Argbiggan – det ar jag det…

Idag gor jag sannerligen skal for mitt smeknamn. Argbiggan. Idag ar jag arg! Eller atminstone javligt grinig.

Att jobba for sig sjalv ar en forunderligt sallsam tillvaro. Fa gora det man ar bra pa. Fa halla pa med sadant som man tycker ar kul. Kunna bestamma sjalv vad man vill och inte vill. Slippa ha nagon dum chef som fattar korkade beslut man maste halla sig till. Men ibland ar det mindre roligt. Som nu. Nar folk inte betalar for jobb man gjort. Nar de tror att man vill gora mer jobb at dem nar de inte betalat for det man redan gjort. Nar de tycker det ar ok att – och tror att man kanske andrar sig ifall – de ringer fjorton ganger om dagen och tjatar.

Men idag fick de tji. Idag var Argbiggan pa krigsstigen igen…

Annons

Hemma, vart ligger det någonstans?

Hemma, vart ligger det någonstans? Ja, det frågade sig Kristina från Duvemåla i Björn & Bennys musikalversion av Vilhelm Mobergs storslagna utvandrarepos. Hemma är där det luktar wienerkorv, konstaterade berättarhunden i en av Dean Koontz böcker (som jag för övrigt inte läst).

Som utlandssvensk kan jag identifiera mig en smula med Kristinas undran. Vart ligger hemma någonstans? För mig har hemma alltid varit ett luddigt begrepp. Jag har flyttat så många gånger att de enda fasta punkter jag egentligen haft att kalla hemma har varit Löran och varthelst jag haft mina barn omkring mig. Ett tag bodde vi i en kallarlya modell skokartong, men det var anda hemma. Vi var ju tillsammans.

Nu har de tva aldsta lamnat boet och vi andra bor i ett hus utanfor London. For stunden ar det hemma. Men jag maste erkanna att jag formodligen haller pa att bli gammal. Jag borjar kanna en langtan efter nagot som ar mitt. Nagot som ar bestandigt. Jag som aldrig haft nagot storre behov av att rota mig kanner plotsligt en allt starkare langtan efter att fa sla rot. Efter en plats att kalla hemma.

Mission 75% accomplished! Ja, eller hur…

Idag är 75% av bloggutmaningen avklarad. I alla fall för de som, till skillnad från mig, lyckats ladda upp alla sina inlägg. Jag har skrivit, minsann, men det är ju så omständigt att ladda upp att jag kommer av mig och spar det till en annan dag. Tror jag ska ta och skärpa mig nu i oktober och fixa till det. Höststäda bloggen, liksom.

I november börjar NaNoWriMo – National Novel Writing Month – och jag funderar så smått på att delta. Eller på att se till att yngsta dottern gör det. Jag får se hur jag gör. Jag spar beslutet till en annan dag… =)))

Halv nittio alltså…

Idag är jag halvvägs till nittio. Det betyder att jag nu med all sannolikhet levt mer än halva mitt liv. Det känns lite märkligt. Det har ju varit en sådan lååååååång resa! Men den har gått otroligt fort…

Om jag blundar en stund kanske jag är 65 när jag öppnar ögonen igen.

Nästan alla jag känner tycker det är jobbigt att åldras. Det begriper jag inte riktigt. Jag tycker om att bli äldre. Jag inbillar mig att med vart år jag levt har jag blivit en smula klokare än vad jag var året innan. Med andra ord är jag lite drygt hälften så klok nu som jag kommer att bli. Bara sa ni vet!

Snart börjar nedräkningen. Igen…

Igårkväll var Mannen och jag ute och roade oss för ovanlighetens skull. Mest hela dagen faktiskt. Förmiddagens kundbesök innebar 20 mils bilande till en plats jag aldrig sett förut. Sånt är ju alltid kul. Vi åkte förbi Windsor Castle, men drottningen var inte hemma så något te fick vi inte. Det får bli en annan gång. På kvällen gick vi ut och åt lite god mat och drack lite gott vin. Mycket välbehövligt. Och väldigt mysigt.

Idag började vi dagen med mysmorgon. Vi låg och drog oss länge innan vi till slut kände kaffesuget bli för stort för att ignoreras. Då masade vi oss upp, drog igång vattenkokaren och laddade upp frukostattiraljerna. Resten av dagen har det varit jobb, mer jobb och ännu mer jobb. Vilket passande nog stämmer bra med ämne 69 i min bloggutmaning: Om du kunde jobba vartsomhelst, vart skulle du vilja bo?

