När skam går på torra land missar man tåget

Häromsistens var det en sådan där dag då jag trots allt var rätt glad att jag varken har bil eller förmåga att ta mig ur huset för egen maskin. För hade livet tett sig annorlunda hade jag med all sannolikhet då satt mig i bilen och kört en himla många mil norrut bara för att få klippa till ett par tre urbota korkade individer. Men då hade det kunnat bli kärvt med de interndiplomatiska relationerna ett bra tag framöver och det vore ju kanske synd. Men innan jag kan förklara vad som föranledde detta apoplektiska anfall mitt på blanka södagsmorgonen, måste jag sätta företeelsen i sitt rätta sammanhang. Så håll dig i hatten nu Hulda och häng med så ska ja ta å täle om…

Jo, förstår du, yngsta dottern har haft ett helvetiskt år i år. På allvar. Hon skulle påbörja en medicinsk experimentell behandling för sin RA (rheumatoid artrit) i januari, men fick inte vara med pga av en serie oförutsedda komplikationer (dvs postgång, jul- och nyårshelg samt sjukhuspersonal på ‘compassionate leave’ (dvs ledighet pga av nära anhörigs bortgång)) i kommunikationen mellan vårt sjukhus här i London och testlabbet i Schweiz. Och det hade väl i sig inte varit hela världen om hon inte hade fått sluta med all medicinering i början av november för att vara medicinfri när alla screeningtester skulle tas dagarna innan jul. Ingen medicin betyder att sjukdomen slår klackarna i taket, lägger i överväxeln och vrålar jäääääääää baybee medan den speedar genom kroppen och ställer till med ofog och elände vart den kommer åt. Hon har med andra ord plågats av ett ihärdigt skov sedan i julas. Det är sju månader det.

Sju månader utan ordentlig medicinering. Sju månader då hon inte klarat av att hålla studietempot uppe och samtidigt jobba extra för att dra in lite pengar att leva för. Sju månader av läkartider som ställts in, bokats om och bokats om igen. Sju månader av kronisk smärta, sömnlösa nätter or oro för allt som inte orkas med. Plus den där fula oron som så lätt smyger sig på när man är långtidssjuk: Tänk om jag aldrig blir bättre. Kommer jag att klara av min utbildning? Kommer jag att få behålla mitt jobb? Kommer jag någonsin att kunna få ett riktigt jobb? Är det ens någon idé att dra på sig en stor studieskuld om man aldrig kommer att få ett jobb? Hur ska förhållandet överleva när man varken har ork eller pengar? Tänk om jag aldrig kommer att få några barn? Ja, nu vet jag iofs inte exakt vilka demoner det är som plågar yngsta dottern allra värst under alla hennes sömnlösa nätter; men jag tror väl de flesta vet hur tankarna kan gå när allt känns hopplöst. Och hopplöst har det känts för henne, därom råder inga tvivel.

Med bakgrund av detta kändes det så fint att få överraska henne med en långsemester till Sverige när min egen drömresa fick ställas in. (Mer om detta kan du läsa här.) Men när nu livet ville annorlunda och jag inte var i resbart skick kunde jag istället få ge reskassan till yngsta dottern och se till att iaf en av oss fick vara med och fira min pappas födelsedag, uppleva svensk midsommar och bara ta igen sig lite bland nära och kära man ser allt för sällan.

Veckan innan midsommar fick hon äntligen, efter sex månaders väntan, träffa vår rheumatologsyrra. Tanken var att hon skulle få börja med inflammationsdämpande injektioner som förhoppningsvis kan tvinga sjukdomen in i remission. Men igen kom beskedet att hon måste vänta lite till. Denna gång på att överdjävulen på sjukhusapoteket beviljar den ohemult dyra behandlingen (över tvåtusen spänn per spruta kostar den!); och därefter på att en särskild sjuksköterska från Manchester kan bokas in för ett hembesök där dottern instrueras i injektionsteknik. Detta skulle ”bara” ta 2-3 veckor sades det, men mig lurar de inte. Så dagen därpå frågade jag henne om hon kanske hellre skulle vilja sitta i Sverige och vänta på det där telefonsamtalet och det ville hon så klart. Och därav kom det sig att hon satt på ett flyg från London med destination Midlanda dagen före midsommarafton, och att hon skulle få stanna borta tills det var dags att komma hem och lära sig ta sprutor.

