Aldrig på en söndag!

När John och jag började prata om att vi kanske skulle sluta strula runt och vara tillsammans ”på riktigt” var vi krasst oromantiska och lade alla potentiella problem på bordet. Det låter ju förfärligt trist, jag vet, men vi är två formidabla tjurskallar som har tappat intresset för fler partners än vi ska nämna här (ifall mamma läser min blogg) bara för att de retat gallfeber på oss. Och med våra diametrala kulturskillnader finns det många potentiella problemområden.

Näst efter namnfrågan, jämlikhetsdebatten och min ”yrkeskostym” var mina lata söndagar hans största problem. Jag och barnen har i alla år helgat vilodagen med att göra så lite som möjligt och bara njuta av ledigheten. Oftast har vi också köpt hem mat. Men fru Atkins kan inte köpa take-away på en söndag! Helst ska hon inte köpa take-away alls, men framför allt inte på en söndag; då tror ju folk att hon inte har någon man att ta hand om! Själv sätter han av samma orsak heller inte foten på någon snabbmatsrestaurang om han är ensam – han tycker det vore genant. Någon skulle ju kunna tro att han inte har en kvinna som tar hand om honom. Och någon som vet att han har en kvinna skulle ju kunna tro att jag inte gör ett vidare bra jobb. För en västindier är nämligen en kvinna i en snabbmatsrestaurang en söndag antingen singel eller en dålig ”wifey”. Och en ensam man i en snabbmatsrestaurang är antingen singel eller en man med en dålig fru. Det gillas inte!

Man skulle ju kunna tro att man är rätt anonym om man bor i London, men det afro-karibiska kollektivet är som en liten by mitt i världsmetropolen. Familjekänslan är stark även om familjebanden är minst sagt lösa. Systrar, bröder och kusiner kan man vara utan några som helst blodsband, det är tillhörigheten som räknas. We belong, säger man, och räknar glatt hundratals människor till sin familj. Inom familjen håller man koll på varandra så att ingen drar skam och vanära över ”byn”. Men definitionen av vad som är skamligt är även den minst sagt lös. Att bli sedd på KFC en söndag är oförlåtligt även om måltiden avnjuts hemma med hela familjen samlad. Att ägna sig åt kriminell verksamhet kan däremot vara helt ok om man gör det för att ta hand om sin familj. Vem visste att det kunde vara ett större brott att köpa Kentucky-kyckling en söndag än att deala knark?

Nej, att loda runt i morgonrock hela söndagen går inte för sig! Man klär upp sig och går till kyrkan, sedan tillbringar man resten av dagen med att laga mat och äta familjemiddag. Punkt slut.

Det tog ett tag innan jag fattade hur viktigt detta faktiskt var för honom. Att laga middag tillsammans en söndag när han är hemma är ju bara trevligt, men om han inte är hemma och barna föredrar take-away får det bli take-away tänkte jag. Så kom det sig att jag en söndag för precis ett år sedan befann mig inne på KFC och väntade på en hink friterad kyckling när min telefon ringde.

”What’s cooking, baby?” frågade han.

Frågan kan vara bokstavlig – vad lagar du för mat? – eller så betyder den ”vad håller du på med?” Jag sa som det (nästan) var att jag höll på att fixa middag.

”Inne på KFC????”

Oops!! ”Ja, barna ville ha friterad kyckling”, svarade jag, ”så då tyckte jag de kunde få det.”

”Du vet att det inte är rätt, Evalena! Vad barn vill ha och vad barn behöver är två skilda saker. Vem som helst kan köpa en hink kyckling åt dem, men mammas kärlek kommer inte ur en hink. Det är inget man minns med värme när man är vuxen.”

Med det lade han på luren och jag stod där och funderade på hur i hela friden han visste? Jag hade inte sett någon jag kände, men helt tydligt fanns det någon som kände igen mig och tyckte att jag drog skam över min man. Plötsligt kändes det inte så bra att äta kyckling längre. Jag gick hem och serverade mina (inte så) små maten på tallrik, som om den vore hemlagad, och fixade till en fin dessert åt dem. Själv hade jag tappat matlusten.

Senare samma kväll kom mannen i mitt liv hem och jag såg att han var arg. Han har ett hett temperament, men en av hans många hedersprinciper är att han aldrig får tappa fattningen inför mig. Det är ett svaghetstecken. Han måste förtjäna min respekt genom att alltid föra sig som den Big Papa han är inför mig och barnen. Således grälar vi aldrig. Vi diskuterar oss gröna ibland, men när han säger ”Nog!” så är det nog. Och han säger det bara en gång. En diskussion är för all framtid över i och med att han sagt ”Enough!” och några som helst försök att ta upp frågan igen möts bara med en lång frågande blick.

