Vildrosor och Tistlar

Vildrosor och Tistlar, Dan Hylander och Raj Montana Band från LPn Calypso (1983)

Nej, men nu var det ju galet länge sedan vi hade lite lördagsallsång här på bloggen. De iskalla högervindar som lagt Brexit, Sverigedemokrater och annat elände på dagordningen har fått mig att återuppleva samma melankoliska fasa som präglade större delen av mina ungdomsår. Fast då var det ju kalla kriget, röda knappen, Nicaragua och högerspöket som gjorde det svårt att hålla optimismen uppe och våga tro på en ljusnande framtid. Men på något vis gav vi oss aldrig. Vi höll fast i varandra och det vi trodde på, och varje dag gjorde vi något för att morgondagen skulle bli en liten smula bättre. Till vår hjälp i kampen mot missmodet hade vi gudabenådade musiker, som till exempel Dan Hylander, som hjälpte oss att hålla lågan uppe genom att sätta ord på våra tankar och känslor och klä dem i musik.

När jag idag lyssnar på låtar som Vildrosor och Tistlar känner jag att det håller än. ”Gerillan lever än, trots alla tidens trender där förenklingar och lögner tränger fram. / Vi är bråkstakar i city, vi är drömmar i en förort, vi är heta linjer, långa marscher, kärleksord i lönn. / Vi är vildrosor och tistlar, vi är starkare än fördomar, förvirrade, men älskande, förtrollade i ljus. Vi är tårar över världen, vi är clowner, vackra samveten, ett långfinger i luften åt allt etablisemang.” Vi må vara förvirrade, och kanske rent av lite småromantiska, men vi tror på en värld där kärlek, omtanke och empati alltid vinner över hat, missunsamhet och egoism. Vi må vara fredsälskande, och nästan plågsamt tålmodiga, men genom historien har vi bevisat om och omigen att det finns en gräns. Och att vi är beredda att försvara vår världsbild med näbbar och klor om så krävs, då alternativet helt enkelt inte är ett alternativ. För, som den engelske poeten Percy Bysshe Shelley skrev i sonetten Ozymandias (1818); även de starkaste av män och imperier är förgängliga. De faller i glömska långt innan de monument de rest över sin egen förträfflighet vittrat bort och gömts i sand.

Nu hade väl den gode poeten kanske missat konstens, och folksjälens, förmåga att hålla minnet av även de uslaste av män(niskor) och deras värv vid liv, men i sak hade han rätt. Alla imperier faller. Alla tyranner jagas bort. Likt droppen urholkar stenen reser sig folket när de fått nog av galenskap och stolleprov. Tyvärr vet vi att det brukar krävas en hel del lidande, och att minoritetsgrupperna offras, innan tillräckligt många reser sig och säger stopp. Men förr eller senare gör de det. Och då är det inte bara vi vänstervridna, liberala batikhäxor som tar ton. Nejdå, när det kommer till den berömda kritan vet vi av erfarenhet att vi som vill ha fred, samarbete, öppna gränser och syskonskap mellan jordens alla folk finns både till höger och vänster i den politiska myllan. Och vi är många fler än de som sår split och tjänar på människors rädsla och okunskap.

Men vet du, nu tycker jag vi lämnar skuggorna en stund och och tar och gnolar med i sången Vildrosor och Tistlar istället. Texten finns i vanlig ordning här under.

Kram på er!


Gerillan lever än
Ha, ni trodde vi var döda
men vi lurade er igen
som alltid förr

Vi byter skepnader
men finns där mitt ibland er
och i själen har vi aldrig
klippt vårt hår

[ref]
Vi är vildrosor och tistlar
vi är starkare än fördomar
förvirrade, men älskande
förtrollade i ljus
Vi är tårar över världen
vi är clowner, vackra samveten
ett långfinger i luften
åt allt etablisemang

Säg blir du rädd ibland
när färg-TVn blir svart vit
och de valda gnatar
nygammal moral

De är så präktiga
så självgoda och dryga
men de lever aldrig
mitt i det som sker

[ref]
De är stjärnfall, släckta eldar
de är tårar över flydda drömmar
längtar inte, väntar inte
älskar inte mer
Du hör havet, du hör vinden
du hör sångerna vi trodde på
och vet att det finns mycket mer
än halv sanning på burk

[orgelsolo]

Gerillan lever än
trots alla tidens trender
där förenklingar och lögner
tränger fram