Veckorna gick och yngsta dottern njöt av svensk sommar, familjemys och ledighet. Men något telefonsamtal kom dock inte. Däremot började vissa, sedan tidigare inplanerade, familjeåtaganden krypa allt närmre i tiden och hemresedatum efterfrågades allt oftare. Yngsta dottern kände, av förståeliga skäl, ingen större lust att delta i vare sig det ena eller det andra, men eftersom hon är av en sällsynt omtänksam natur bestämde hon sig till sist för att sätta andras väl och ve framför sitt eget. Och det skulle hon kanske inte ha gjort med facit i hand.

Hade hon stannat i Norrland hade hon sluppit en himla massa elände. Och jag hade sluppit det där telefonsamtalet mitt på blanka söndagen från en storgråtande dotter som står ensam på en tågstation i en stad i norra England och har missat tåget. (Alltså, de där sekunderna det tar innan man fått klart för sig att hon är hel och oskadd och det värsta som hänt är ett missat tåg är ju som värsta tortyren! Miljoners tankar hinner fladdra genom huvudet och ingen av dem är barnvänlig.) Men lättnaden över att hon är oskadd förbyts snart i vanvettsraseri.

Hon har fortfarande gruvligt ont och ingen finns där som kan hjälpa henne. Hon har världens största och mest otympliga resväska med sig (pga att SAS slarvade bort den när hon flög hem och fick leverera den dit yngsta dottern nu befann sig, istället för hem till oss, då hennes medicin var nedpackad där) och står på en tågperrong i en främmande stad. Hon har som sagt ingen som kan hjälpa henne med monsterväskan eftersom hon bara blivit avsläppt utanför stationen. Hon har inga pengar av skäl som jag förklarat ovan. Hon har fått sova på en luftmadrass på backen i ett partytält, trots att det hade utlovats en stuga med riktig säng, och är därmed stel och öm och aningen förvirrad av feber, smärta och sömnbrist. Hon har tillbringat förmiddagen med att förklara för de hon varit med att hon måste få åka till tågstationen i god tid, men blivit tillsagd att tagga ner och inte tjata så. Det har varit släktträff och de träffas ju inte så ofta, och hon har ju gott om tid till det där tåget. Ingen lyssnar och hon känner sig sviken, besviken, lurad och förödmjukad. Och jag blir bara så inihelvete förbannad!

Jag försöker lugna dottern och försäkra henne om att vi ska se till att få hem henne så fort vi bara kan. Samtidigt letar jag telefonnumret till den filur som släppte av henne vid stationen ÅTTA minuter innan tåget avgick, men får av någon anledning inte fram det. Hittar däremot numret till en av festarrangörerna, som varit så noga med att påpeka att dottern borde tagga ner och att hon visst inte behövde åka så tidigt som sa. Jag skickar ett stramt meddelande: Min dotter står på tågstationen och gråter förtvivlat. Hon har missat tåget. Bara några sekunder senare kommer svar: Och vad ska jag göra åt det? Jag ska umgås med min dotter idag. Hur kunde hon missa det förresten? Jag ringde chauffören och kollade och hon hade ju flera minuter tillgodo när hon blev avsläppt. Han är för övrigt på motorvägen redan så han kan inte vända om och hämta henne nu.

Alltså, jag vet att yngsta dottern är vuxen och att man borde klippa navelsträngen någon gång. Men faktum är att jag bli vansinnig på människor som inte fattar hur otroligt hudlös och utsatt man är som handikappad. Det är inte många normalstörda människor som skulle klara av konststycket att ta sig själva och största sortens resväska från parkeringen vid en för dem helt främmande tågstation; hitta biljettautomaten; vänta på sin tur; peta in betalkortet och knappa in bokningsnumret så man kan få ut biljetten; ta reda på vilken perrong tåget går från; ta sig till denna perrong och slutligen hiva in väskan och slutligen själv klättra in i tåget på bara ÅTTA minuter. Att begära att någon med RA och rejält nedsatt funktion ska klara av det är fanimig snudd på pennalism. Och inte blir det bättre av att det var just yngsta dottern som det hände heller. Hade det varit äldsta dottern hade hon också ringt hem och gråtit, men inte förrän hon redan satt på det nya tåget efter att ha krävt att någon ordnat fram en ny biljett och hjälpt henne ombord på nästa tåg. Hon skulle också ha hunnit med att ta heder och ära av varenda jäkel som haft ett finger med i spelet och bidragit till hennes försening. Men yngsta dottern finner sig. Hon är så förstående och vill så väl och kan inte riktigt förmå sig att be andra människor (än allra närmsta familjen) att flyga och fara. Hon har liksom inget skydd när hon blir överkörd av människor hon borde kunna känna sig trygg med och lita på.

