Skål, mina sista skolbarn!

Efter några veckors ångestfylld väntan med intensivt nagelbitande och tunga suckar osv fick vi äntligen resultaten i morse: Både Filip och Sofia klarade samtliga kurser och bägge kommer att tilldelas en så kallad 2:1, eller en Second Class Honours First Divison som det heter om man ska vara petnoga) vid examensceremonn i Oktober. Det är det näst högsta betyget man kan få på ett engelskt universitet, och med tanke på vad de gått igenom under sina studieår är det en otroligt bra prestation.
🇬🇧👩🏼‍🎓❤️👨🏻‍🎓🇸🇪
Jag är så otroligt stolt över dem som bägge orkade bita ihop och jobba vidare såväl uppströms i motvind som i djupsnö och kolmörker. Trots tappade sugar och många eländesnätter tog de hela tiden nya tag och kämpade vidare mot de mål de satt upp och idag kom kvittot på att det lönar sig att slita hund. Nu har jag inte längre några skolbarn, men världen har två nybakade Bachelors och jag tvivlar inte på att de här två kommer att göra fantastiska saker med sina talanger och den kunskap de inhämtat på universitet.
🇬🇧👨🏻‍🎓❤️👩🏼‍🎓🇸🇪
Nu väntar en månads välförtjänt semester, sedan ska vi fira den här prestationen med en ordentlig examensfest. Oh, happy days… 

Annonser

Jag, en sängliggande historieberättare

Jag är en svensk 50-plussare bosatt i London. En funkis med icke fungerande immunförsvar. Jag är Mamma och Mormor. Sedan 2013 är jag mestadels sängliggande. En utrangerad grönsak.

Ifjol, när min doktor sa att det var dags att ”sluta fred med döden” insåg jag dock att jag varken har något behov av det eller för avsikt att kasta in handduken riktigt än. Det finns fortfarande mycket jag vill göra och berätta, så efter en tids funderande bestämde jag mig för att hitta andra uttrycksformer än skrivandet, som blivit nästan ogörligt då min hjärna helt enkelt stänger av vid minsta lilla ansträngning. Video blev den något oväntade lösningen.

Sedan tidigare hade jag närt drömmar om att starta en YouTube-kanal om funkistillgänglighet, framför allt med inriktning på resande och rekreation. Roligt och inspirerande berättande, med lärorikt och informativt innehåll, kryddat med diverse hjälpmedel och typiska funkis-dråpligheter så klart. Det stöp dock på en kombination av djupt rotad kameraskräck och faktumet att jag inte visste ett dugg varken om hur man filmar eller om hur man redigerar film. Nu kom dock tankarna på den där kanalen tillbaka med förnyad intensitet, och jag bestämde mig för att starta en ”hemlig” testkanal i mitt eget namn och börja göra små filmer om mig själv och mitt liv för att lära mig hantverket från grunden.

Sedan 1 juli i år har jag filmat mig själv nästan varje dag. I början var det svårt. Pinsamt. Ångestfyllt. Jag tyckte det mesta liknade ankskit. Men sedan tillbringade jag en del tid med att verkligen studera YouTube och titta på filmer där framgångsrika videomakare pratade om hur de gör och hur de började. Någonstans där trillade poletten ner och jag bestämde mig för att sluta bekymra mig om allt det yttre och bara koncentrera mig på berättandet. Då gick det plötsligt mycket bättre och jag kunde börja filma nästan varje dag.

Jag använder två gamla ärvda mobiler, en webbkamera och en så kallad action-kamera beroende på vad jag ska filma och vart eller i vilken vinkel. Min säng har blivit mer än en viloplats – den är nu även min inspelningsstudio och har kameror fastskruvade på olika klämmor utplacerade i olika vinklar. På elementet; på sänggaveln; på en käpp som ligger över mig, balanserande mellan en trave kuddar och hyllan ovanför sägen; och på en sk gooseneck-arm som jag kan vrida lite som jag vill. Sängen är nu även min redigeringslya. Jag delar ett Adobe Creative Cloud-abonnemang med två av mina barn, och det ger mig tillgång till alla Adobe-program. Jag har en dator med trådlös mus + tangentbord och min skärm är en stooor TV, så jag kan ligga med tangentbordet på magen och klippa filmerna i små bitar som sedan fogas samman, bit för bit, till små berättelser.  Ibland blir det en liten film på en gång – ibland blir det ett manus för en mer enhetlig inspelning med i stort sett samma ord. 