Jag tror inte att jag skulle kunna tänka mig att bo någon annanstans än i England. Och det gör jag ju redan. Men det är ju det här med vintrarna då. Jag hatar att frysa. Hela min kropp hatar att frysa. Och snart börjar nedräkningen. Igen. Snart är det dags att räkna ner år, månader och dagar tills jag, förhoppningsvis, kan tillbringa mina vintrar någon annanstans. Någonstans där det är varmt.

Två gånger tidigare har jag räknat ner. Första gången tog vi oss till Göteborg efter fem års planerande och hårt arbete. Andra gången tog vi oss till London efter fem års planerande och hårt arbete. Och snart börjar nästa femårsplan. Men riktigt när får du veta när det är dags… =)

Valfrihet är inte detsamma som frihet =)

Söndag blev det den här veckan också fast att det var måndag morgon alldeles nyss. I min bloggfil på datorn finns en himla massa oupladdade bloggar. Jag gillar att blogga ”on the road” som det heter här i Englandet, men det har blivit väldigt klent med själva internätandet ganska länge nu. Jag har jobbat på som ett gammalt ånglok kan jag lova. Nya projekt har trillat in från gamla kunder och nya kunder har lämnat in förfrågningar om allt från kaffemaskiner till kompletta serviceavtal. Och lite sådär i förbifarten bara fick vi dessutom överta verksamheten från ett annat företag som skulle läggas ner när ägarna flyttade utomlands. Min tredagarsvecka susade iväg som den berömda avlöniningen, men det gjorde inte så mycket för det har varit attans spännande och väldigt roligt. Och då kan man ju jobba nästan hur mycket som helst.

Annat som gjort tillvaron lite extra intressant på sistone är att två av mina barn slagit sina kloka huvuden ihop och registrerat ett eget företag. Riktigt vad de ska ägna sig åt tänker jag inte blogga om än på ett tag. Det får bli ett spännade inlägg kring detta lite senare i vår när de kommit ur startgropen, så att säga.

Dagens ämne handlar om valfrihet. Eller det gör det väl egentligen inte alls, för frågan är kort och gott: choklad eller vanilj. Detta får mig osökt att tänka på hur dumt själva ordet valfrihet egentligen är. Frihet att välja. Jag är inte så himla säker på att jag tycker att valfrihet nödvändigtvis är så himla bra. I teorin låter det ju gentilt minsann, men i praktiken innebär ju varje val man gör att man också väljer bort något annat. Vad är det för frihet i det? Ganska så ofta så kan man ju faktiskt få allt. Hela kakan liksom. Det gillar jag. Jag vill ha allt. Bägge och. Choklad och vanilj funkar tokbra ihop, så jag tar en slev av varje. Hvergang!

Var i luften…

Ikvall blir det ett prickfritt inlagg igen eftersom jag skriver detta pa en lanad dator. Det ar onsdagkvall och jag har precis lagt sista handen vid en presentation for migrationsverket imorgonbitti. Annu ett College som vi jobbar for ar redo for inspektion och vi hoppas att allt gar val. Det gjorde ju det sist, sa den har gangen kanns det inte lika nervost, men lite pirrigt ar det ju sa klart.

Jag skulle bra garna vilja veta varfor de dar inspektorerna envisas med att vilja starta tidigt pa morgonen. Ikvall blir det till att sova borta igen och det ar inte utan att jag tycker en smula synd om mig sjalv. Jag vill sova i min sang! Det har varit klent med sovandet i flera dagar nu, sa imorgon kan jag lova att jag beger mig hemat sa fort migrationsnissarna lamnat byggnaden. Sedan ska jag minsann sova tills pa lordag. Tror jag.

Har i Englandet blommar lokarna for fullt och traden borjar fa musoron. Harligt! Min pollenallergi har kickat in och antyder att det kan tankas bli en riktigt fin var och sommar. Vintern hade jag ju ratt om, sa med lite tur far jag ratt igen. Det vore valdigt skont med en fin sommar nu efter att det de senaste tre aren knappt blivit nagon alls.

Nu ska jag njuta av lite hemlagad indisk curry och ett glas rott innan jag kastar mig isang. Pa fredag hoppas jag hinna med att ladda upp de blogginlagg jag skrivit sedan sist. Det gar bra med skrivandet men sjalva uppladdandet blir det samre med nar arbetsdagarna blir for langa. Nasta vecka ska jag vara ikapp igen. Det ar jag saker pa. Da kanske det blir mer regelbundet uppladdande ocksa. Den som hanger med far se. Kram pa er alla glada. Och alla oglada med for den delen.