I biljettluckan på den främmande tågstationen ställer sig mannen bakom disken helt oförstående till yngsta dotterns problem. Jag är med i luren som en lugnande röst, men hon gråter fortfarande när hon förklarar att hon sett tåget rulla ut från perrongen och att hon nu inte vet hur hon ska ta sig hem. Normalt sett brukar de erbjuda en uppgradering för några hundralappar så att man kan ta nästa tåg, men det gör inte den här buffeln. Han förklarar med myndig röst, som om dottern vore imbecill, att biljetter till redan gångna tåg minsann är värdelösa och vill hon åka till London får hon vackert köpa en ny biljett. För närmare tusen kronor. Något annat kan han inte erbjuda henne. Inte ens en näsduk. Jag skär tänder och tänker, medan jag letar en ny biljett online, att hans chef minsann ska få höra vad jag tycker om deras kundservice.

Tack och lov lyckas jag hitta en biljett på ett tåg som ska komma in till stationen om en halvtimme bara. Jag kan dirigera dottern till biljettautomaten, ge henne bokningskoden; försäkra mig om att hon har biljetten i handen; och följa henne på väg till perrongen. Under tiden ringer chauffören henne och erbjuder sig jovialiskt att betala biljetten. Jag säger åt henne att tacka ja och talar om vad ordinarie pris för biljetten är. Det är minsann inte chaufförens förtjänst att jag har hittat en billigare biljett än den de säljer i biljettluckan; och dottern förtjänar minsann en latte och en macka på tåget så som hon blivit behandlad. Minst.

Lagom till middagen är hon äntligen hemma och finbrorsorna har dukat upp med helstekt fläskfilé, klyftpotatis ugnad med vitlök och rosmarin samt pepparkornssås. Vi kramar, håller om, är nära, tröstar och pratar ut. Flera dagar efteråt är hon fortfarande nedstämd och modstulen. Hon förstår inte riktigt varför. Och det gör ta mig tusan inte jag heller. Nu hade yngsta dottern en familj hon kunde ringa. Vi kunde köpa ny biljett och se till att hon kom hem hel och någorlunda oskadd. Men vad är det för slags människor som tycker att det är helt ok att släppa av en ung tjej vid en tågstation, i en stad där varken hon eller de själva har något skyddsnät, utan att se till att hon faktiskt kommer med tåget? Vad hade hänt en människa i samma situation om hon inte haft en mobil? Eller ifall mobilen haft slut på laddning? Vad hade hänt om familjen inte kunnat hosta upp en femhundring till en ny biljett bara så där?

Och sedan är det ju det här med hur vi bemöter och tar hand om folk med handikapp. Jag kan tamejgröne inte begripa att det ska vara så svårt för normalstörda att acceptera att vi inte kan göra allt det som de kan. Jag blir fullkomligt skogstokig när andra människor tycker sig ha tolkningsföreträde när det gäller vårt liv, vårt handikapp, vår behandling, hur mycket tid vi behöver till en viss uppgift, eller hur vi känner att vi behöver organisera tex vår resa, eller vårt boende, om vi ska åka någonstans.

Ska det vara så förbannat svårt att bara lyssna och ta till sig?

 

Annons

Bloggen har visst fått spatt…

Det verkar som om min kära blogg fått spatt. Eller virus. Eller vad det nu kan vara för en åkomma som kan få en blogg att börja posta utkast lite hipp som happ utan lov.

Ber om ursäkt om du lurades hit av en länk som sade att jag postat något nytt. Det hade jag inte. Jag ligger i träda efter två veckor av födelsedagsfiranden och andra käppar i vardagshjulen, men snart kommer det mera. Jag lovar…

Om hjärngympa och förlorade minnen

När man sitter, eller ligger, som jag gör far kroppen illa. Musklerna försvagas och glömmer hur de skall bete sig för att hålla människokroppen uppe. Därför tjatar sjukvårdens alla företrädare, och ibland även nära och kära, om vikten av att träna och hålla igång. Och det är väl i och för sig inget fel med det. Men jag skulle bra gärna vilja veta varför ingen vurmar för vikten av att hålla igång hjärnan.

Under de fem år jag varit oförmögen att arbeta, eller ens ta mig upp och ut ur huset för egen maskin, har jag tappat räkningen på hur många gånger jag blivit tillfrågad om hur mycket jag tränar (= varje dag) och uppmanad att träna mera. Dock är det ingen som frågat mig vad jag gör för att hålla modet uppe och se till så att inte hjärnan förslöas. Inte en endaste människa.