Den här kvällen såg jag att vi nått ”Enough!”-stadiet utan att ens ha en riktig diskussion. Till min förvaning satte han sig dock ner och sa:

”Jag vill inte behöva säga det här, och jag gör det bara för att du inte ska komma senare och säga att jag borde ha sagt något istället för att bara gå och vara arg på dig. Ja, jag är arg! Jag är arg för att vi redan haft den här diskussionen och du vet vad jag tycker. Jag sjunger din pris och ära för alla som vill höra på och jag vill inte veta av att du gör saker bakom ryggen på mig.” Sedan följde ett långt samtal om västindiska traditioner och tänkanden som fick mig att förstå bättre varför detta var en så stor sak för honom. I grund och botten handlade det om barnen. Att ge barnen den bästa uppväxt man kan ge dem.

I vårt samhälle har vi så lite tid med våra barn att vi alltid har dåligt samvete. Vi köper deras förlåtelse för våra tillkortakommanden. Ett x-box här, lite McDonald’s där, de coolaste jeansen, cykeln som ”alla andra” har, KFC på en söndag osv, osv, osv. Det är ett billigt trick, men det gör varken våra barn gladare eller våra egna samveten något lättare. Pudelns kärna i Johns resonemang var att barn ska ha vad de behöver, inte vad de vill ha. Och vad de behöver är äkta kärlek och åtminstone en dag i veckan då man har tid att laga dem ett riktigt mål mat som kan avnjutas tillsammans. Att se mamma och pappa ta sig tid att ra något för dem, istället för att bara ta fram plånboken. Att skapa minnen och traditioner som man kan ta med sig ut i vuxenlivet och bygga sin identitet och sin egen framtida föräldraroll på.

Inom det afro-karibiska kollektivet finns det förhållandevis få människor med pengar. Många kämpar på med lågavlönade jobb och man har stora familjer att försörja. När man tagit hand om de närmaste finns också en stor släkt i Karibien man har ansvar för. Hur framgångsrik man är mäts inte i statusprylar (även om de flesta gillar lite bling), utan i hur pass väl man för sig och tar hand om sin familj. Att hemmet är rent, att barnen är rena och välklädda, att man upprätthåller traditionerna, att man och kvinna sköter sina roller så som Vår Herre skapade oss och att man tar hand om sina äldre är det som räknas. Om barnen inte får bra mat och sköter sina läxor är det mammas fel. Om de inte får bra mat och sköter sina läxor för att det inte finns pengar till mat och annat är det pappas fel.

Jag vet inte om det är för att jag är svensk, eller bara för att jag själv vuxit upp i en familj där både mamma, mormor och farmor var yrkesarbetande starka kvinnor, men för mig känns resonemanget lite stenålders. John accepterar att jag jobbar eftersom vi möttes på jobbet och han ser hur mycket jag älskar mitt arbete. Men bara därför. Innerst inne tycker han att jag borde vara hemma och bara jobba för honom och barnen. Vi hade också förhandlat oss fram till en situation där jag gått ner i arbetstid och bara arbetade deltid, men så fick jag ett erbjudande jag bara inte kunde motstå och tackade ja till ett jobb på mina lediga torsdagar och fredagar. Men snart måste jag välja. Fem dagar i veckan hemifrån är två för många och nu är det bara en tidsfråga innan han säger ”Nog!”

Till min egen stora förvåning och ohöljda förtjusning trivs jag bra med att leva stenåldersliv! Min man är ute och ”jagar mammut” och gör allt det som förvantas av en västindisk patriark. Som den äldste och starkaste mannen i sin klan är han den som medlar i familjekonflikter, fixar läckande kranar, startar döda bilar, ordnar med flygplatstransporter, talar farbroderligt men strängt till trilskande barn, upprätthåller moral och respekt inom kollektivet och i största allmänhet är den som alla förlitar sig på och ringer till oavsett vad de behöver hjälp med. Själv ber han aldrig om något i gengäld. Hans största lycka är att få komma hem till ett mål hemlagad mat och en varm säng och få känna sig ompysslad, värdefull och älskad.

Stenålderskvinnan i mig är stolt över att ha en man som alla ser upp till. Jag känner en sådan glädje, trygghet och tillförsikt i vetskapen om han gör allt för mig och barnen. Att vi hör ihop. Så nuförtiden när barna vill ha KFC får de gå och köpa det själva. Men aldrig på en söndag!

Annons