Vi kallas många namn
men aldrig det vi heter
och det visar att ni
ingenting förstår

[ref]
Vi är bråkstakar i city
vi är drömmar i en förort
vi är heta linjer, långa marscher
kärleksord i lönn
Vi är tvekan när du lyder
vi är ilskan när du tvingas
vi är Haydn vi är rock och roll
i en och samma vers

Vildrosor och tistlar
starkare än fördomar
förvirrade men älskande
förtrollade i ljus
Vildrosor och tistlar
starkare än fördomar
ett långfinger i luften
åt allt etablissemang

Längtar alltid
väntar alltid
älskar alltid än

Text och musik: Dan Hylander

Är det konstigt att man längtar bort nån gång, Kickie?

Så är det fredag igen och dags för lite allsång. Idag tänkte jag sjunga för en gammal parhäst, vapendragare och själssyster. Det finns många människor i mitt bakomflutna vars existens i mitt kaos varit ovärderlig, och en av de viktigaste av alla är Kickie.

Vi lärde känna varandra i högstadiet. Hon hade precis flyttat tillbaka till sin pappa i Indal och ryktena om henne nådde mina öron långt innan vi träffades. Timråidioten kallade de henne. Tjejen utan spärrar. Hon var farlig för att hon inte passade in i normen. Hon klädde sig annorlunda, vågade säga vad hon tyckte och drog sig inte för att slå folk på käften om de försökte sätta sig på henne. Jag såg en trasig medsyster, lika vilsen som jag, som vågade säga ifrån och kräva sin rätt till utrymme. Och jag tyckte hon var helt underbar!

Snart nog var vi som ler och långhalm. Ju mer vi lärde känna varandra, desto mer insåg jag hur lika vi var. På insidan alltså. Vi hade samma politiska engagemang och en obändig tro på vikten av solidaritet och systerskap. Att hjälpa de svaga. Att stå upp för de som inte kan eller vågar stå upp för sig själva. Att inte döma någon vars skor du inte gått i. Att dela med sig av sina resurser.

Tio år senare var vi båda enastående småbarnsmammor utan pengar, partner eller pensionssparande, men med skulder upp över öronen. Inte direkt en sits vi hade trott att vi skulle sitta i under de där åren då man antas vara i sitt livs mest aktiva skede. Det kommer säkert fler inlägg om detta, och några av alla de makalösa äventyr och upptåg vi var med om, så småningom. Idag räcker det dock med att konstatera att det är viktigt att drömma och längta. Kickie och jag gjorde det så bra att vi till slut hamnade just där vår längtan placerat oss. Och om det kan många fler inlägg tänkas bli skrivna vad det lider. Men nu tar vi och sjunger istället:


Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?

Det regn som sakta faller här i sta’n gör husen grå G
Neonljusen de speglar sig i asfalten den blå G7
Och bilar signalerar jag ser människor på språng C G
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? D7 G

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? C G
Om man gärna vill lyss till lärkans drill
eller trastens glada sång D7
Och om man älskar hav och vindar G G7
Och är trött på neon och betong, C
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång G D7 G

I staden där studerar man Där har man sin fabrik, G
Där har man sitt kontorslandskap, sin marknad, sin butik G7
Man talar om sin marknadsdel, sitt jobb, och sin säsong C G
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? D7 G

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? C G
Om man gärna vill lyss till lärkans drill
eller trastens glada sång D7
Och om man älskar hav och vindar G G7
Och är trött på neon och betong, C
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång G D7 G

Här talar man om kärleken i stora runda ord. G
Här spränger man för tåg och bil, man våldtar moder jord. G7
Men sen när vinden ligger på, känns plötsligt doft av tång C G
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? D7 G

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? C G
Om man gärna vill lyss till lärkans drill
eller trastens glada sång D7
Och om man älskar hav och vindar G G7
Och är trött på neon och betong, C
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång G D7 G


Originalet till den här låten, I’m Gonna Be a Country Girl Again, gjordes av Buffy Sainte-Marie men Stikkan Andersson skrev den svenska texten och gav den till Lena Andersson. Hon var bara 15 när hon 1971 framförde den i Hylands Hörna och sedan gick direkt in på Svensktoppens första plats.