I ärlighetens namn funderade jag inte så mycket över det själv heller i början. Jag var alldeles för upptagen med att försöka träna mig tillbaka till arbetslivet för att ens tänka tanken att jag fortfarande skulle sitta hemma fem år senare. Nejdå, inte jag inte. Ett år skulle det ta, sedan skulle jag vara på banan igen. Jo, just…

Någonstans kring treårsstrecket började jag märka att jag hade svårt att minnas saker. Hade jag tagit min medicin? Hade jag ätit frukost? Vart hade jag lagt mobilen? Sånt kan man ju tänka sig är rätt vanligt, och framför allt är det enkelt att organisera tillvaron så man kan hålla bättre koll. Värre är det när folk omkring en plötsligt börjar säga ”men det pratade vi ju om i…” eller ”men det berättade jag ju för dig i…” eller, värst av allt, ”men det gjorde vi ju i…”.

Min allra första minneslucka kom under ett av mina värsta skov. Vi bodde i Göteborg då och jag pluggade på universitetet. När jag fick kostokondrit (inflammation i lederna där revbenen fäster mot bröstbenet) blev jag så sjuk att jag under några månader bodde i vardagsrumssoffan; upproppad med kuddar för att kunna andas och så full med medicin att jag inte visste om det var dag eller natt. En dag när jag mödosamt släpat mig badrummet för att kissa råkade jag få syn på mig själv i spegeln och fick nästan hjärtsnörpen i rena förskräckelsen. Min hy var gulaktig och mitt hår, som mest liknade ett skatbo, var lila. Jag såg ju ut som Marge Simpson! Helt chockad och förtvivlad ylade jag som Lille Skutt och mina stackars barn försökte trösta. Tills de fattade varför jag grät. ”Men mamma,” sade äldsta dottern, ”jag färgade ju ditt hår i [när det nu var] minns du väl?” Och så skrattade de, huggormsynglen, tills de höll på att kissa på sig trots att jag grät. De skrattar fortfarande åt minnet av detta mellan varven. Det gör inte jag.

Att inte minnas något är oerhört obehagligt. Och om man märker att minnet sviker mer och mer är det svårt att inte bli rädd. Det kanske är fånigt. Det finns ju inget som säger att det kommer att fortsätta bli värre, och just nu fungerar vårt system av kom-ihåg-lappar, påminnelser i telefonen, uppmärkta medicindoser och schemalagda rutiner. Men jag glömmer saker hela tiden ändå. Vem som sagt vad. Vad vi gjort. Vad jag ska göra. Och även om jag inte ylar som Lille Skutt längre blir jag fortfarande ledsen när jag inser att jag glömt något jag borde kommit ihåg. Så i våras bestämde jag mig för att börja med hjärngympa.

Genom att läsa böcker, lyssna på böcker, spela spel och skriva försöker jag se till att stimulera hjärnan så mycket jag kan. Och jäklar anåda vad trött jag blir! Jag somnar mitt i en mening eller mitt i ett spel. När jag lyssnar på ljudböcker ställer jag in så att de bara spelar ett kapitel åt gången, annars är det stört omöjligt att hitta vart man var innan man somnade. Med jämna mellanrum går jag tillbaka och läser mina anteckningar och blogginlägg för att påminna mig själv om vad jag skrivit och vad som hänt.

Som lärare, och som mamma, tjatade jag ständigt om vikten av att anteckna, revidera och repetera. Det finns studier som visar att de som tex bara lyssnar under en lektion i regel bara minns upp till 30% av vad de lärde sig. Om de inte tyckte att det var otroligt intressant. De som istället tar anteckningar, reviderar dem efteråt och läser igenom dem flera gånger minns mellan 70% och 100%. Så nu kan man väl kanske säga att jag följer mitt eget råd.

Nu i höst har jag också planerat att läsa lite tyngre litteratur. Jag har en del tankar som vill kläs i ord, men om det ska bli av måste jag läsa på en del först. Som tur är kan man ju göra mycket med en dator och internetuppkoppling, så jag tänker mig att detta är motsvarigheten till att lasta på några skivor till på stången när man tränar musklerna. Hur det går, och hur mycket jag klarar, återstår att se. Ibland är det stort nog bara att våga prova…

En Höstvisa passar väl bra nu

Erna Tauro och Tove Janssons makalöst vackra Höstvisa i oefterhärmliga Zarah Leanders tappning. Slut ögonen, lyssna och njut.

Sommaren på Löran gick alltid mot sitt slut och när höstmörkret lade sig kurade vi skymning, tände våra ljus och sjöng den drömmande, längtande höstvisan.

