I väntans tider…

Vi går i väntans tider här i huset och det är nästan oliiiiidligt spännande! Nej, vi ska inte ha ett till barn (inte just nu i alla fall) – det är antagningsbesked vi går och väntar på

Efter mycken vånda, djupa grubblerier och mycken frustration över sina äldre syskons tillkortakommanden blev Gustaf den förste i barnaskaran att söka till universitetet. (Tekniskt sett var iofs Emma först, men hon kom in på en vakans och hoppade av igen så det gills inte riktigt.) Som varande näst yngst i familjen tyckte han att han borde ha fått ha en ganska så smidig, och relativt osynlig, farled på de akademiska världshaven. Istället kände han att han nu hamnade mitt i rampljuset och att han blev den som skulle måste axla bördan av allas förvantningar. Och därmed också risken att vara den som misslyckas.

Att vara mellanbarn kan vara en knepig upplevelse. Man är aldrig störst, aldrig minst, aldrig först, aldrig sist. Det blir sällan några superlativer för ett mellanbarn. Man finns och man är någonstans i mitten. Lite lagom sådär. För Gustaf har det varit rätt tryggt att befinna sig i stormens öga. Medans andra syskon gjort väsen av sig och fått mycket uppmärksamhet har han trätat på med sitt. Han har måhända inte bländat folk med gudabenådad begåvning och yviga gester utan varit mer som sköldpaddan i Aesops gamla fabel; men vi vet ju alla vem det var som kom i mål först.

Ansökningarna skulle vara hos referenten, Dr Bosher, dagen innan jullovet började. Tre dagar innan deadline bestämde sig Gustaf plötsligt för att ändra inriktning helt och hållet. Från att ha varit helt inställd på Forensic Science återgick han till Plan A som han haft sedan har var 12. Han vill bli lärare! Med tanke på att utbildning inte är ett särskilt konjunkturkänsligt område är det nog ett klokt val i dessa finansiella ökentider. Personligen tycker jag så klart att det är ett utmärkt val även av andra skäl. Vi lärare har ett av världens bästa jobb, men det ska jag blogga mer om en annan gång.

När ansökan äntligen var inskickad började den nervösa väntan på att få några svar. Här i England funkar antagningsprocessen så att man skickar in sin ansökan och en nätt liten summa pengar till UCAS som är den centrala antagningsenheten. Man får välja fem programalternativ och UCAS sköter sedan ”förhandlingarna” med universiteten åt en. Det som avgör hur intressant man är, är en kombination av ens betyg, ens personliga brev där man förklarar varför de borde välja just mig, och ens akademiska referens där någon uttalat sig om ens fallenhet för ämnesområdet och lämplighet för högre studier. I denna klassamhällenas krona är utbildning ett privilegium, inte en rättighet, och att läsa på universitet är inte en självklarhet.

Om man är en akademisk hetpotatis börjar erbjudandena från universiteten droppa in ganska så omgående, annars får man vackert vänta och hoppas på det bästa. Man kan bli antagen ända upp till någon vecka efter skolstarten i september/oktober, så för vissa blir det till att kasta sig iväg hals över huvud utan tid för några förberedelser. Man kan få två typer av erbjudanden – villkorslösa eller villkorliga. Ett villkorslöst erbjudande betyder att man är garanterad en plats oavsett vad som händer med ens slutbetyg. Ett villkorligt erbjudande innebär att man får en plats förutsatt att man uppfyller vissa villkor – normalt ett visst betyg i ett visst ämne.

Over jullovet slog våndan och prestationsångesten klorna i den arme sonen. En skolkamrat fick ett villkorligt erbjudande fyra dagar efter att hon skickat in sin ansökan, och därmed började operation Logga In Och Kolla Resultaten 25 Gånger Om Dagen. Det var nästan plågsamt att höra honom sammanbitet meddela att inga erbjudanden kommit in. Jag försökte förklara att sannolikheten att det satt någon och läste ansökningar över jul och nyår var ungefär lika hög som en regnfri januari i London, men det hjälpte föga. Slokörad och modfälld led han sig genom sitt jullov och längtade tillbaka till skolan.

