Sverigedemokrat? Ska det vara något slags skämt?

Jag mailade min far häromsistens och klagade på att han inte bloggat på ett halvår. Sedan den 1 mars närmare bestämt. Lustigt nog visar det sig att jag själv inte skrivit ett enda inlägg i denna, min svenska, blogg sedan dess heller. Så kan det gå. The pot calling the kettle black, som de säger här i Englandet.

Idag är det min farmors födelsedag, men hon finns inte längre med oss. Och för första gången sedan hon somnade in är jag glad för det. Glad att hon aldrig behövde uppleva dagen då nassarna tog plats i Sveriges riksdag. Dagen då var tionde Indalsbo röstade på Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna? Bara namnet gör mig förbannad! Det antyder på något sätt att detta parti representerar den svenska demokratin. Hujedamej!

Jag följde den svenska valvakan med en allt mer fallande haka och allt mer uppspärrade ögon. Var detta möjligt? Var det verkligen sant? Här i världsmetropolen gör de ofta narr av mig för att jag är så stolt över att vara svensk. Nu känns det som om jag inte har något att vara stolt över längre. Jag mår illa, riktigt illa, över tanken på att den svenska demokratin urholkas och att folk inte förstår att det inte handlar om demokrati och yttrandrefrihet att säga nej till nazister och fascister. Att hela den svenska demokratins värdegrund vilar på att vi inte accepterar rastänkande, segregering, främlingsfientlighet och andra vidrigheter.

Värst av allt känns det att idag är det fortfarande lite fult att vara nasse, men om tio år finns det risk för att vårt land följt den trend som svept över Europa över de senaste årtiondena. Det börjar med den tysta acceptansen och övergår så småningom till något fullständigt normalt. I demokratins och yttrandefrihetens namn försvarar man allas rätt att hata och peka finger. Allas rätt att vara egoististiska. Sköta sig själv och skita i andra. Solidaritet är inte cool. Allmännyttan är förlegad. Sverige ska bevaras svenskt (vad nu det är) och de giriga tror att bara de får en hundring mer i plånboken tack vare sänkta skatter, och slipper betala för invandrarnas bidrag, så blir allt bra.

Skämmes, ta mig fan! Jag hänger mitt huvud i skam och fäller en tår för flydda tider och fallna ideal. Hur ska mitt hemland kunna resa sig ur detta? När ska politikerna inse vad det är för samhälle man skapar när man odlar utanförskap, när man konsekvent vägrar inse att utan assimileringspolitik skapar man kolonier där folk aldrig blir en del av det land de lever i. Och snart nog göds hatet på bägge sidor om kolonins gränser. Hat som är baserat på fördomar och rädsla.

Trettiotalets bitande vindar viner åter över Europa. Det skrämmer mig. Något alldeles fasansfullt. Kanske dags att ansöka om politisk asyl… =(

Annons