För mig var den som vackrast vid slagbordet på Lanternan där den blev en markör för säsongen som snart var över och den oundvikliga separationen som väntade. Sommaren och jobbet i familjerestaurangen var liksom kittet som höll familj, vänner och bekanta nära varandra under några intensiva sommarmånader. När hösten kom åkte alla åt olika håll mot väntande skolor, jobb, vardagsliv och andra umgängeskretsar.

Det fanns något vackert i det cykliska liv vår verksamhet förde med sig och länge trodde jag att mitt liv alltid skulle se ut så. Hela vintern längtade jag efter sommaren på Löran. När våren kom och det var dags att börja skura utemöbler, beställa hem varor och boka annonser vaknade sinnena till liv igen efter vintervilan; och som den mest självklara sak i världen trillade man direkt ner i invanda rutiner och gnodde på en sommar till. Tills det åter blev dags att sitta vid slagbordet, tända ljusen och sjunga höstvisan i skymningen.


Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Höstvisa med den vackra finlandssvenska dialekten framförd av finska rockbandet von Hertzen Brothers.

Visste du att sången skrevs av Erna Tauro (musik) och muminmamman Tove Jansson (text)? Erna Tauro sjöng sången i en tävling om bästa visan på svenska på Svenska Radion i Helsingfors 1965 och kom trea. För oss svennar blev den dock känd först 1977 då gruppen Cumulus kom etta på Svensktoppen med den.

Den här visan blev med tiden oerhört populär och har spelats in i en herrans massa versioner, bland annat av Vikingarna, Zarah Leander och Kjerstin Dellert. Hanne Krogh har gjort en fin norsk tolkning av den och Linda Lampenius en instrumental version.

Så nu vet vi det också.

Ta och youtuba (tokbra ord!) fram din egen favoritversion vettja. Tänd lite ljus, nynna med och skynda dig att älska och sprida lite kärlek innan kolmörkret och iskylan är över oss igen.

Kram påre!

 

En visa i midsommartid så här på höstkanten

Jan Åström sjunger Visa i midsommartid i Så Ska Det Låta 2009.

Nu är det officiellt höst, även om vi här i Englandet kan få njuta av Brittsommaren, eller Indian Summer som vi säger, och varma vindar ännu ett bra tag. Men jag har lite svårt att acceptera att det inte bidde någon riktig sommar för mig i år, så jag håller modet uppe med hjälp av svenska sommartoner.

Visa i midsommartid är en av många vackra pärlor i den svenska sångskatten. Vackrast av allt är den nog sjungen i midsommarnatten och allra helst tillsammans med någon vars röst ligger nära din egen. Själv tycker jag så klart att den ska sjungas på Löran där tiden så länge stod stilla men ändå inte.

Trolska toner och bitterljuvt vemod passar alldeles utmärkt till rådande sinnesstämning. Kom och sjung med!


Du lindar av olvon en midsommarkrans
Och hänger den om ditt hår.
Du skrattar åt mångubbens benvita glans
som högt över tallen står.
I natt ska du dansa vid Svartrama tjärn
I långdans, i språngdans, på glödande järn.
I natt är du bjuden av dimman till dans
där Ull-Stina, Kull-Lina går.
Nu tager du månen från Blåbergets kam
att ge dig en glorias sken.
Och ynglet som avlas i gölarnas slam
blir fålar på flygande ben
Nu far du till Mosslinda, Mosslunda mor
där Ull-Stina, Kull-Lina, Gull-Fina bor.
I natt ska du somna vid Svartrama tjärn
där natten och mossan är len.

Visste du förresten att Visa i midsommartid inte alls är en gammal folkvisa fast många tror det. Den skrevs av Håkan Norlén (musik) och Rune Lindström (text) och publicerades 1946 i Norléns vissamling För syndaskarn och dygdeljus. Samma år kom den ut på skiva i en inspelning med Margareta Kjellberg. Så nu har vi lärt oss något nytt igen.

Sedan dess har den spelats in i så många versioner, men själv har jag svårt att hitta en klar favorit då många som sjunger den verkar missa just det där trolska som tilltalar mig. Det finns en fin tolkning med Tina Ahlin och makalöst begåvade Hanna Hedlund, plus Lisa Miskovsky och Stefan Sundström på gitarr, från något svenskt tv-program. Jag bjuder på den med här som avslutning på dagens allsång:

Hanna Hedlund, Tina Ahlin, Lisa Miskovsky och Stefan sundström framför Visa i midsommartid i programmet Midsommar med Tina Ahlin som sändes i SVT 25 juni 2011.