Från början berättade jag inte för någon vad jag höll på med. Jag tyckte det var lite pinsamt, att filmerna var för dåliga, och jag var glad att ingen såg dem. Men till min stora förvåning blev jag snart lite kär i min lilla kanal och började se möjligheter i den jag aldrig hade anat. Videoformatet, visade det sig, gör det möjligt att att uttrycka sig på ett sätt som det skrivna ordet inte medger. Det hjälper också i kampen mot den så kallade fibrofoggen, den där dimman som har omslutit min tidigare ganska så kapabla hjärna och gör det hart när omöjligt att komma åt saker i närminnet eller att formulera väl sammanfogade meningar. Med kamerans hjälp kan jag samla mina tankar och berätta små anekdoter allt eftersom. Jag kan se på mina klipp och komma på saker jag vill lägga till, eller klippa bort. Jag kan komma på bättre sätt att formulera mig. Jag kan klippa upp varje inspelad video i små snuttar som jag sedan sorterar i mappar märkta med kategorier och underkategorier; och på så sätt växer så småningom nya berättelser fram. Det är lite som att lägga pussel ungefär.

Helt oförhappandes hände sedan några saker jag inte heller hade väntat mig. Jag började få följare på min ”hemliga” kanal, och jag fick så snälla kommentarer från vilt främmande människor. Mina barn började titta på mina filmer och tyckte att jag gjorde bra, och ibland lite roliga, filmer. Spelmakarsonen som nyss avslutat sitt sista år på universitet och nu ska börja bygga upp sitt eget varumärke vill göra collabs, dvs samarbeten, med mig! Och igår kväll indikerade Yngsta Dottern, även hon precis nykläckt in i vuxenlivet efter fyra år på universitetet, att hon nog också skulle vilja ha lite draghjälp för att komma igång med YouTube som ett marknadsföringsgrepp.

Min träningskanal fick plötsligt ett eget liv och en egen identitet, hur nu det gick till. Den är inte längre min egen lilla hemlis, utan något som jag gärna delar med mig av och visar upp. Trots att mina videos har massor av nybörjarfel. Jag tror att min egen resa från kameraskygg video-noob till dagliga inspelningar och ett fyrtiotal färdiga små videos har ett värde i sig själv, och därför har jag nu börjat göra små inslag om hur jag började och vad jag lär mig under resans gång. Jag har börjat se på min kanal just som en kanal, och får plötsligt tankar kring hur man skulle kunna göra en video av olika ämnen. Särskilt sådana som jag inte längre känner att jag kan skriva om. Och, kanske viktigast av allt, jag har redan slutat se den som en träningskanal. Visst är det så att den är den kanal jag tränar mig på och provar mig fram i; men den är inte bara som en gammal skrivbok man övat sig i handstil i och sedan kastar bort. Det är en kanal som så sakteliga börjar mejsla ut en egen profil med olika programserier och stående inslag. Ett organiskt växande litet fenomen som varje dag påminner mig om hur vackert detta livet är.

Under tiden som jag hållit på med detta har intresset för mitt ursprungliga soloprojekt växt så pass att det nu blivit ett grupparbete. Äldsta Dottern, som från början var den drivande kraften bakom detta och verkligen uppmuntrade mig till att slänga normer, fobier  och andra hänsynstaganden på brasan, och en av mina närmsta vänner är nu med i ”redaktionsgruppen”. Spelmakarsonen och Yngsta Dottern är också med på ett hörn och hjälper till med illustrationer och bildbehandling till att börja med. Och utöver allt detta får vi redan förfrågningar från folk som vill dela med sig av sina upplevelser i min lilla kanal. Som alltså inte ens finns än.

Jag är inte längre en utrangerad grönsak – jag är en sängliggande historieberättare.

