Om hjärngympa och förlorade minnen

När man sitter, eller ligger, som jag gör far kroppen illa. Musklerna försvagas och glömmer hur de skall bete sig för att hålla människokroppen uppe. Därför tjatar sjukvårdens alla företrädare, och ibland även nära och kära, om vikten av att träna och hålla igång. Och det är väl i och för sig inget fel med det. Men jag skulle bra gärna vilja veta varför ingen vurmar för vikten av att hålla igång hjärnan.

Under de fem år jag varit oförmögen att arbeta, eller ens ta mig upp och ut ur huset för egen maskin, har jag tappat räkningen på hur många gånger jag blivit tillfrågad om hur mycket jag tränar (= varje dag) och uppmanad att träna mera. Dock är det ingen som frågat mig vad jag gör för att hålla modet uppe och se till så att inte hjärnan förslöas. Inte en endaste människa.

I ärlighetens namn funderade jag inte så mycket över det själv heller i början. Jag var alldeles för upptagen med att försöka träna mig tillbaka till arbetslivet för att ens tänka tanken att jag fortfarande skulle sitta hemma fem år senare. Nejdå, inte jag inte. Ett år skulle det ta, sedan skulle jag vara på banan igen. Jo, just…

Någonstans kring treårsstrecket började jag märka att jag hade svårt att minnas saker. Hade jag tagit min medicin? Hade jag ätit frukost? Vart hade jag lagt mobilen? Sånt kan man ju tänka sig är rätt vanligt, och framför allt är det enkelt att organisera tillvaron så man kan hålla bättre koll. Värre är det när folk omkring en plötsligt börjar säga ”men det pratade vi ju om i…” eller ”men det berättade jag ju för dig i…” eller, värst av allt, ”men det gjorde vi ju i…”.

Min allra första minneslucka kom under ett av mina värsta skov. Vi bodde i Göteborg då och jag pluggade på universitetet. När jag fick kostokondrit (inflammation i lederna där revbenen fäster mot bröstbenet) blev jag så sjuk att jag under några månader bodde i vardagsrumssoffan; upproppad med kuddar för att kunna andas och så full med medicin att jag inte visste om det var dag eller natt. En dag när jag mödosamt släpat mig badrummet för att kissa råkade jag få syn på mig själv i spegeln och fick nästan hjärtsnörpen i rena förskräckelsen. Min hy var gulaktig och mitt hår, som mest liknade ett skatbo, var lila. Jag såg ju ut som Marge Simpson! Helt chockad och förtvivlad ylade jag som Lille Skutt och mina stackars barn försökte trösta. Tills de fattade varför jag grät. ”Men mamma,” sade äldsta dottern, ”jag färgade ju ditt hår i [när det nu var] minns du väl?” Och så skrattade de, huggormsynglen, tills de höll på att kissa på sig trots att jag grät. De skrattar fortfarande åt minnet av detta mellan varven. Det gör inte jag.

Att inte minnas något är oerhört obehagligt. Och om man märker att minnet sviker mer och mer är det svårt att inte bli rädd. Det kanske är fånigt. Det finns ju inget som säger att det kommer att fortsätta bli värre, och just nu fungerar vårt system av kom-ihåg-lappar, påminnelser i telefonen, uppmärkta medicindoser och schemalagda rutiner. Men jag glömmer saker hela tiden ändå. Vem som sagt vad. Vad vi gjort. Vad jag ska göra. Och även om jag inte ylar som Lille Skutt längre blir jag fortfarande ledsen när jag inser att jag glömt något jag borde kommit ihåg. Så i våras bestämde jag mig för att börja med hjärngympa.

Genom att läsa böcker, lyssna på böcker, spela spel och skriva försöker jag se till att stimulera hjärnan så mycket jag kan. Och jäklar anåda vad trött jag blir! Jag somnar mitt i en mening eller mitt i ett spel. När jag lyssnar på ljudböcker ställer jag in så att de bara spelar ett kapitel åt gången, annars är det stört omöjligt att hitta vart man var innan man somnade. Med jämna mellanrum går jag tillbaka och läser mina anteckningar och blogginlägg för att påminna mig själv om vad jag skrivit och vad som hänt.

Som lärare, och som mamma, tjatade jag ständigt om vikten av att anteckna, revidera och repetera. Det finns studier som visar att de som tex bara lyssnar under en lektion i regel bara minns upp till 30% av vad de lärde sig. Om de inte tyckte att det var otroligt intressant. De som istället tar anteckningar, reviderar dem efteråt och läser igenom dem flera gånger minns mellan 70% och 100%. Så nu kan man väl kanske säga att jag följer mitt eget råd.

Nu i höst har jag också planerat att läsa lite tyngre litteratur. Jag har en del tankar som vill kläs i ord, men om det ska bli av måste jag läsa på en del först. Som tur är kan man ju göra mycket med en dator och internetuppkoppling, så jag tänker mig att detta är motsvarigheten till att lasta på några skivor till på stången när man tränar musklerna. Hur det går, och hur mycket jag klarar, återstår att se. Ibland är det stort nog bara att våga prova…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s