som ett marknadsföringsgrepp.

Min träningskanal fick plötsligt ett eget liv och en egen identitet, hur nu det gick till. Den är inte längre min egen lilla hemlis, utan något som jag gärna delar med mig av och visar upp. Trots att mina videos har massor av nybörjarfel. Jag tror att min egen resa från kameraskygg video-noob till dagliga inspelningar och ett fyrtiotal färdiga små videos har ett värde i sig själv, och därför har jag nu börjat göra små inslag om hur jag började och vad jag lär mig under resans gång. Jag har börjat se på min kanal just som en kanal, och får plötsligt tankar kring hur man skulle kunna göra en video av olika ämnen. Särskilt sådana som jag inte längre känner att jag kan skriva om. Och, kanske viktigast av allt, jag har redan slutat se den som en träningskanal. Visst är det så att den är den kanal jag tränar mig på och provar mig fram i; men den är inte bara som en gammal skrivbok man övat sig i handstil i och sedan kastar bort. Det är en kanal som så sakteliga börjar mejsla ut en egen profil med olika programserier och stående inslag. Ett organiskt växande litet fenomen som varje dag påminner mig om hur vackert detta livet är.

Under tiden som jag hållit på med detta har intresset för mitt ursprungliga soloprojekt växt så pass att det nu blivit ett grupparbete. Äldsta Dottern, som från början var den drivande kraften bakom detta och verkligen uppmuntrade mig till att slänga normer, fobier  och andra hänsynstaganden på brasan, och en av mina närmsta vänner är nu med i ”redaktionsgruppen”. Spelmakarsonen och Yngsta Dottern är också med på ett hörn och hjälper till med illustrationer och bildbehandling till att börja med. Och utöver allt detta får vi redan förfrågningar från folk som vill dela med sig av sina upplevelser i min lilla kanal. Som alltså inte ens finns än.

Jag är inte längre en utrangerad grönsak – jag är en sängliggande historieberättare.

Jag läser Sagan om Drakens återkomst, New Spring

DragonSagan om Drakens återkomst är en fantasyserie i 15 delar skriven av amerikanske författaren Robert Jordan. Tekniskt sett är det i och för sig 14 delar plus en föregångare, men för enkelhetens skull kommer jag att fortsätta skriva 15. För enkelhetens skull kommer jag också att strunta i att de böcker i serien som översattes till svenska delades upp i två delar (troligtvis för att göra dem mer ungdomsinriktade med större stil och kanske några extra bilder) och istället skriva om dem i originalutgåva. Fast på svenska så klart.

Namnet till trots finns det (till min initiala besvikelse) inga drakar i Sagan om Drakens återkomst, utan Draken är en människa. Första boken i serien kom ut 1990, och första svenska utgåvan, i översättning av Ylva Spångberg, kom ut två år senare. Robert Jordan avled 2007 av ett slags hjärtfel (vet inte vad det heter på svenska – Cardiac Amyloidosis på engelska). Då hade 11 av de 12 böcker han planerade publicerats, och serien färdigställdes av fantasyförfattaren Brandon Sanderson i samarbete med Robert Jordans fru, bokredaktören Harriet McDougal.

New Spring Cover

Bokomslaget till New Spring.

Efter att tio av böckerna on Drakens återkomst publicerats, skrev Robert Jordan en kortare berättelse om hur hela historien började.
New Spring
, som den heter, översattes dock aldrig till svenska, så jag kommer att berätta lite mer om den än de andra. Den gavs först ut som ett av flera bidrag i boken Legends, en samling kortromaner av flera kända fantasyförfattare. Senare skrev Robert Jordan om den en smula, och lade till lite extra information, och gave ut den som en egen bok.

Trots att New Spring kom ut som den elfte berättelsen i historien om Drakens återkomst, och som sagt inte finns i svensk översättning, så börjar jag med att berätta om den. Om du kan och orkar läsa böcker på engelska kan jag varmt rekommendera att du börjar med den. Den är betydligt längre än en novell men kortare än många (fantasy)romaner och innehåller 26 kapitel plus en epilog. Om du tror att det är för svårt att läsa boken berättar jag tillräckligt mycket här för att du ska förstå hur det började. Det känns inte som att man behöver oroa sig så mycket för spoilers i en 12 år gammal bok, men jag försöker ändå att hålla tillbaka tillräckligt mycket för att det ska vara spännande och intressant att läsa boken ifall du vill hänga på och läsa med oss.

White Tower

Vita Tornet i Tar Valon.