När skam går på torra land missar man tåget

Häromsistens var det en sådan där dag då jag trots allt var rätt glad att jag varken har bil eller förmåga att ta mig ur huset för egen maskin. För hade livet tett sig annorlunda hade jag med all sannolikhet då satt mig i bilen och kört en himla många mil norrut bara för att få klippa till ett par tre urbota korkade individer. Men då hade det kunnat bli kärvt med de interndiplomatiska relationerna ett bra tag framöver och det vore ju kanske synd. Men innan jag kan förklara vad som föranledde detta apoplektiska anfall mitt på blanka södagsmorgonen, måste jag sätta företeelsen i sitt rätta sammanhang. Så håll dig i hatten nu Hulda och häng med så ska ja ta å täle om…

Jo, förstår du, yngsta dottern har haft ett helvetiskt år i år. På allvar. Hon skulle påbörja en medicinsk experimentell behandling för sin RA (rheumatoid artrit) i januari, men fick inte vara med pga av en serie oförutsedda komplikationer (dvs postgång, jul- och nyårshelg samt sjukhuspersonal på ‘compassionate leave’ (dvs ledighet pga av nära anhörigs bortgång)) i kommunikationen mellan vårt sjukhus här i London och testlabbet i Schweiz. Och det hade väl i sig inte varit hela världen om hon inte hade fått sluta med all medicinering i början av november för att vara medicinfri när alla screeningtester skulle tas dagarna innan jul. Ingen medicin betyder att sjukdomen slår klackarna i taket, lägger i överväxeln och vrålar jäääääääää baybee medan den speedar genom kroppen och ställer till med ofog och elände vart den kommer åt. Hon har med andra ord plågats av ett ihärdigt skov sedan i julas. Det är sju månader det.

Sju månader utan ordentlig medicinering. Sju månader då hon inte klarat av att hålla studietempot uppe och samtidigt jobba extra för att dra in lite pengar att leva för. Sju månader av läkartider som ställts in, bokats om och bokats om igen. Sju månader av kronisk smärta, sömnlösa nätter or oro för allt som inte orkas med. Plus den där fula oron som så lätt smyger sig på när man är långtidssjuk: Tänk om jag aldrig blir bättre. Kommer jag att klara av min utbildning? Kommer jag att få behålla mitt jobb? Kommer jag någonsin att kunna få ett riktigt jobb? Är det ens någon idé att dra på sig en stor studieskuld om man aldrig kommer att få ett jobb? Hur ska förhållandet överleva när man varken har ork eller pengar? Tänk om jag aldrig kommer att få några barn? Ja, nu vet jag iofs inte exakt vilka demoner det är som plågar yngsta dottern allra värst under alla hennes sömnlösa nätter; men jag tror väl de flesta vet hur tankarna kan gå när allt känns hopplöst. Och hopplöst har det känts för henne, därom råder inga tvivel.

Med bakgrund av detta kändes det så fint att få överraska henne med en långsemester till Sverige när min egen drömresa fick ställas in. (Mer om detta kan du läsa här.) Men när nu livet ville annorlunda och jag inte var i resbart skick kunde jag istället få ge reskassan till yngsta dottern och se till att iaf en av oss fick vara med och fira min pappas födelsedag, uppleva svensk midsommar och bara ta igen sig lite bland nära och kära man ser allt för sällan.

Veckan innan midsommar fick hon äntligen, efter sex månaders väntan, träffa vår rheumatologsyrra. Tanken var att hon skulle få börja med inflammationsdämpande injektioner som förhoppningsvis kan tvinga sjukdomen in i remission. Men igen kom beskedet att hon måste vänta lite till. Denna gång på att överdjävulen på sjukhusapoteket beviljar den ohemult dyra behandlingen (över tvåtusen spänn per spruta kostar den!); och därefter på att en särskild sjuksköterska från Manchester kan bokas in för ett hembesök där dottern instrueras i injektionsteknik. Detta skulle ”bara” ta 2-3 veckor sades det, men mig lurar de inte. Så dagen därpå frågade jag henne om hon kanske hellre skulle vilja sitta i Sverige och vänta på det där telefonsamtalet och det ville hon så klart. Och därav kom det sig att hon satt på ett flyg från London med destination Midlanda dagen före midsommarafton, och att hon skulle få stanna borta tills det var dags att komma hem och lära sig ta sprutor.