Jag vill aldrig bliva stur

Och flickan hon går i ringen med röda gullband. Och flickan hon går i ringen med röda gullband. De binder hon om sin kärastes arm. De binder hon om sin kärastes arm. Den där förbenade visan har satt sig på hjärnan på mig idag och jag har gnolat på den mest hela dagen. Har du hört på maken? Gamla människan!

Visst är det lite märkligt det här med ålder och vad vi kan och inte kan göra beroende på hur gamla vi är? Vi i Pippi Långstrump-generationen växte upp med ”Stackars lilla krumelur – jag vill aldrig bliva stur” som något slags väl inövat mantra. Att bli vuxen verkade ju liksom jämarns vuxet på något vis. Och vuxet låter ju mest bara trist. Det vill säga efter att man fyllt 16. Innan 16 ville man minsann vara stor. Och stor blev man när man fyllde 16, sådetså. Sedan en vacker dag var man plötsligt arton och såväl stor som vuxen. Åtminstone i laglig mening. Men vi ville ju inte gärna vara vuxna. I alla fall inte på heltid. Det berodde liksom på vilka aspekter av vuxenlivet som avsågs.

Nu när jag inte bara är vuxen, utan rätt gammal också, tycker jag att den här våga-vägra-vuxenliv-attityden är lika banal som den är barnslig. Och inte är det väl så konstigt att vi ser en hel generation växa upp efter oss som är småbarn fast att de fyllt 20. Inte att undra på när deras föräldrar fortfarande tror sig vara tonåringar. Jag kan inte annat än undra vad som gick fel med oss som växte upp på 60- och 70-talen. Hur kommer det sig att så många av oss inte riktigt greppade det här med vuxenliv och ansvar och att vara goda förebilder för våra barn? Och hur kommer det sig att så många av oss, trots att vi nu är medelålders, fortfarande vill vara 20?

Ibland blir det mest bara nonsens

Och så går ännu en dag från våra liv och det är inte utan att man blir en smula filosofisk av tanken. Dagar som flytt kommer aldrig igen och det vi inte gjorde idag kanske aldrig blir gjort. Eller sagt.

Idag fick jag nästan gjort allt det jag ville göra, men det var något jag borde ha sagt som jag höll inne med. Det var kanske dumt. Eller kanske inte ändå. Vissa saker ska man bara säga när man är helt säker på att man kan lägga fram dem utan att det hoppar grodor och annat fanstyg ur munnen på en.

Den här bloggutmaningen bjuder då på en massa nonsensfrågor. Kanske håller de på att inse att det här med ett nytt ämne varje dag inte är helt lätt. Idag vill de att vi bloggar om hurvida vi hellre vill vara supersmarta eller skitsnygga. Vaddå hellre? Kan man inte få vara både och? Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med att välja om man kan få allt… =)

Serendipity: det vackraste ordet jag vet

Och så var det plötsligt onsdag kväll då. Tiden går minsann fort vare sig man har roligt eller inte. Den senaste veckan har det varit si och så med den saken. Jag har alldeles för mycket arbete att göra på allt för lite tid, så det blir fler (och ännu längre) arbetsdagar den här veckan och nästa för att komma ikapp.

Imorse när vi åkte till jobbet satt jag mest och kände mig surmulen. Regnet vräkte ner, vi var trötta och inte särskilt pratsamma, och min hjärna var redan på det kundbesök vi hade framför oss. Fast helst hade jag stannat hemma i sängen. Dagen gick dock oväntat bra. Jag fick mycket mer jobb gjort än jag vågat hoppas på och vi fick ett mycket intressant affärsförslag som vi ska titta lite närmare på i helgen. Jag hoppas att det faktiskt är lika intressant som det låter, för jag känner mig rätt sugen på att göra det. Om Chefen säger ja, vill säga. På vägen hem var jag betydligt muntrare. Tänk vad lite medvind kan göra skillnad!

Jag satt och nynnade på en sång och lyssnade på Mannen som hade ett smärre föredrag på gång när det plötsligt slog mig igen sådär som det gör allt som oftast: Käre värld vilken makalös tur jag haft! Efter alla år av hårt arbete som tycktes ta mig ingenstans alls verkar det som om det bästa som händer mig nuförtiden dyker upp när jag minst anar det. Eller när jag letar efter något helt annat. Det är nästan så man måste tro på ödet vad nu det är. Vilket osökt leder till ämne nummer 42: mitt favoritord. Serendipity.