Den 5 januari återgick livet till normala gängor och folk återvände till skolor och arbetsplatser. Dagen efter fick Gustaf ett villkorligt erbjudande från University of Cardiff i Wales! Fröjd och lycka! I samma veva drogs Emma och Oscar med i den akademiska svallvågen och bestämde sig för att sluta skjuta framtiden på framtiden. Bägge två satte, med en smula coaching, igång att leta program och universitet som passade deras intressen, fila på personliga brev och leta referenter. Emma sökte musiklinjer och Oscar psykologiutbildningar. Den 15e skickade vi deras ansökningar och ytterligare två nätta små summor pengar till UCAS och nu är det två till som våndas och lider här i huset.

Gustaf har precis fått ett erbjudande från Roehampton University i London! Två napp av fem möjliga inom loppet av två veckor är ett otroligt bra resultat och jag är så klart stolt som en tupp! Inte illa pinkat av en invandrargrabb att få så snabba erbjudanden av två av de bästa universiteten för lärarutbildning. Jag hoppas att han får tre till, för det skulle vara bra för hans självförtroende om han fick välja och vraka.

Nu håller vi tummarna för att det börjar droppa in erbjudanden till Emma och Oscar snart också. Spänningen är som sagt oliiiiiiidlig…

Annons

Om skrivklåda och den engelska skolvärlden

Pssst! Nu kan du kan läsa en uppdaterad version av det här inlägget på Hello, Kära Gamla Sverige.

Jag har försökt få tid att skriva tillbaka till Kicki hela veckan, men ibland finns det verkligen ingen tid över i det här huset! De senaste två veckorna har varit särdeles galna. Efter jullovet händer någonting mystiskt i skolorna i det här landet.

Efter att ha tillbringat höstterminen i något slags sömnigt ”äh det är ju hundra år tills juni så än är det ingen brådska” stadium drabbas plötsligt all skolpersonal av kollektiv panik första dagen i januari. (Här har vi tre terminer på skolåret. I princip går man i skolan september – december, januari – april och maj – juli.

Normalt har man alla prov i slutet av termin tre såvida inte en kurs är kortare än ett helt läsår och examineras i slutet av kursen. Man får betyg som till 70% baseras på provresultatet och till 30% på coursework som är ett arbete där man får chansen att visa att man kan omsätta sina teoretiska kunskaper i praktiken.) I slutet av andra terminen måste allt coursework vara klart och betygssatt.

Ibland tror jag att John och jag är de enda två människorna i hela den engelska skolvärlden som inte drabbas av paniken; han för att hans karibiska temperament inte har något panik- eller stressläge alls, och jag för att jag manifesterar min svenskhet med att planera min tillvaro så att jag vet vad som ska göras.

Dessvärre drabbas vi likafullt av skvättet från den allmänna panikvågen. Dels i form av halv- eller helhysteriska kolleger som med alla medel försöker få någon annan att ta ansvar för deras arbete; dels i form av förfärade elever som efter att ha blivit skrikna åt av någon galen lärare tror att de just blivit dömda till att jobba nattskift på McDonalds för all framtid.

För att hotta upp januaritemperaturen ytterligare några grader har vi också en deadline för universitetsansökningar den 15 januari. Den centrala antagningsenheten, UCAS, sköter ansökningarna, men alla elever måste ha en referens från en lärare som kan yttra sig om deras akademiska förmåga och förutsättningar för att klara av det program de valt.

Man kan börja söka redan på hösten, men självfallet väntar många till sista veckan med att få det gjort och tar för givet att deras lärare inte har något bättre för sig än att skriva referenser halva nätterna. Jag fick in min sista referens i UCAS-systemet tio minuter innan midnatt i torsdags. Hela fredagen gick jag omkring på jobbet och kände mig som om jag partat hela natten lång.

I wish…