Veckorna gick och yngsta dottern njöt av svensk sommar, familjemys och ledighet. Men något telefonsamtal kom dock inte. Däremot började vissa, sedan tidigare inplanerade, familjeåtaganden krypa allt närmre i tiden och hemresedatum efterfrågades allt oftare. Yngsta dottern kände, av förståeliga skäl, ingen större lust att delta i vare sig det ena eller det andra, men eftersom hon är av en sällsynt omtänksam natur bestämde hon sig till sist för att sätta andras väl och ve framför sitt eget. Och det skulle hon kanske inte ha gjort med facit i hand.

Hade hon stannat i Norrland hade hon sluppit en himla massa elände. Och jag hade sluppit det där telefonsamtalet mitt på blanka söndagen från en storgråtande dotter som står ensam på en tågstation i en stad i norra England och har missat tåget. (Alltså, de där sekunderna det tar innan man fått klart för sig att hon är hel och oskadd och det värsta som hänt är ett missat tåg är ju som värsta tortyren! Miljoners tankar hinner fladdra genom huvudet och ingen av dem är barnvänlig.) Men lättnaden över att hon är oskadd förbyts snart i vanvettsraseri.

Hon har fortfarande gruvligt ont och ingen finns där som kan hjälpa henne. Hon har världens största och mest otympliga resväska med sig (pga att SAS slarvade bort den när hon flög hem och fick leverera den dit yngsta dottern nu befann sig, istället för hem till oss, då hennes medicin var nedpackad där) och står på en tågperrong i en främmande stad. Hon har som sagt ingen som kan hjälpa henne med monsterväskan eftersom hon bara blivit avsläppt utanför stationen. Hon har inga pengar av skäl som jag förklarat ovan. Hon har fått sova på en luftmadrass på backen i ett partytält, trots att det hade utlovats en stuga med riktig säng, och är därmed stel och öm och aningen förvirrad av feber, smärta och sömnbrist. Hon har tillbringat förmiddagen med att förklara för de hon varit med att hon måste få åka till tågstationen i god tid, men blivit tillsagd att tagga ner och inte tjata så. Det har varit släktträff och de träffas ju inte så ofta, och hon har ju gott om tid till det där tåget. Ingen lyssnar och hon känner sig sviken, besviken, lurad och förödmjukad. Och jag blir bara så inihelvete förbannad!

Jag försöker lugna dottern och försäkra henne om att vi ska se till att få hem henne så fort vi bara kan. Samtidigt letar jag telefonnumret till den filur som släppte av henne vid stationen ÅTTA minuter innan tåget avgick, men får av någon anledning inte fram det. Hittar däremot numret till en av festarrangörerna, som varit så noga med att påpeka att dottern borde tagga ner och att hon visst inte behövde åka så tidigt som sa. Jag skickar ett stramt meddelande: Min dotter står på tågstationen och gråter förtvivlat. Hon har missat tåget. Bara några sekunder senare kommer svar: Och vad ska jag göra åt det? Jag ska umgås med min dotter idag. Hur kunde hon missa det förresten? Jag ringde chauffören och kollade och hon hade ju flera minuter tillgodo när hon blev avsläppt. Han är för övrigt på motorvägen redan så han kan inte vända om och hämta henne nu.

Alltså, jag vet att yngsta dottern är vuxen och att man borde klippa navelsträngen någon gång. Men faktum är att jag bli vansinnig på människor som inte fattar hur otroligt hudlös och utsatt man är som handikappad. Det är inte många normalstörda människor som skulle klara av konststycket att ta sig själva och största sortens resväska från parkeringen vid en för dem helt främmande tågstation; hitta biljettautomaten; vänta på sin tur; peta in betalkortet och knappa in bokningsnumret så man kan få ut biljetten; ta reda på vilken perrong tåget går från; ta sig till denna perrong och slutligen hiva in väskan och slutligen själv klättra in i tåget på bara ÅTTA minuter. Att begära att någon med RA och rejält nedsatt funktion ska klara av det är fanimig snudd på pennalism. Och inte blir det bättre av att det var just yngsta dottern som det hände heller. Hade det varit äldsta dottern hade hon också ringt hem och gråtit, men inte förrän hon redan satt på det nya tåget efter att ha krävt att någon ordnat fram en ny biljett och hjälpt henne ombord på nästa tåg. Hon skulle också ha hunnit med att ta heder och ära av varenda jäkel som haft ett finger med i spelet och bidragit till hennes försening. Men yngsta dottern finner sig. Hon är så förstående och vill så väl och kan inte riktigt förmå sig att be andra människor (än allra närmsta familjen) att flyga och fara. Hon har liksom inget skydd när hon blir överkörd av människor hon borde kunna känna sig trygg med och lita på.