Nais låter ju fett nice alltså…

Nais logoFunkisar (funktionshindrade) som vill plugga i Sverige kan få så kallat pedagogiskt stöd. Jag vet inte exakt vad det innebär i Sverige, men jag antar att det är ungefär samma som här. Man kan få hjälp med allt från kompendier på färgat papper och större skrift, möjlighet att få hjälp att ta anteckningar, tillgång till hörslinga i föreläsningssalar, rullstolsanpassad plats i olika utrymmen, möjlighet att sitta i mindre störiga rum osv.

Vissa gnölar och tycker att vi funkisar inte ska få finnas på platser vi inte kan klara oss själva i. Det tycker jag är trams! Det är inte bara normalstörda som kan vara till nytta i samhället; och bara för att man behöver lite extra stöd för att kunna plugga kan man inte måsta hålla tillgodo med ett lågavlönat hitte-på-jobb inom ramen för någon arbetsmarknadsåtgärd. Det finns en makalös potential inom funkisvärlden och länge var den helt outnyttjad.

Jag tycker det är fett nice att vi nu har såväl resurser som system för att möjliggöra utbildning även för oss som inte kan plugga på egen hand. Och jag tycker det är lite extra nice, måste jag säga, att enheten som handlägger ansökningarna för pedagogiskt stöd i Sverige heter just Nais.

Idag sjunger jag en sång för dig, Sune

Beatrice-Aurore i Hootenanny Singers tappning från 1979.

Tänk att det slår aldrig fel. Så fort man börjar tänka på något så börjar hjärnan gå på högvarv och rota fram relaterade minnesbilder:

Aha, du minns Amerikabrevet som någon sjöng på en fest en gång för 30 år sedan? Ja, men då ska du se här vad jag har samlat på mig i minnenas arkiv! Olydiga ballongen – minns du den? Jasså. Elvira Madigan då? Jaha den med. Men den här! Den har du nog glömt i alla fall. Vänta, vart hade jag den nu då…

Det verkar funka ungefär på samma sätt som YouTube gör när man tittat på något där, så kanske var det från hur hjärnan fungerar de fick idén. Vad vet man?

Ibland undrar jag också om inte Magnus och Brasse var något stort på spåren när de skrev om den där verkmästaren i magen. Kanske har vi en hel bunt pyttesmå stackars arbetare som traskar omkring därinne i våra kroppar och försöker få allt att fungera. Det skulle kunna förklara en hel del om varför min kropp är som den är måste jag säga. Men nu lämnar vi denna parentes i berättelsen…

Förra veckan när jag som bäst låg och googlade barnvisor till ett annat inlägg dök en liten strof upp i hjärnan och med ens var tankarna hos Sune. (En annan farbror som, tekniskt sett, varken är farbror eller familj men som ju är det ändå. I hjärtat.) Jag har för mig att det här var en av hans favoritsånger, men han mindes inte hela texten. Dock sjöng han de strofer han mindes så fint, och med sådan känsla, att man blev alldeles rörd. För en himla många år sedan lovade jag Sune jag skulle försöka hitta texten och lära mig sången, men trots ihärdigt sökande lyckades jag aldrig med det. Så döm om min förvåning, när jag ligger och lyssnar igenom en hög med Alice Babs-klipp och helt plötsligt hör: och i min drömbok sökte jag men där stod ingenting. Någonstans inne i mitt huvud!

Snabbt som gröne, för jag glömmer precis allt lika fort som jag sagt eller tänkt det, googlade jag de där orden och resultatet är inspelningen du kan höra i YouTube-klippet här ovan. Beatrice-Aurore, som sången heter, var från början en dikt av Harriet Löwenhjelm som tonsattes av Hjalmar Cressmann. Den spelades in av Hootenanny Singers och finns med på deras skiva Nya Vindar från 1979. Texten lägger jag till i slutet av det här inlägget.

Det tog sin lilla tid, men nuru, Sune, kan vi sjunga med från början till slut!


Beatrice-Aurore

I Gamla stan, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting.

Fyra år som oduglig…

Fyra år med DLAIdag har jag, officiellt, varit oduglig i fyra år. Det var nämligen den 20 augusti 2012 som jag beviljades DLA (Disability Living Allowance), ett skattefritt bidrag för handikappade som har problem med sin rörlighet eller sin omvårdnad. Man måste dock vara mer än bara lite vardagsskraltig för att få det.

