Jag bloggar som jag vill – och hör sen!

Proffsbloggarna bloggar som man ska. De lägger upp nya saker varje dag (eller [åtminstone med en viss regelbundenhet) och de senaste inläggen ligger alltid överst i bloggen.

Så bloggar inte jag.

Jag har alltid varit mer som den Olydiga Ballongen som ”ritar-som-jag-vill” och det syns rätt tydligt i mitt bloggande. Jag tänker mig min blogg som en klippbok där man petar in saker allt eftersom. Men när man, som man oundvikligen gör, hittar en gammal biljett eller ett vykort eller rent av ett gammalt konfirmationsminne så stoppar man ju in det där det rent kronologiskt hör hemma. Och precis så gör jag med mina blogginlägg också.
Achievement 8 years on WordPressNu tror jag förvisso inte att det går att lura WordPress att tro att jag började blogga långt innan den här bloggportalen ens var påtänkt. Men i dagarna är det nio år sedan jag började blogga här och innan dess skrev jag på ett annat forum i två år. De inläggen har jag dock flyttat över hit, så mitt spann sträcker sig sammanlagt elva år bakåt i tiden. Det kommer att hända att ett och annat ”nytt” inlägg petas in flera år bakåt i tiden, men de allra flesta handlar nog on saker som inträffat de senaste fem åren. Du kan, med andra ord, behöva bläddra en del i min blogg. Hoppas det inte blir allt för besvärligt för dig som så snällt väljer att lägga en del av din värdefulla tid på att läsa mina tankar. Den lilla almanackan uppe till höger på sidan fungerar lite som en bloggbingo och visar vilka datum jag skrivit något. Kanske kan det hjälpa. Sedan brukar jag också länka mellan mina olika inlägg när jag skriver om något som hör ihop med, eller får mig att tänka på, något annat jag skrivit.

Men vet du?

Det är inte hela världen om du skulle råka missa något inlägg heller. Jag är inte direkt någon Salman Rushdie, vars underbara ordkonst kan förbättra människors liv. Jag lovar. Men tack vare bloggfenomenet får jag skriva ändå och det är jag oändligt tacksam för.

Om inte Internet är ett gammalt påfund, och bloggar helt ute, den dagen jag lämnar detta jordelivet, hoppas jag att mina ord ska finnas kvar på internätet ett tag. Framför allt för mina barn och barnbarn. Själv önskar jag så att jag hade kunnat bevara fler ord och minnen från de som nu fattas mig. Kanske allra mest min mormor som dog när jag ännu var ett barn, men även alla andra. Ord säger så mycket mer om en människa än vad någon annans återberättade, och subjektiva, minnen kan göra. Orden gläntar på dörren till den skrivandes själ och ger oss en unik inblick i dennes allra innersta väsen. På gott och ont.

Själv tänker jag dock att jag haft en makalös tur som välsignats med ett liv rikt på kärlek och enastående upplevelser. Om detta vill jag berätta. Jag har så klart också varit med om mycket som varit såväl ledsamt som otrevligt och hemskt, konstigt vore väl annars om man levt i 50 år, och det måste väl också nämnas i någon mån. Men det är framför allt det positiva jag vill förmedla och som jag hoppas de tar fasta på och minns.

Visst vore det himla skönt om de kunde lära sig lite av några av mina många misstag, men så fungerar det ju inte. Vi måste alla lära oss att flyga och det kan man bara göra genom att sträcka ut vingarna, ta ett djupt andetag och hoppa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s