I biljettluckan på den främmande tågstationen ställer sig mannen bakom disken helt oförstående till yngsta dotterns problem. Jag är med i luren som en lugnande röst, men hon gråter fortfarande när hon förklarar att hon sett tåget rulla ut från perrongen och att hon nu inte vet hur hon ska ta sig hem. Normalt sett brukar de erbjuda en uppgradering för några hundralappar så att man kan ta nästa tåg, men det gör inte den här buffeln. Han förklarar med myndig röst, som om dottern vore imbecill, att biljetter till redan gångna tåg minsann är värdelösa och vill hon åka till London får hon vackert köpa en ny biljett. För närmare tusen kronor. Något annat kan han inte erbjuda henne. Inte ens en näsduk. Jag skär tänder och tänker, medan jag letar en ny biljett online, att hans chef minsann ska få höra vad jag tycker om deras kundservice.

Tack och lov lyckas jag hitta en biljett på ett tåg som ska komma in till stationen om en halvtimme bara. Jag kan dirigera dottern till biljettautomaten, ge henne bokningskoden; försäkra mig om att hon har biljetten i handen; och följa henne på väg till perrongen. Under tiden ringer chauffören henne och erbjuder sig jovialiskt att betala biljetten. Jag säger åt henne att tacka ja och talar om vad ordinarie pris för biljetten är. Det är minsann inte chaufförens förtjänst att jag har hittat en billigare biljett än den de säljer i biljettluckan; och dottern förtjänar minsann en latte och en macka på tåget så som hon blivit behandlad. Minst.

Lagom till middagen är hon äntligen hemma och finbrorsorna har dukat upp med helstekt fläskfilé, klyftpotatis ugnad med vitlök och rosmarin samt pepparkornssås. Vi kramar, håller om, är nära, tröstar och pratar ut. Flera dagar efteråt är hon fortfarande nedstämd och modstulen. Hon förstår inte riktigt varför. Och det gör ta mig tusan inte jag heller. Nu hade yngsta dottern en familj hon kunde ringa. Vi kunde köpa ny biljett och se till att hon kom hem hel och någorlunda oskadd. Men vad är det för slags människor som tycker att det är helt ok att släppa av en ung tjej vid en tågstation, i en stad där varken hon eller de själva har något skyddsnät, utan att se till att hon faktiskt kommer med tåget? Vad hade hänt en människa i samma situation om hon inte haft en mobil? Eller ifall mobilen haft slut på laddning? Vad hade hänt om familjen inte kunnat hosta upp en femhundring till en ny biljett bara så där?

Och sedan är det ju det här med hur vi bemöter och tar hand om folk med handikapp. Jag kan tamejgröne inte begripa att det ska vara så svårt för normalstörda att acceptera att vi inte kan göra allt det som de kan. Jag blir fullkomligt skogstokig när andra människor tycker sig ha tolkningsföreträde när det gäller vårt liv, vårt handikapp, vår behandling, hur mycket tid vi behöver till en viss uppgift, eller hur vi känner att vi behöver organisera tex vår resa, eller vårt boende, om vi ska åka någonstans.

Ska det vara så förbannat svårt att bara lyssna och ta till sig?

 

Bloggen har visst fått spatt…

Det verkar som om min kära blogg fått spatt. Eller virus. Eller vad det nu kan vara för en åkomma som kan få en blogg att börja posta utkast lite hipp som happ utan lov.