Jo, mitt favoritord alla kategorier är ett engelskt ord som inte ens går att översätta till svenska. Men om du orkar med en beskrivning av ordet till att börja med, så ska jag snart förklara varför jag tycker det är det vackraste ordet av alla.

Serendipty betyder ”förmågan att göra lyckliga upptäckter medan man letar efter något orelaterat, eller förekomsten av en sådan upptäckt under en sådan sökning.” Det du! Ordet i sig formades av engelske historikern, politikern och författaren (bland annat) Horace Walpole baserat på den gamla persiska sagan De tre prinsarna av Serendip.

Sagan berättar om hur det i forna tider fanns ett land, Serendip, i Fjärran Östern som styrdes av en stor och mäktig konung vid namn Giaffer. Han hade tre söner som alla tyckte mycket om honom. Och som en god far var han mycket bekymrad över sönernas utbildning och bestämde att han måste se till att utrusta dem inte bara med stor makt, men också med de dygder som framtida furstar kan tänkas behöva.

Fadern sökte upp de bästa tänkbara  lärare och anförtrodde dem utbildningen av hans söner, på villkoret att sönerna undervisades på ett sådant sätt att de omedelbart skulle kunna kännas igen som hans alldeles egna. När lärarna var nöjda med prinsarnas framsteg inom konst och vetenskap rapporterade de till kungen. Han tvivlade dock på deras utbildning och kallade in prinsarna och sade att han funderade på att gå i pension och göra en av dem till kung. Alla tre avböjde dock artigt och förklarade att de trodde fadern var den bästa kungen.

Kungen var mycket nöjd med detta, men nu oroade han sig istället för att prinsarna vuxit upp alltför skyddade och privilegierade. Han låtsades vara rasande för att de vägrat ta över tronen och skickade iväg dem från sitt land. Dock hann de knappt komma utanför landets gränser innan de hittade en massa ledtrådar som hjälpte dem att identifiera en kamel de aldrig sett. De drog slutsatsen att kamelen var lam, blind på ena ögat, saknade en tand, bar på en gravid kvinna, hade en last av honung på ena sidan och smör på den andra. När de senare stötte på en handelsresande som förlorat kamelen ifråga berättade de om sina iakttagelser för honom. Han anklagade dem för att ha stulit kamelen och tog dem till kejsaren Beramo, där han krävde att de skulle avrättas.

Beramo frågade hur de kunde ge en sådan exakt beskrivning av kamelen om de aldrig hade sett den. Det framick då av deras svar att använt små ledtrådar för att härleda vilken typ av kamel det rörde sig om. Gräset var bara betat på ena sidan av vägen, så de antog att den var blind på andra ögat. Det fanns små orörda tuvor av gräs, vilket fick dem att gissa att den saknade en tand. Fotspåren tydde på att djuret var lamt. Att smör bars på ena sidan av kamelen och honung på den andra var tydligt eftersom myror hade lockats till det smälta smöret på ena sidan av vägen och flugor till spilld honung på den andra.

Vad kvinnan beträffar, sa en av prinsarna, gissade jag att kamelen bar på en kvinna eftersom jag märkte att nära spåren där djuret gått ner på knä fanns avtryck av en fot. En doft av urin väckte en sorts köttsligt begär som övertygade mig om att avtrycket var av en kvinnas fot.

Jag gissade att kvinnan måste ha varit gravid, sade en annan prins, eftersom jag såg handavtryck som antydde att kvinnan hade hjälpt sig upp med händerna efter att hon urinerat. I detta ögonblick kommer en resande in på scenen för att berätta att han hittat en försvunnen kamel vandrande i öknen. Beramo räddar därmed livet på de tre prinsarna, öser rika belöningar över dem och utser dem till hans rådgivare. De tre prinsarna upplever senare många andra äventyr, där de fortsätter att visa sitt skarpsinne och naturligtvis finns det ett lyckligt slut.

Serendiptity handlar alltså såväl om att snubbla över något oväntat som får fantastiska konsekvenser, som att kunna dra skarpsinniga slutsatser utifrån det man snubblat över och använda dem till sin fördel. Jag tycker det är sådar alldeles Nalle Puh-filosofiskt underbart. Serendipity har förändrat mitt liv radikalt. Och kanske, kanske, var det Serendipity jag upplevde idag när jag fick ett oväntat besök som ledde till att ett affärsförslag lades fram alldeles sådär oförhappandes. Vi ska snart träffas igen och titta närmare på det finstilta. Spänningen är oliiiiiidlig!