När hon var 12 fick Lena en gitarr och lärde sig spela. Hon skrev musik till bästisen Pias texter och skickade in några av dem till radioprogrammet Så det kan bli. Och därav kom att Stikkan Andersson hörde henne och erbjöd henne ett skivkontrakt. Det blev, så klart, folkparksturné och melodifestival och en tur till Japan med Björn och Benny. Därefter körade hon bakom ABBA, gjorde en Melodifestival till med Ted Gärdestads låt Det bästa som finns,

I början av 80-talet kan man väl påstå att Lena Anderssons svenska storhetstid var över. Hon gav ut några pop-singlar, och ett album, men det blev inga fler listnoteringar. 1985 blev hon kristen på en strand i Mallorca och det förde med sig en kursändring såväl rent fysiskt som musikaliskt. Hon flyttade runt en del, gick med i Livets Ord, spelade tillsammans med ett Jazzband, och träffade till sist amerikanske barnpastorn Tobe Hubbard som hon gifte sig med 2001.

Idag lever Lena Andersson Hubbard i Phoenix, i USA, där hon sjunger gospel, ballader och jazz med religiösa texter. Hon sjunger också lovsånger i kyrkan, både som körmedlem och lovsångsledare. Vad vet man, kanske var det just dit hon längtade under alla de där åren då hennes karriär i Sverige inte längre verkade gå som hon ville…

 

En Höstvisa passar väl bra nu

Erna Tauro och Tove Janssons makalöst vackra Höstvisa i oefterhärmliga Zarah Leanders tappning. Slut ögonen, lyssna och njut.

Sommaren på Löran gick alltid mot sitt slut och när höstmörkret lade sig kurade vi skymning, tände våra ljus och sjöng den drömmande, längtande höstvisan.

För mig var den som vackrast vid slagbordet på Lanternan där den blev en markör för säsongen som snart var över och den oundvikliga separationen som väntade. Sommaren och jobbet i familjerestaurangen var liksom kittet som höll familj, vänner och bekanta nära varandra under några intensiva sommarmånader. När hösten kom åkte alla åt olika håll mot väntande skolor, jobb, vardagsliv och andra umgängeskretsar.

Det fanns något vackert i det cykliska liv vår verksamhet förde med sig och länge trodde jag att mitt liv alltid skulle se ut så. Hela vintern längtade jag efter sommaren på Löran. När våren kom och det var dags att börja skura utemöbler, beställa hem varor och boka annonser vaknade sinnena till liv igen efter vintervilan; och som den mest självklara sak i världen trillade man direkt ner i invanda rutiner och gnodde på en sommar till. Tills det åter blev dags att sitta vid slagbordet, tända ljusen och sjunga höstvisan i skymningen.


Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Höstvisa med den vackra finlandssvenska dialekten framförd av finska rockbandet von Hertzen Brothers.

Visste du att sången skrevs av Erna Tauro (musik) och muminmamman Tove Jansson (text)? Erna Tauro sjöng sången i en tävling om bästa visan på svenska på Svenska Radion i Helsingfors 1965 och kom trea. För oss svennar blev den dock känd först 1977 då gruppen Cumulus kom etta på Svensktoppen med den.

Den här visan blev med tiden oerhört populär och har spelats in i en herrans massa versioner, bland annat av Vikingarna, Zarah Leander och Kjerstin Dellert. Hanne Krogh har gjort en fin norsk tolkning av den och Linda Lampenius en instrumental version.

Så nu vet vi det också.

Ta och youtuba (tokbra ord!) fram din egen favoritversion vettja. Tänd lite ljus, nynna med och skynda dig att älska och sprida lite kärlek innan kolmörkret och iskylan är över oss igen.

Kram påre!

 

En visa i midsommartid så här på höstkanten

Jan Åström sjunger Visa i midsommartid i Så Ska Det Låta 2009.

Nu är det officiellt höst, även om vi här i Englandet kan få njuta av Brittsommaren, eller Indian Summer som vi säger, och varma vindar ännu ett bra tag. Men jag har lite svårt att acceptera att det inte bidde någon riktig sommar för mig i år, så jag håller modet uppe med hjälp av svenska sommartoner.

Visa i midsommartid är en av många vackra pärlor i den svenska sångskatten. Vackrast av allt är den nog sjungen i midsommarnatten och allra helst tillsammans med någon vars röst ligger nära din egen. Själv tycker jag så klart att den ska sjungas på Löran där tiden så länge stod stilla men ändå inte.

Trolska toner och bitterljuvt vemod passar alldeles utmärkt till rådande sinnesstämning. Kom och sjung med!