Ber om ursäkt om du lurades hit av en länk som sade att jag postat något nytt. Det hade jag inte. Jag ligger i träda efter två veckor av födelsedagsfiranden och andra käppar i vardagshjulen, men snart kommer det mera. Jag lovar…

Söndagsbetraktelse, vecka 38

Det är bra slitsamt det här med födelsedagskalas och storfrämmande. För att inte tala om alla baciller de drar med sig och vad det innebär i form av nya kuliga kroppsreaktioner. Men många fina stunder blev det, så klagar gör jag då inte.

1) Veckans händelse(r):

  • Mor och far kom på besök. Och det gjorde även kontorssonen med fästmö, och äldsta dottern med mitt älskade barnbarn Grodprinsen. En sällsynt sällsam upplevelse att få ha alla mina barn och mor & far samlade en stund.
  • Jag fick fotvård och fina höströda tånaglar. Älskar verkligen att ligga i sängen och titta på mina målade tånaglar. De gör tillvaron en smula vackrare och det kan ju sannerligen behövas så här på höstkanten.
  • Kusin Carla måste visserligen äta hjärtmedicin resten av img-20160917-wa0000livet, men hon är hemma från sjukhuset och kunde vara här hela helgen. Vi fick umgås med henne och husse / matte från fredag till söndagkväll och det tror jag vi mådde bra av hela högen.

 

2) Veckans topp:

  • Min härliga, mycket efterlängtade, födelsedagsmiddag20160918_121938
    och fina presenten från mor och far.
  • Grodprinsen var här för andra gången på två veckor och vi hann pyssla med playdoh, läsa sagor, äta glass och mysa en hel massa. Stunder av lycka och med så mycket kärlek.

 

3) Veckans botten:

  • Kunde inte sitta uppe vid matbordet med de andra, utan fick tillbringa hela födelsedagen i sängen. Men som Mårran så klokt säger så kommer det ju en dag i morrn å. Och vad vet man, kanske blir det fler födelsedagar.

4) Veckans bok/böcker:

  • The Shadow Rising, nummer fem i serien om Drakens återkomst av Robert Jordan (högläsning med intensivsköterskesonen).
  • Harry Potter and the Cursed Child (manuset till Rowlings teater om Harry som vuxen och pappa till två söner).
  • Kurslitteratur

5) Veckans film/TV:

  • Dinosaur King på Netflix med Grodprinsen. Vi lever oss in, spelar med och sjunger som tok i ledmotivet om de kolossala fossilerna. Galet underhållande!

6) Veckans spel: 

  • Dungeons and Dragons, Hoard of the Dragon Queen. Ett nytt D’n’D-äventyr för min draktokige dvärg Fargrim. Älskar rollspel och älskar att vi kan spela även med folk som inte befinner sig i samma hus. Just denna kampanjen spelar vi med kontorssonen och hans fästmö som är med via Skype. Kommer säkerligen mer om detta spel vad det lider.

7) Veckans handarbete:

  • Fler tomtararlo-and-princess-packaging-600x538
  • Fler spöken
  • Prinsessan Molly, en docka Grodprinsen hittade mönster på och ville att Mammoo skulle fixa. Hon är inte klar än, men kanske tills nästa gång han kommer på besök.

 

 

8) Veckans soundtrack: 

Simon & Garfunkel, Bridge Over Troubled Water.

För mina underbara ungar som växt upp till fantastiska vuxna människor. Och för fina vänner. Så rörd över fina gester, presenter och makalös omtanke från alla dessa människor som verkligen lägger broar över mörka vatten för mig. Så innerligt tacksam.

Söndagsbetraktelse, vecka 37

Förra veckan blev värsta berg-och-dalbanan måste jag säga, med hisnande fart och såväl höga toppar som djupa dalar. Häng med här så ska du få höra…

1) Veckans händelse(r):

