Varför är så många bloggar så trista?

Jag älskar att skriva och jag älskar att läsa. Framför allt så älskar jag att läsa andra människors tankar. Ja, alltså inte som när man i sin ungdom slangade soppa ur en moppetank; jag menar så klart i nedskriven form. Självbiografier skrivna av intressanta människor (inte 20-åriga popsnören) och tidningskrönikor (Anders Westgårdhs i Aftonbladet missar jag inte om jag kan hjälpa det) har alltid varit klara favoriter. Nuförtiden är det mest bloggar som gäller. Eller kanske jag borde säga att nuförtiden gäller det att blogga.

Snart sagt varenda kotte jag känner, och ännu fler kottar som jag aldrig sett skymten av, håller sig med blogg i dessa dagar. Eftersom jag själv är skyldig till tiotalet bloggar så borde jag väl inte klaga och det gör jag inte heller. Så länge de har något att skriva om. Jag skulle bra gärna vilja veta varför så många bloggar är så jäkla trista! Folk skriver om att de ska äta en macka snart. (Näha? Gud, så intressant!) Eller om att de väntar på att telefonen kanske ska ringa. (Verkligen!!??) Kanske är det något fel på mig (tanken har slagit mig), men jag kan liksom inte riktigt se charmen i att läsa om någons febriga unge, dagens middagsplaner eller intima detaljer om någons pantade och oförstående partner. Det är ungefär lika intressant och stimulerande som att lösa korsordet i en serietidning.

På sistone har jag dock bokmärkat (bra ord!) två bloggar som jag kommer att följa med spänning. Den första heter Besserwisser Punkt Nu och är alldeles nystartad. Författaren råkar vara min far, men det är inte det som gör den läsvärd. Som den gamle mediaräv han är har han ett särdeles direkt och målande språk som, varvat med hans knivskarpa intellekt och ofta underfundiga humor, bjuder på många härliga läsupplevelser. Min andra nyfunna favorit heter Gnällmassivet och där håller en gammal bekant från hemstaden i pennan. Eller tangentbordet om man ska vara petnoga.

Read and weep, som vi säger här i Englandet…

Annons