Jag minns så väl när jag postade den här statusen på min facebookvägg och Ro, en vän och fd kollega, skrev i en kommentar: ”Wow. Fick du DLA? Jag kan bara anta att du måste vara värre än död.” Och så kändes det. Får man DLA då har man liksom funnits vara oduglig. Obrukbar. Och jag ville inte acceptera det. Jag ville jobba på en plan. Jag ville träna, jobba med kostförändringar och gå på alla de där rehabiliteringsaktiviteterna jag hade läst om i någon av alla broschyrer jag fått. Men icke.

Arbetsmarknadsåtgärder erbjuds de människor som förväntas återgå till arbetslivet efter en viss konvalescensperiod, inte till agnarna som sållas bort. Vi får en check och sedan får vi klara oss bäst vi gitter. Men nu ska vi inte vara gnälliga. Jag är oändligt tacksam att jag lever i en tid då sådana som jag ändå får finnas. Där vi får hjälp att (över)leva och tillgång till mediciner och redskap som underlättar vår vardag. Så därför firar jag idag fyra år som oduglig. Även om jag hade föredragit att jobba.

Den olydiga ballongen och andra barnvisor

Den olydiga ballongen i Sonia Korkman & Libero Mureddu tappning

Visst är det väl makalöst intressant det här med hur minnet fungerar? För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att jag bloggar som jag vill, vilket osökt fick mig att tänka på Alice Babs gamla sång om den olydiga ballongen från min barndoms favoritskiva.

Den Olydiga Ballongen

Tänk att jag minns än idag hur skivomslaget såg ut och hur det luktade (och kändes) när man drog ut vinylskivan ur sitt fodral. När jag hittade bilden av skivan på nätet blev jag alldeles varm inombords – den såg ju precis ut som jag mindes den. Helt otroligt! Jag hittade även spellistan och började söka efter visorna på YouTube, och det var då jag upptäckte att det var något som inte stämde.

Visorna Alice Babs sjöng till Bengt Hallbergs orkester gavs ut på skivan Den olydiga ballongen 1960. Samtliga sånger skrevs av Gunnel Linde och Bo Sundblad. Min absoluta favorit var så klart Jag ritar som jag vill. Jag kan inte hitta den på nätet (länka gärna om du har den!), tyvärr, men texten gick så här:

Jag ritar som jag vill:
En gumma som står still
och äter prickig sill
med randig senap till
Jag ritar som jag vill – och hör sen!

Jag ritar som jag kan:
En liten konstig man,
hans näsa den försvann
om hörnet där minsann.
Jag ritar som jag kan – och hör sen!

Jag ritar som jag tror:
En prick som kan bli stor,
och sen ett knarr som bor
i farfars gamla skor.
Jag ritar som jag tror – och hör sen!

Jag ritar som jag mår:
Ett litet krångligt får
med långa svarta tår,
som ilsket går och går
Jag ritar som jag mår – och hör sen!

Den enda av mina tre favoriter som jag hittade i orginaltappning var Droppen Dripp och Droppen Drapp:

 

Alice Babs och dottern Titti Sjöblom i skön samklang.

Gissa om jag blev förvånad när jag insåg att Droppen Dripp inte finns med på Olydiga ballongen-skivan! Alltså, den framförs ju av Alice Babs den med, men skrevs, har jag lärt mig nu, av Bertil Almqvist som skrev böckerna om Barna Hedenhös. Han ritade för övrigt också symbolen för En Svensk Tiger-kampanjen. En blågulrandig tigern som skulle påminna svenskarna om att hålla tand för tunga under andra världskriget, så att ingen information skulle hamna i orätta händer. Sedärja nu har vi lärt oss något nytt idag igen.

Droppen Dripp och Droppen Drapp spelades in på singel 1964, och även på denna inspelning är det Bengt Hallbergs orkester som kompar. På B-sidan sjöng Titti Sjöblom Evert Taubes Brevet från Lillan. Omslaget till singeln var grönt ser jag på en bild på nätet, men jag har då inget som helst minne av att ha haft en skiva som såg ut så. Så kan det gå…


Den olydiga ballongens visa

Jag Jag är en vild och glad ballong
med lång och självlockig svans
Vi träffas kanske någon gång
på stan i vårsolens glans

Hoppsan, studsan, hejsan
Svirr och svurr och dingeligung
Hoppsan, studsan, hejsan
Svirr och svurr och dingeligung

Jag är så vacker som en dag
min näsa den är så blå
Och ingen har en mun som jag
och ögon det har jag två

Hoppsan, studsan…

Men olydig det är jag jämt
Ballonger är ju så där
Jag stångar dig ibland på skämt
och ställer till med besvär

Hoppsan, studsan…

Men om du bara vill förstå
Och vara snäll någon gång
Så går det kanske bra ändå
När du får mig som ballong

Hoppsan, studsan…

 

Droppen Dripp och Droppen Drapp

Droppen Droppen Dripp och Droppen Drapp
satt på var sin isetapp
ovanför vår förstutrapp
Droppen Dripp och Droppen Drapp

-Hej sa Dripp till Droppen Drapp
trivs du bra uppå din tapp?
-Åjavars, sa Droppen Drapp
fast min sittplats är rätt knapp!