  • Jag fick ett pannkaksjärn! I ett hushåll där de medboende inte gärna står och steker tunnpannkakor pannkakslaggenblir det mest tjockpannakaka som serveras. Och det kan jag vara utan. Med ett fiffigt pannkaksjärn som kan stå på bordet blir pannkaksstekandet en social syssla och vips är det inte lika omöjligt att få sig en tunnpannkaka när andan faller på.
  • Oklart om detta är positivt eller negativt, men distriktssköterskorna kommer att ta mina månatliga blodprov här hemma i fortsättningen. Det har varit ett stort problem för mig att sjukhusets provtagning är en drop-in-mottagning och man kan få vänta i flera timmar med hundratals människor före i kön. Hembesöken kommer verkligen som en stor lättnad och jag är så innerligt glad och tacksam att möjligheten finns.
  • Som om inte det vore fantastiskt nog att få slippa köa på sjukhuset ska jag också få göra mitt ögontest hemma! Det är knappt så jag tror att det är sant, men det finns alltså optiker som kommer hem och gör hela baletten hemma. Äntligen ska jag få byta ut mina glasögon som är så repiga att man skulle kunna tro jag använt dem som trädgårdsspade…
  • 20160914_234852Pyssellusten har börjat komma tillbaka och denna veckan satte jag igång att göra små tomtar som ska bli till örhängen och annat smått och gott. Lite knepigt att få in tekniken att jobba med leran liggande (och en smula stökigt blev det allt i sängen första dagen), men man anpassar sig till omständigheterna och gör så gott man kan.

2) Veckans topp:

kursbetyg-1Jag blev godkänd på min allra första kursuppgift på universitetsnivå på svenska! Kan inte ens förklara hur jäkla gôtt det kändes i en, minst sagt, vingklippt själ. Nu gäller det bara att hålla ångan och modet uppe och jobba vidare…

3) Veckans botten:

  • Kusin Carla, kontorssonens lilla pälsboll, blev sjuk och grabbarnas födelsedagsfirande kom av sig. Fy, vad ont det gör när älskade husdjur blir sjuka.
  • Värmeböljan – vem hade kunnat ana?! Det svenskarna brukar kalla brittsommar kallar vi här i Englandet indiansommar och den infaller i regel någon gång i September/Oktober. Och den här veckan slog den till så det bara rök om det. Jädrar anåda vad hett det blev! Jag som normalt älskar sommar och varma vindar kan säga att det inte är fullt så roligt när man inte kan gå ut och njuta av sommarvädret. Inomhus blev det mest en ren plåga trots att fläkten stått på dygnet runt. Till nästa sommar blir det till att köpa en extra fläkt helt enkelt, annars vete gröne hur man ska kunna andas.

4) Veckans bok/böcker:

  • The Dragon Reborn av Robert Jordan (högläsning med intensivsköterskesonen).
  • Harry Potter and the Cursed Child (manuset till Rowlings kritikerrosade teater om Harry som vuxen och trebarnsfar.
  • Kurslitteratur

5) Veckans film/TV:

  • Vet Ranch på Youtube. Sevärd kanal för djurälskare med intresse för veterinärmedicin och happy endings.

6) Veckans spel: 

  • Pokémon Go! Jodå, en och annan liten pokkis letar sig in i mitt sovrum och då slår jag till… =)
  • Betrayal at the House on the Hill. Vet inte om detta spelet finns på svenska än. Det är ett ”skräck”brädspel där en spelare är en förrädare och det gäller att överlista hen och ta sig levande igenom äventyret. Mycket roligare än jag trodde och det kommer nog en egen post om det så småningom.

7) Veckans handarbete:

  • Småtomtar och spöken i cernitlera.

8) Veckans soundtrack: 

Humle och Dumle i Kapten Bäckdahls skafferi.

När tvillingsönerna var små tyckte min far att de var så lika Humle och Dumle och det fastnade lite. Då det var deras födelsedag den här veckan kunde jag inte låta bli att humma lite på den här signaturmelodin. Mest hela veckan faktiskt… =)

Är det konstigt att man längtar bort nån gång, Kickie?

Så är det fredag igen och dags för lite allsång. Idag tänkte jag sjunga för en gammal parhäst, vapendragare och själssyster. Det finns många människor i mitt bakomflutna vars existens i mitt kaos varit ovärderlig, och en av de viktigaste av alla är Kickie.

Vi lärde känna varandra i högstadiet. Hon hade precis flyttat tillbaka till sin pappa i Indal och ryktena om henne nådde mina öron långt innan vi träffades. Timråidioten kallade de henne. Tjejen utan spärrar. Hon var farlig för att hon inte passade in i normen. Hon klädde sig annorlunda, vågade säga vad hon tyckte och drog sig inte för att slå folk på käften om de försökte sätta sig på henne. Jag såg en trasig medsyster, lika vilsen som jag, som vågade säga ifrån och kräva sin rätt till utrymme. Och jag tyckte hon var helt underbar!