Du lindar av olvon en midsommarkrans
Och hänger den om ditt hår.
Du skrattar åt mångubbens benvita glans
som högt över tallen står.
I natt ska du dansa vid Svartrama tjärn
I långdans, i språngdans, på glödande järn.
I natt är du bjuden av dimman till dans
där Ull-Stina, Kull-Lina går.
Nu tager du månen från Blåbergets kam
att ge dig en glorias sken.
Och ynglet som avlas i gölarnas slam
blir fålar på flygande ben
Nu far du till Mosslinda, Mosslunda mor
där Ull-Stina, Kull-Lina, Gull-Fina bor.
I natt ska du somna vid Svartrama tjärn
där natten och mossan är len.

Visste du förresten att Visa i midsommartid inte alls är en gammal folkvisa fast många tror det. Den skrevs av Håkan Norlén (musik) och Rune Lindström (text) och publicerades 1946 i Norléns vissamling För syndaskarn och dygdeljus. Samma år kom den ut på skiva i en inspelning med Margareta Kjellberg. Så nu har vi lärt oss något nytt igen.

Sedan dess har den spelats in i så många versioner, men själv har jag svårt att hitta en klar favorit då många som sjunger den verkar missa just det där trolska som tilltalar mig. Det finns en fin tolkning med Tina Ahlin och makalöst begåvade Hanna Hedlund, plus Lisa Miskovsky och Stefan Sundström på gitarr, från något svenskt tv-program. Jag bjuder på den med här som avslutning på dagens allsång:

Hanna Hedlund, Tina Ahlin, Lisa Miskovsky och Stefan sundström framför Visa i midsommartid i programmet Midsommar med Tina Ahlin som sändes i SVT 25 juni 2011.

Idag sjunger jag en sång för dig, Sune

Beatrice-Aurore i Hootenanny Singers tappning från 1979.

Tänk att det slår aldrig fel. Så fort man börjar tänka på något så börjar hjärnan gå på högvarv och rota fram relaterade minnesbilder:

Aha, du minns Amerikabrevet som någon sjöng på en fest en gång för 30 år sedan? Ja, men då ska du se här vad jag har samlat på mig i minnenas arkiv! Olydiga ballongen – minns du den? Jasså. Elvira Madigan då? Jaha den med. Men den här! Den har du nog glömt i alla fall. Vänta, vart hade jag den nu då…

Det verkar funka ungefär på samma sätt som YouTube gör när man tittat på något där, så kanske var det från hur hjärnan fungerar de fick idén. Vad vet man?

Ibland undrar jag också om inte Magnus och Brasse var något stort på spåren när de skrev om den där verkmästaren i magen. Kanske har vi en hel bunt pyttesmå stackars arbetare som traskar omkring därinne i våra kroppar och försöker få allt att fungera. Det skulle kunna förklara en hel del om varför min kropp är som den är måste jag säga. Men nu lämnar vi denna parentes i berättelsen…

Förra veckan när jag som bäst låg och googlade barnvisor till ett annat inlägg dök en liten strof upp i hjärnan och med ens var tankarna hos Sune. (En annan farbror som, tekniskt sett, varken är farbror eller familj men som ju är det ändå. I hjärtat.) Jag har för mig att det här var en av hans favoritsånger, men han mindes inte hela texten. Dock sjöng han de strofer han mindes så fint, och med sådan känsla, att man blev alldeles rörd. För en himla många år sedan lovade jag Sune jag skulle försöka hitta texten och lära mig sången, men trots ihärdigt sökande lyckades jag aldrig med det. Så döm om min förvåning, när jag ligger och lyssnar igenom en hög med Alice Babs-klipp och helt plötsligt hör: och i min drömbok sökte jag men där stod ingenting. Någonstans inne i mitt huvud!

Snabbt som gröne, för jag glömmer precis allt lika fort som jag sagt eller tänkt det, googlade jag de där orden och resultatet är inspelningen du kan höra i YouTube-klippet här ovan. Beatrice-Aurore, som sången heter, var från början en dikt av Harriet Löwenhjelm som tonsattes av Hjalmar Cressmann. Den spelades in av Hootenanny Singers och finns med på deras skiva Nya Vindar från 1979. Texten lägger jag till i slutet av det här inlägget.

Det tog sin lilla tid, men nuru, Sune, kan vi sjunga med från början till slut!


Beatrice-Aurore

I Gamla stan, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting.

