Det var ju roligt, hurra!

Jaha ja. Så fick vi till sist en smula snö då. Det brukar bli så här i Englandet att någon gång i januari eller februari får vi en smula snö. Jag säger en smula, för hemma på våran gata i stan skulle detta knappast räknas som snö. Men här i världsmetropolen är två centimeter blötsnö att betrakta som en smärre naturkatastrof. Hur skoj det kan bli har jag bloggat om förut i Så mycket väsen för lite snö.

I vår familj har vi väldigt skilda åsikter om hurvida det är trevligt med snö eller inte. De numer vuxna barnen älskar snö! Så till den milda grad att de blir avundsjuka när de hör att det snöar hemma. När de få flingor vi får här singlar ner skyndar de sig gärna ut och fångar så många de bara kan med bara händerna och ansiktet. Och tungan med när det vill sig. John gillar tanken på snö och skidsemester i ett solljust alplandskap, men mörker och kyla får honom att gå i ide. Som den stenåldersgubbe han är har han en dygnsrytm som följer solen och dagsljuset. Själv hatar jag att frysa!

Och käre värld som man har frusit i sina dagar. Så är det ju när man vuxit upp i den Norrländska landsbygden. Alla raster man härjade runt i snön. Alla gympatimmar som man åkte skridskor. Alla friluftsdagar. Väntan på skolbussen. Och inte hade man alltid vett att klä sig heller. Bäveroveraller av nylon fanns nog inte på vår tid. Skoteroveraller förstås. Men jag har då aldrig haft en sådan. Däremot har jag vistats utomhus mitt i smällkalla vintern i klänning, nylonstrumpor och klackeskor. Utan mössa, halsduk och vantar. Mer än en gång. Vill man vara fin får man lida pin serru. Och pin får man minsann lida. Inte minst när isande kalla kroppsdelar så småningom ska tinas upp…

I själ och hjärta är jag vinterromantiker. Jag älskar snö! Nysnö. Skarsnö. Skoterspår i snö. Snö som glittrar i månljuset i vinternatten. Snö som lyser bländvit i solskenet. Skidspår i snö. Snö som faller utanför fönstret medan man sitter och myser vid brasan. Nyskottad snö. Plogvallarna man kan leka herre på täppan i. Frön i snön runt fågelbordet. Tassavtryck. Det är ju så oändligt vackert! Men kallt. Och däri ligger problemet. Jag njuter nog helst av vargavintern på bild. Jag har frusit färdigt. Jag är som lappen i Jonas Gardells historia: Jag flyttar gradvis söderut.

Om mina framtidsplaner håller kommer jag i sinom tid att göra som flyttfåglarna och hålla mig på behörigt avstånd från allt vad vinter och kyla heter. Nu barrikerar jag mig istället i sovrummet och vägrar lämna huset annat än i yttersta nödfall. Drar på mig tjocksockar och varmaste morgonrocken utanpå kläderna och kryper sedan in under täcket med en kopp the. Just det! Här i min lilla vrå är det varmt och ombonat. Här mår både jag och katterna gott. Påsken kommer visst i slutet av mars i år. Samtidigt med den engelska våren. Till dess håller jag mig inne!

Annons

Så mycket väsen för lite snö

snow1

De är bra roliga de här engelsmännen. Tuffa som få uthärdar de allt från skoskav till terrorattacker och konstanta krig, men ge dem en smula snö och hela landet klappar ihop.

På måndagmorgonen vaknade jag upp av att en lagom exalterad sambo och hans polare som tillbringat natten hos oss försökte sig på att motorvärma liv i vår skåpbil via positiv tankeöverföring. Det var i alla fall vad det såg ut som att de gjorde när de stod där och stirrade in under huven på den genomfrusna bilen. Aldrig den som vill gå miste om ett gott skratt på någon annans bekostnad hoppade jag raskt i lite kläder, fixade te åt min strandsatte man och hans entourage, högg med mig kameran och skyndade mig ut för att beskåda spektaklet.

