Jag, en sängliggande historieberättare

Jag är en svensk 50-plussare bosatt i London. En funkis med icke fungerande immunförsvar. Jag är Mamma och Mormor. Sedan 2013 är jag mestadels sängliggande. En utrangerad grönsak.

Ifjol, när min doktor sa att det var dags att ”sluta fred med döden” insåg jag dock att jag varken har något behov av det eller för avsikt att kasta in handduken riktigt än. Det finns fortfarande mycket jag vill göra och berätta, så efter en tids funderande bestämde jag mig för att hitta andra uttrycksformer än skrivandet, som blivit nästan ogörligt då min hjärna helt enkelt stänger av vid minsta lilla ansträngning. Video blev den något oväntade lösningen.

Sedan tidigare hade jag närt drömmar om att starta en YouTube-kanal om funkistillgänglighet, framför allt med inriktning på resande och rekreation. Roligt och inspirerande berättande, med lärorikt och informativt innehåll, kryddat med diverse hjälpmedel och typiska funkis-dråpligheter så klart. Det stöp dock på en kombination av djupt rotad kameraskräck och faktumet att jag inte visste ett dugg varken om hur man filmar eller om hur man redigerar film. Nu kom dock tankarna på den där kanalen tillbaka med förnyad intensitet, och jag bestämde mig för att starta en ”hemlig” testkanal i mitt eget namn och börja göra små filmer om mig själv och mitt liv för att lära mig hantverket från grunden.

Sedan 1 juli i år har jag filmat mig själv nästan varje dag. I början var det svårt. Pinsamt. Ångestfyllt. Jag tyckte det mesta liknade ankskit. Men sedan tillbringade jag en del tid med att verkligen studera YouTube och titta på filmer där framgångsrika videomakare pratade om hur de gör och hur de började. Någonstans där trillade poletten ner och jag bestämde mig för att sluta bekymra mig om allt det yttre och bara koncentrera mig på berättandet. Då gick det plötsligt mycket bättre och jag kunde börja filma nästan varje dag.

Jag använder två gamla ärvda mobiler, en webbkamera och en så kallad action-kamera beroende på vad jag ska filma och vart eller i vilken vinkel. Min säng har blivit mer än en viloplats – den är nu även min inspelningsstudio och har kameror fastskruvade på olika klämmor utplacerade i olika vinklar. På elementet; på sänggaveln; på en käpp som ligger över mig, balanserande mellan en trave kuddar och hyllan ovanför sägen; och på en sk gooseneck-arm som jag kan vrida lite som jag vill. Sängen är nu även min redigeringslya. Jag delar ett Adobe Creative Cloud-abonnemang med två av mina barn, och det ger mig tillgång till alla Adobe-program. Jag har en dator med trådlös mus + tangentbord och min skärm är en stooor TV, så jag kan ligga med tangentbordet på magen och klippa filmerna i små bitar som sedan fogas samman, bit för bit, till små berättelser.  Ibland blir det en liten film på en gång – ibland blir det ett manus för en mer enhetlig inspelning med i stort sett samma ord. 

Från början berättade jag inte för någon vad jag höll på med. Jag tyckte det var lite pinsamt, att filmerna var för dåliga, och jag var glad att ingen såg dem. Men till min stora förvåning blev jag snart lite kär i min lilla kanal och började se möjligheter i den jag aldrig hade anat. Videoformatet, visade det sig, gör det möjligt att att uttrycka sig på ett sätt som det skrivna ordet inte medger. Det hjälper också i kampen mot den så kallade fibrofoggen, den där dimman som har omslutit min tidigare ganska så kapabla hjärna och gör det hart när omöjligt att komma åt saker i närminnet eller att formulera väl sammanfogade meningar. Med kamerans hjälp kan jag samla mina tankar och berätta små anekdoter allt eftersom. Jag kan se på mina klipp och komma på saker jag vill lägga till, eller klippa bort. Jag kan komma på bättre sätt att formulera mig. Jag kan klippa upp varje inspelad video i små snuttar som jag sedan sorterar i mappar märkta med kategorier och underkategorier; och på så sätt växer så småningom nya berättelser fram. Det är lite som att lägga pussel ungefär.

Helt oförhappandes hände sedan några saker jag inte heller hade väntat mig. Jag började få följare på min ”hemliga” kanal, och jag fick så snälla kommentarer från vilt främmande människor. Mina barn började titta på mina filmer och tyckte att jag gjorde bra, och ibland lite roliga, filmer. Spelmakarsonen som nyss avslutat sitt sista år på universitet och nu ska börja bygga upp sitt eget varumärke vill göra collabs, dvs samarbeten, med mig! Och igår kväll indikerade Yngsta Dottern, även hon precis nykläckt in i vuxenlivet efter fyra år på universitetet, att hon nog också skulle vilja ha lite draghjälp för att komma igång med YouTube som ett marknadsföringsgrepp.

Min träningskanal fick plötsligt ett eget liv och en egen identitet, hur nu det gick till. Den är inte längre min egen lilla hemlis, utan något som jag gärna delar med mig av och visar upp. Trots att mina videos har massor av nybörjarfel. Jag tror att min egen resa från kameraskygg video-noob till dagliga inspelningar och ett fyrtiotal färdiga små videos har ett värde i sig själv, och därför har jag nu börjat göra små inslag om hur jag började och vad jag lär mig under resans gång. Jag har börjat se på min kanal just som en kanal, och får plötsligt tankar kring hur man skulle kunna göra en video av olika ämnen. Särskilt sådana som jag inte längre känner att jag kan skriva om. Och, kanske viktigast av allt, jag har redan slutat se den som en träningskanal. Visst är det så att den är den kanal jag tränar mig på och provar mig fram i; men den är inte bara som en gammal skrivbok man övat sig i handstil i och sedan kastar bort. Det är en kanal som så sakteliga börjar mejsla ut en egen profil med olika programserier och stående inslag. Ett organiskt växande litet fenomen som varje dag påminner mig om hur vackert detta livet är.

Under tiden som jag hållit på med detta har intresset för mitt ursprungliga soloprojekt växt så pass att det nu blivit ett grupparbete. Äldsta Dottern, som från början var den drivande kraften bakom detta och verkligen uppmuntrade mig till att slänga normer, fobier  och andra hänsynstaganden på brasan, och en av mina närmsta vänner är nu med i ”redaktionsgruppen”. Spelmakarsonen och Yngsta Dottern är också med på ett hörn och hjälper till med illustrationer och bildbehandling till att börja med. Och utöver allt detta får vi redan förfrågningar från folk som vill dela med sig av sina upplevelser i min lilla kanal. Som alltså inte ens finns än.

Jag är inte längre en utrangerad grönsak – jag är en sängliggande historieberättare.