Den olydiga ballongen och andra barnvisor

Den olydiga ballongen i Sonia Korkman & Libero Mureddu tappning

Visst är det väl makalöst intressant det här med hur minnet fungerar? För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att jag bloggar som jag vill, vilket osökt fick mig att tänka på Alice Babs gamla sång om den olydiga ballongen från min barndoms favoritskiva.

Den Olydiga Ballongen

Tänk att jag minns än idag hur skivomslaget såg ut och hur det luktade (och kändes) när man drog ut vinylskivan ur sitt fodral. När jag hittade bilden av skivan på nätet blev jag alldeles varm inombords – den såg ju precis ut som jag mindes den. Helt otroligt! Jag hittade även spellistan och började söka efter visorna på YouTube, och det var då jag upptäckte att det var något som inte stämde.

Visorna Alice Babs sjöng till Bengt Hallbergs orkester gavs ut på skivan Den olydiga ballongen 1960. Samtliga sånger skrevs av Gunnel Linde och Bo Sundblad. Min absoluta favorit var så klart Jag ritar som jag vill. Jag kan inte hitta den på nätet (länka gärna om du har den!), tyvärr, men texten gick så här:

Jag ritar som jag vill:
En gumma som står still
och äter prickig sill
med randig senap till
Jag ritar som jag vill – och hör sen!

Jag ritar som jag kan:
En liten konstig man,
hans näsa den försvann
om hörnet där minsann.
Jag ritar som jag kan – och hör sen!

Jag ritar som jag tror:
En prick som kan bli stor,
och sen ett knarr som bor
i farfars gamla skor.
Jag ritar som jag tror – och hör sen!

Jag ritar som jag mår:
Ett litet krångligt får
med långa svarta tår,
som ilsket går och går
Jag ritar som jag mår – och hör sen!

Den enda av mina tre favoriter som jag hittade i orginaltappning var Droppen Dripp och Droppen Drapp:

 

Alice Babs och dottern Titti Sjöblom i skön samklang.

Gissa om jag blev förvånad när jag insåg att Droppen Dripp inte finns med på Olydiga ballongen-skivan! Alltså, den framförs ju av Alice Babs den med, men skrevs, har jag lärt mig nu, av Bertil Almqvist som skrev böckerna om Barna Hedenhös. Han ritade för övrigt också symbolen för En Svensk Tiger-kampanjen. En blågulrandig tigern som skulle påminna svenskarna om att hålla tand för tunga under andra världskriget, så att ingen information skulle hamna i orätta händer. Sedärja nu har vi lärt oss något nytt idag igen.

Droppen Dripp och Droppen Drapp spelades in på singel 1964, och även på denna inspelning är det Bengt Hallbergs orkester som kompar. På B-sidan sjöng Titti Sjöblom Evert Taubes Brevet från Lillan. Omslaget till singeln var grönt ser jag på en bild på nätet, men jag har då inget som helst minne av att ha haft en skiva som såg ut så. Så kan det gå…


Den olydiga ballongens visa

Jag Jag är en vild och glad ballong
med lång och självlockig svans
Vi träffas kanske någon gång
på stan i vårsolens glans

Hoppsan, studsan, hejsan
Svirr och svurr och dingeligung
Hoppsan, studsan, hejsan
Svirr och svurr och dingeligung

Jag är så vacker som en dag
min näsa den är så blå
Och ingen har en mun som jag
och ögon det har jag två

Hoppsan, studsan…

Men olydig det är jag jämt
Ballonger är ju så där
Jag stångar dig ibland på skämt
och ställer till med besvär

Hoppsan, studsan…

Men om du bara vill förstå
Och vara snäll någon gång
Så går det kanske bra ändå
När du får mig som ballong

Hoppsan, studsan…

 

Droppen Dripp och Droppen Drapp

Droppen Droppen Dripp och Droppen Drapp
satt på var sin isetapp
ovanför vår förstutrapp
Droppen Dripp och Droppen Drapp

-Hej sa Dripp till Droppen Drapp
trivs du bra uppå din tapp?
-Åjavars, sa Droppen Drapp
fast min sittplats är rätt knapp!

-Hördu du, sa Dripp till Drapp
ska vi hoppa ner i kapp
ner på våran förstutrapp?
Så sa Dripp till Droppen Drapp

-Hu så högt! sa Droppen Drapp
såge helst jag hoppa slapp
men det gör väl hipp som happ
låt oss hoppa ner i kapp!

Och så hoppa Dripp och Drapp
från sin istapp ner i kapp
ner på våran förstutrapp
och blev platta som en knapp!

