Skam den som ger sig!

Usch och fy, idag känner jag mig alldeles trasig igen. Igår klarade vi av magnetröntgen etapp två och jag lärde mig att det finns en mycket bra orsak till att de säger att man ska ta av sig sina ringar innan man rullas in i tuben. Det gjorde inte jag. Mina fingrar är väldigt, väldigt ömma idag.

Nu sitter jag här i spänd förväntan och väntar på rullstolsleverans nummer tre. Efter mycket bråkande och en radda lögner från försäljaren, backade de plötsligt när jag hotade med rättstvist och kom upp med någon historia om hur de av misstag skickat mig en begagnad stol som var avsedd för ett ålderdomshem. Ja, eller hur. Vad ska det bli tro? Vågar man hoppas på en ny röd stol, eller blir det kanske en grön cykel? Eller bara ett styre och en ringklocka? Den som lever får se. Och jag återkommer med besked.

Idag har vi kommit till ämne  37 i bloggutmaningen och vi ska prata lite om den som kom undan. De säger att det inte nödvändigtvis måste vara ett kärleksintresse, och det är ju för väl det för det blir som svårt att vara privat då. Men när man pratar om den som kom undan menar man ju i regel en person. Någon man slarvade bort för att man inte förstod bättre. För att man inte var redo. Eller nått. Frågan är alltså om man kan applicera samma teori på ett fenomen, en händelse eller något annat? Jag är inte så säker på det.

Det finns egentligen ingenting jag ångrar längre. Livet känns lite för kort för ånger och jag har redan slarvat bort hälften av alla mina år i självupptagen ångest. Är det något som runnit mellan mina fingrar under alla dessa nästan 45 år jag levt? Jomenvisst är det så. En hel massa saker. Men det innebär ju inte per automatik att det var fel. Om jag inte lyckades hålla fast vid dem när det begav sig var det kanske inte meningen att jag skulle ha dem. Med facit i hand kan jag säga att jag idag skulle kunnat vara väldigt mycket rikare (eller mindre fattig), ha kommit mycket längre i min karriär och varit mycket mer etablerad såväl privat som professionellt om inte om hade funnits. Men jag kan också säga att tack vare att om faktiskt finns så är jag istället en mycket bättre människa än vad jag hade varit om allt gått som på räls. Den ödmjukhet, livsglädje och sinnesro jag funnit berikar mig så mycket mer och får mig att uppskatta det jag har på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Så om det nu är så att saker och ting behövde komma undan för att jag skulle nå hit så är jag både glad och tacksam för att de rann mellan mina fingrar.

Annons