Snart nog var vi som ler och långhalm. Ju mer vi lärde känna varandra, desto mer insåg jag hur lika vi var. På insidan alltså. Vi hade samma politiska engagemang och en obändig tro på vikten av solidaritet och systerskap. Att hjälpa de svaga. Att stå upp för de som inte kan eller vågar stå upp för sig själva. Att inte döma någon vars skor du inte gått i. Att dela med sig av sina resurser.

Tio år senare var vi båda enastående småbarnsmammor utan pengar, partner eller pensionssparande, men med skulder upp över öronen. Inte direkt en sits vi hade trott att vi skulle sitta i under de där åren då man antas vara i sitt livs mest aktiva skede. Det kommer säkert fler inlägg om detta, och några av alla de makalösa äventyr och upptåg vi var med om, så småningom. Idag räcker det dock med att konstatera att det är viktigt att drömma och längta. Kickie och jag gjorde det så bra att vi till slut hamnade just där vår längtan placerat oss. Och om det kan många fler inlägg tänkas bli skrivna vad det lider. Men nu tar vi och sjunger istället:


Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?

Det regn som sakta faller här i sta’n gör husen grå G
Neonljusen de speglar sig i asfalten den blå G7
Och bilar signalerar jag ser människor på språng C G
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? D7 G

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? C G
Om man gärna vill lyss till lärkans drill
eller trastens glada sång D7
Och om man älskar hav och vindar G G7
Och är trött på neon och betong, C
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång G D7 G

I staden där studerar man Där har man sin fabrik, G
Där har man sitt kontorslandskap, sin marknad, sin butik G7
Man talar om sin marknadsdel, sitt jobb, och sin säsong C G
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? D7 G

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? C G
Om man gärna vill lyss till lärkans drill
eller trastens glada sång D7
Och om man älskar hav och vindar G G7
Och är trött på neon och betong, C
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång G D7 G

Här talar man om kärleken i stora runda ord. G
Här spränger man för tåg och bil, man våldtar moder jord. G7
Men sen när vinden ligger på, känns plötsligt doft av tång C G
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? D7 G

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? C G
Om man gärna vill lyss till lärkans drill
eller trastens glada sång D7
Och om man älskar hav och vindar G G7
Och är trött på neon och betong, C
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång G D7 G


Originalet till den här låten, I’m Gonna Be a Country Girl Again, gjordes av Buffy Sainte-Marie men Stikkan Andersson skrev den svenska texten och gav den till Lena Andersson. Hon var bara 15 när hon 1971 framförde den i Hylands Hörna och sedan gick direkt in på Svensktoppens första plats.

När hon var 12 fick Lena en gitarr och lärde sig spela. Hon skrev musik till bästisen Pias texter och skickade in några av dem till radioprogrammet Så det kan bli. Och därav kom att Stikkan Andersson hörde henne och erbjöd henne ett skivkontrakt. Det blev, så klart, folkparksturné och melodifestival och en tur till Japan med Björn och Benny. Därefter körade hon bakom ABBA, gjorde en Melodifestival till med Ted Gärdestads låt Det bästa som finns,

I början av 80-talet kan man väl påstå att Lena Anderssons svenska storhetstid var över. Hon gav ut några pop-singlar, och ett album, men det blev inga fler listnoteringar. 1985 blev hon kristen på en strand i Mallorca och det förde med sig en kursändring såväl rent fysiskt som musikaliskt. Hon flyttade runt en del, gick med i Livets Ord, spelade tillsammans med ett Jazzband, och träffade till sist amerikanske barnpastorn Tobe Hubbard som hon gifte sig med 2001.

Idag lever Lena Andersson Hubbard i Phoenix, i USA, där hon sjunger gospel, ballader och jazz med religiösa texter. Hon sjunger också lovsånger i kyrkan, både som körmedlem och lovsångsledare. Vad vet man, kanske var det just dit hon längtade under alla de där åren då hennes karriär i Sverige inte längre verkade gå som hon ville…