Yippie-yippie-yay och tinge-linge-ling, Farbror Kekke

När jag tänker tillbaka på min barndom minns jag framför allt väldigt mycket fest, sång och dans. Faster Wera tyckte om att fixa fest och var bra på att hitta på orsaker att fira. Morfar tyckte det var roligt med fest, särskilt om det vankades dans, god mat, galanta damer och sång. Över huvud taget har jag en känsla av att den generationen begrep att släppa loss och ha roligt på ett sätt som sedan dess har gått förlorat. Och att allt på något sätt hänger ihop.

Men just det här inlägget tillägnar jag nu Farbror Kekke. Jag var ganska gammal innan jag begrep att han, tekniskt sett, inte alls var vare sig min farbror eller min familj. Eller att han minsann hette Erik och att Kekke bara var något jag kommit på när jag som liten inte kunde ”prata rent” som man sade på den tiden. Han hade ju alltid funnits där. Han bodde med sin fru, söta Gunhild, i huset bredvid vårt. Han drev rörfirman Styf & Norbergs rör ihop med min morfar. Han var alltid snäll och rolig och tog sig tid att prata med mig som väl troligen mest var i vägen. Han luktade gott (sånt har alltid varit viktigt för mig) hade glimten i ögat och gillade, liksom morfar, fest, god mat, galanta damer, glädje och sång. Och som han sjöng!

Ingen fest var komplett utan att Farbror Kekke hade sjungit sina två slagdängor Amerikabrevet och Yippie-yippie-yay. Den första kan du höra i youtubeklippet hör ovan framförd av Harry Brandelius. Den andra har jag inte kunnat hitta på svenska. Dock finns den i en dansk inspelning av Buster Larsen och Henry Hagemann som låter så här:

Onkel fra Minnesota översattes till svenska av Lisbeth Stahl som kallade den Onkel Charlie från Minnesota. Den spelades in på singel 1956 av Simon Brehm med Den Trogne Husaren som B-sida, men hur jag än söker och letar hittar jag varken inspelningen eller texten på nätet. Jag minns att den börjar ungefär:

Hello, kära gamla Sverige onkel Charlie’s coming back, jag har varit borta över 20 långa år i sträck. Jag vet ni är ett litet land men om ni större bliva vill, ska jag köpa Danmark till er med som ligger strax intill. Yippie-yippie-yay och tinge-linge-ling honky-tonky everbo, jag ska hälsa ifrån Minnesota all of you.

Det skulle vara så himla roligt att hitta en inspelning av den svenska versionen, så om någon råkar ha den (eller ha sett eller hört den någonstans) får ni gärna säga till. Den fattas mig.

Det var nåt speciellt med just dessa två sånger som gjorde att de fastnade hos mig. Kanske var det glöden i Farbror Kekkes fantastiska framföranden. Kanske visste någon liten del av min själ att även jag en dag skulle sitta någonstans i världen och tänka på de därhemma. Vad vet man. Allt jag vet är att det finns så mycket i mitt liv jag är tacksam för. Och allra mest då människorna jag mött på resa som gett mig så mycket. Som exempelvis du, Farbror Kekke.

Det här inlägget är till dig!


Amerikabrevet

Ja, nu ska ja rita hem till er ett litet letters brev
för att tala om hur werry well ja mår,
Med det är rätt länge sen you see, som ja med pennan skrev,
så ja hoppas att du understand, förstår.

Många dagar hava flytt sen dess ja for från swedens lann,
men ja lövver dej ännu, my little friend,
å fastän du mej bedrog å skämde ut dej mä en ann,
ska ja älska dej intou my bitter end.

Ja ä frisk å kry te hälsan å ja har’et ganska bra,
utan skryt ä ja allready ganska rik,
för ja tjänar ganska werry much mä daler varje da’
oppå Varner Jonsons faktorifabrik.

Dä va sårgligt som ja hörde att din fästman geck to hell,
å att han blev killad utav en pistol,
för han kom i bråk mä dagos när han geck i lann en kväll
– ja, så går de te i staden Liverpool.

Därför tänkte ja som så att när de gamla nu ä glömt,
att ja skulle ta å fråga dej å be
att du tog å reste hit, för dä ä drömmen som ja drömt,
å föräxten kan du ta din unge mä.

Men nu slutar ja å hoppas att du tar å skriver hit
fortast möjligt, å adressen min den ä:
Mister Charles P. Anderson, 604 B Main street,
Person city, Indiana, USA.