New Spring utspelar sig ungefär 20 år innan seriens början. Kriget mot Aielfolket är i sitt slutskede och berättelsen tar sin början i Vita Tornet, de kvinnliga magikerna, Aes Sedai, hemvist i staden Tar Valon, vid foten av Drakberget. Aes Sedaiernas Amyrlin (överhuvud), Tamra Ospenva, och hennes högra hand, Arkivarie Gitara Moroso, sitter i tornet och jobbar in på småtimmarna. Det är vinter och kylan som kommer in genom fönstergluggarna bitande. Moraine Damodred och Siuan Sanche, två unga kvinnor som upphöjts från Noviser till Accepterade, graden under fullfjädrad Aes Sedai, är där som hjälpredor för att springa ärenden, servera te osv. Kriget pågår fortfarande utanför tornet, men det ryktas att Aielfolket, som startade kriget för tre år sedan, håller på att dra sig tillbaka till Aielöknen som de normalt sett aldrig lämnar.

Gitara, som är 300 år gammal, är en av få Aes Sedaier som har förmågan att förutspå händelser. När Moraine serverar henne en kopp te reser hon sig plötsligt och säger: ”Han är återfödd! Jag känner honom! Draken tar sitt första andetag på Drakbergets backar! Han kommer! Han kommer! Ljus hjälp oss! Ljus hjälp världen! Han ligger i snön och skriker som åska! Han bränner som solen! Och sedan dör hon. Tamra avkräver Moraine och Siuan ett tystnadslöfte, något man inte vågar ens drömma om att bryta, om vad de upplevt och ber dem gå tillbaka till sina rum och stanna där till frukost.

OBS! Vill du läsa New Spring själv kanske du inte ska läsa mer här just nu. Vill du läsa min recension och få reda på vad jag tyckte om boken så kommer den senare. I ett annat inlägg alltså.

Draken, det vet alla, var en Lord, död sedan 3000 år tillbaka, som hette Lews Therin Telamon och orsakade Världsfallet. Folk är fortfarande rädda för honom och sagorna om hans liv och död, som berättas av kringresande Muntermän, är många. Lewis Therin var en av de sista manliga Aes Sedaierna, och han fängslade Den Mörke, Shai’tan, i ett magiskt fängelse förseglat med sju obrytbara sigill. Som hämnd förgiftade Den Mörke själva källan till de manliga magikernas kraft, Saidin, och sedan dess blir alla män som kan röra vid kraften galna. Så även Draken själv. I sitt vansinne dödade han sin fru, sina barn och varenda människa han någonsin älskat. Eller som älskat honom. När han till sist insåg vad han gjort tog han, i sin förtvivlan, livet av sig genom att leda Kraften en sista gång och dra så mycket sten till sig att han begravde sig själv under ett berg. Drakberget.

Efter att Saidin förgiftats och man såg förödelsen de manliga magikerna ställde till med när galenskapen tog över beslöt Vita Tornet att alla män som kan nå Kraften måste Lugnas. Ett ingrepp som stänger av deras förmåga att leda Kraften och som nästan alltid leder till att de dör inom några år. Den röda Aes Sedai-orden har gjort det till sin uppgift att rida land och rike kring i jakten på sådana män för att förhindra att de ställer till med något elände. Det finns de som tror att detta systematiska utrensande av manliga magiker är orsaken till att Aes Sedai inte längre har den styrka de hade förr, och att de blir allt färre. Men det kan inte hjälpas. Ingen har någonsin vare sig lyckats bota en man från vansinnet eller kunnat rena källan till Saidin.

Det har förutspåtts att Draken en gång skall återkomma och orsaka ett nytt Världsfall. Profetiorna kring detta har på många håll hemligstämplats, men de lever så klart vidare i den muntliga berättartraditionen. De säger att Draken ska orsaka mänskligheten stort lidande, men i det Sista Slaget ska han besegra Den Mörke och med sitt blod bringa Ljus över världen igen. Detta har dock, som så ofta sker, förvanskats med tiden. De flesta tror nu att Draken ska komma tillbaka och släppa Den Mörke fri så att de tillsammans kan störta världen i fördärvet, stoppa Tidens Hjul och skapa ett otäckt Skuggrike. Därför vill man till varje pris att män med Kraften Lugnas. Ingen vågar ta risken att en älskad familjemedlem, nära vän eller bekant ska bli galen och kanske rent av visa sig vara den återkomne Draken.

Moiraine Damodred

Moiraine Damodred, Aes Sedai.

Kort efter Gitaras profetia skickar Amyrlin ut samtliga Accepterade för att registrera alla barn som fötts i städer, byar och tältläger kring Tar Valon och Drakberget; under förevändning att Vita Tornet vill fira krigsslutet med att skänka 100 guldmarker till varje barn som fötts omkring Drakberget under krigets sista tio dagar. Ingen annan än Amyrlin själv, och Moraine och Siuan så klart, vet dock att den verkliga orsaken är att barnen måste registreras så att man kan identifiera den nyfödde Draken.