-Hördu du, sa Dripp till Drapp
ska vi hoppa ner i kapp
ner på våran förstutrapp?
Så sa Dripp till Droppen Drapp

-Hu så högt! sa Droppen Drapp
såge helst jag hoppa slapp
men det gör väl hipp som happ
låt oss hoppa ner i kapp!

Och så hoppa Dripp och Drapp
från sin istapp ner i kapp
ner på våran förstutrapp
och blev platta som en knapp!

Jag bloggar som jag vill – och hör sen!

Proffsbloggarna bloggar som man ska. De lägger upp nya saker varje dag (eller [åtminstone med en viss regelbundenhet) och de senaste inläggen ligger alltid överst i bloggen.

Så bloggar inte jag.

Jag har alltid varit mer som den Olydiga Ballongen som ”ritar-som-jag-vill” och det syns rätt tydligt i mitt bloggande. Jag tänker mig min blogg som en klippbok där man petar in saker allt eftersom. Men när man, som man oundvikligen gör, hittar en gammal biljett eller ett vykort eller rent av ett gammalt konfirmationsminne så stoppar man ju in det där det rent kronologiskt hör hemma. Och precis så gör jag med mina blogginlägg också.
Achievement 8 years on WordPressNu tror jag förvisso inte att det går att lura WordPress att tro att jag började blogga långt innan den här bloggportalen ens var påtänkt. Men i dagarna är det nio år sedan jag började blogga här och innan dess skrev jag på ett annat forum i två år. De inläggen har jag dock flyttat över hit, så mitt spann sträcker sig sammanlagt elva år bakåt i tiden. Det kommer att hända att ett och annat ”nytt” inlägg petas in flera år bakåt i tiden, men de allra flesta handlar nog on saker som inträffat de senaste fem åren. Du kan, med andra ord, behöva bläddra en del i min blogg. Hoppas det inte blir allt för besvärligt för dig som så snällt väljer att lägga en del av din värdefulla tid på att läsa mina tankar. Den lilla almanackan uppe till höger på sidan fungerar lite som en bloggbingo och visar vilka datum jag skrivit något. Kanske kan det hjälpa. Sedan brukar jag också länka mellan mina olika inlägg när jag skriver om något som hör ihop med, eller får mig att tänka på, något annat jag skrivit.

Men vet du?

Det är inte hela världen om du skulle råka missa något inlägg heller. Jag är inte direkt någon Salman Rushdie, vars underbara ordkonst kan förbättra människors liv. Jag lovar. Men tack vare bloggfenomenet får jag skriva ändå och det är jag oändligt tacksam för.

Om inte Internet är ett gammalt påfund, och bloggar helt ute, den dagen jag lämnar detta jordelivet, hoppas jag att mina ord ska finnas kvar på internätet ett tag. Framför allt för mina barn och barnbarn. Själv önskar jag så att jag hade kunnat bevara fler ord och minnen från de som nu fattas mig. Kanske allra mest min mormor som dog när jag ännu var ett barn, men även alla andra. Ord säger så mycket mer om en människa än vad någon annans återberättade, och subjektiva, minnen kan göra. Orden gläntar på dörren till den skrivandes själ och ger oss en unik inblick i dennes allra innersta väsen. På gott och ont.

Själv tänker jag dock att jag haft en makalös tur som välsignats med ett liv rikt på kärlek och enastående upplevelser. Om detta vill jag berätta. Jag har så klart också varit med om mycket som varit såväl ledsamt som otrevligt och hemskt, konstigt vore väl annars om man levt i 50 år, och det måste väl också nämnas i någon mån. Men det är framför allt det positiva jag vill förmedla och som jag hoppas de tar fasta på och minns.

Visst vore det himla skönt om de kunde lära sig lite av några av mina många misstag, men så fungerar det ju inte. Vi måste alla lära oss att flyga och det kan man bara göra genom att sträcka ut vingarna, ta ett djupt andetag och hoppa.