I samma veva får de veta att Moraines farbror, kungen av Cairihen, och hans två bröder stupat i kriget. Amyrlin tror att Moiraine, som redan förlorat sin pappa, fått en chock och sörjer och låter henne därför slippa rida ut med de Accepterade och registrera nyfödda. Istället får hon stanna i tornet och renskriva listorna med namn som samlats in av de andra. Moiraine, som i själva verket inte alls gillar sina farbröder, slår mynt av detta och låtsas att hon har svårt att sova av sorg och chock. Hon och Siuan, som så klart fått stanna som stöd för Moiraine, har börjat skriva ner alla namn på gossebarn som fötts på rätt ställe vid rätt tidpunkt i sina egna anteckningsböcker; och de vill inte riskera att gå miste om några namn. De inser att om Draken återfötts är det Sista Slaget nära och om han fångas in och Lugnas kommer det inte finnas någon som kan besegra Den Mörke. De vet att det vore högförräderi att skydda honom, och att de skulle dömas till döden om någon kom på dem, men det är en risk de måste ta. De måste hitta honom, försöka skydda honom mot den oundvikliga galenskapen och se till att han är redo när tiden för det Sista Slaget är inne. Därför gör de vad de kan för att spionera på Amyrlin och försöka ta reda på vad som händer.

Tycker du det låter spännande? Då får du hålla utkik efter nästa post där jag berättar mer om boken och den värld historien utspelar sig i.

Fortsättning följer


Bilderna i det här inlägget är lånade från:

  1. Draken i inledningen är från boken. Varje kapitel har en svartvit bild som skvallrar lite om vad det handlar om eller vilken av karaktärernas perspektiv det är vi får se.
  2. Bokomslaget till den utgåva av boken jag läste.
  3. Vita Tornet avbildat på ett samlingskorten från serien som gavs ut i olika serier.
  4. Moiraine Damodred ritad av Ariel Burgess, officiell illustratör för serien. 

Nej, men man skulle kanske ta och läsa någonting

Något jag är oändligt tacksam över är att jag tidigt fick lära mig att läsa, och att det här med att gå på biblioteket och låna böcker var en vana som skolan nötte in i oss redan från första klass. Sedan hade jag också turen, eller privilegiet om man så vill, att födas in i en familj där alla läste.

Vi hade hyllmeter på hyllmeter med böcker hemma och vi köpte, fick och lånade fler för vart år som gick. Utöver böcker hade vi också tidningar; två eller tre morgontidningar, bägge kvällstidningarna och ett par månadsmagasin. Det gjorde läsandet till en vana, något man gjorde som en del av en rutin, och det gav mig en bred kunskapsbas att stå på. Men det gjorde också läsandet lustfyllt och vilsamt. En upplevelse för flera sinnen (jag älskar lukten av en nyöppnad bok eller tidning och känslan av papperets fibrer och ytbehandling mot fingertopparna) och något att söka sig till av alla möjliga orsaker.

Idag läser jag allt. Överallt. Jämt. Texten på mjölktetran, reklamskyltarna på bussar, tåg och tunnelbanor, broschyrerna i väntrummet på sjukhuset, gratistidningarna de delar ut vid tunnelbanestationerna osv. Jag har en amazon kindle (och kindleapp både på datorn och i mobilen för säkerhets skull) där jag läser mycket böcker och prenumererar också på ljudböcker genom amazon audible. Tidningarna läser jag numer på nätet även om jag tycker det känns lite tråkigt att inte stötta papperstidningen. Jag köper fortfarande en del böcker och jag prenumererar på ett par handarbetstidningar. Mycket läsa blire.

Något som stör mig väldigt mycket är att jag de sista två-tre åren märkt mer och mer att jag har svårt att komma ihåg saker. Först tänkte jag att det bara var vanlig glömska, sedan att det kanske var klimakteriet som började närma sig, men till sist insåg jag att det nog var lite värre än så. Amnesi, har jag lärt mig, är en ganska vanlig följd av fibromyalgi; särskilt om man också har problem med smärta, högt blodtryck, sömnrubbningar, muskelspasmer och artrit. Som jag, med andra ord. Så jag tänkte försöka ta fasta på en kul idé jag såg när jag kollade på fina anteckningsböcker häromsistens, och försöka skriva något om det jag läser. Som en liten loggbok. Då kan jag ju dels dela min läslusta med dig, dels gå tillbaka och friska upp minnet här mellan varven.

Vi får se hur länge jag kan hålla på med tanke på att mitt bloggande är minst sagt sporadiskt, men alltid blir det väl något. Jag tänkte börja med att skriva om en fantasyserie som kontorssonen introducerade när jag var i Brighton i våras. Sagan om Drakens återkomst heter den och jag och intensivsköterskesonen turas om att läsa kapitlen högt för varandra. Det är en serie om 15 böcker och, som tur är, är den redan avslutad; så man riskerar inte att behöva vänta i flera år på nästa bok. (Host! Jag talar om dig nu George R R Martin… Host!) Det tycker jag är en bra början.

Så nu sätter jag igång att skriva om första boken. Om en vecka borde du nog kunna läsa om den här.