Underhållningsfaktorn är rent enastående hög när man får börja veckan med att se folk i lågskor falla som bowlingkäglor runt de bottentjälade bilar de försöker knuffa liv i. Eller folk utan vantar och mössa, och för vädret rent sorgligt opassande kläder, skynda förbi som Yetis på flykt undan sina egna skuggor. Jag plåtade glatt folk som skottade snö med stekspaden och som försökte sopa sig igenom två decimeter snö med en liten bordssop. Men mest av allt försökte jag fånga dem som slog på arslet! Tyvärr är de särdeles svårfångade för hur man än försöker hinner man liksom inte knäppa innan de ligger där med en fånig min och ser allmänt dumma ut.

A propos min, förresten, finns det något mer skrattframkallande än minen hos någon som just insett att det kommer att gå åt helvete? Det påminner mig om ett av mina mest hysteriskt roliga minnen från Branta Vägen i Sundsvall en vinterdag i slutet av 80-talet. Det är vargavinter och blåis när jag ser en man stiga ur sin bil. Den står med nosen upp mot backen och han har just kommit ut och tagit tag i bildörren när bilen börjar glida bakåt. Hans ansikte stelnar till och han drabbas av mental kortslutning. Febrilt försöker han stoppa bilen från att börja rulla bakåt genom att krampaktigt hålla fast i bildörren och glida med bilen över den oförsonliga isen!

Jag skrattar så jag nästan kissar på mig och det känns som om vi är låsta i detta ögonblick i evigheters evighet. I själva verket tar det säkert bara någon sekund innan mannen ifråga får tillbaka sitt förlorade medvetande, hugger tag i ratten och får bilskrället att stanna mot trottoarkanten. Det är inte händelsen i sig som är minnesvärd, klantarsliga bilister ser vi ju vareviga dag, det är den där minen. Minen som säger att han vet att nu går det åt helvete. Minen som avslöjar att just nu är hela hans väsen satt i friläge – vad som helst kan hända.

Många sådana miner fick jag nöjet att njuta av och skratta åt i veckan. John, välsigne honom, tycker inte om min ohöljda förtjusning över andras missöden och tillkortakommanden; men har man missödats så mycket som jag och försonats med sina bristningar tycker jag gott man kan få fnissa sig grön åt folk som inte kan besegra en snödriva. Eller åtminstone åt deras ansiktsuttryck i den millisekund då de inser att det kommer att gå åt helvete…

Inte fullt lika roligt tyckte jag det var när tisdagen kom och vi fortfarande inte kunde ta oss till jobb eller skolor. Bussar och tunnelbanor stod stilla. Skolor och arbetsplatser var stängda av hälso- och säkerhetsskäl. Vägarna var nästan öde jämfört med hur de brukar se ut i rusningstid. Det verkade lite som om London som bäst höll på att vakna upp efter en terrorattack. Fast faktum är att dagen efter terrorattackerna 2005 var vi back in business redan nästa dag. Det är alltså snökanoner, inte hemgjorda bomber, de borde satsa på de där fanatiska muslimerna om de verkligen vill terrorisera engelsmännen bortom sans och samling.

Hela veckan har vi varit offer för ”adverse weather conditions” och ”significant snow”. (Om någon svensk kan tala om för mig vad obetydlig snö är för något skulle det uppskattas!) I torsdags kunde jag äntligen börja jobba igen, men vi var bara halv styrka både på elev- och personalfronten. Vi fick snöblandat regn och folk tyckte inte det kändes säkert nog att ta sig ut. I fredags började det snöa igen efter lunch och vips höll folk på att packa ihop för att gå hem ”innan det blev värre”. Katastrofteoretikerna evakuerade sina arbetsplaser snabbare än du kan säga ”evakuerade sina arbetsplatser” och lika bra var det. När jag och äldsta dottern åkte hem från jobbet vid halv sex på kvällen hade vi gott om plats på tunnelbanan. Halv sex en fredagkväll? I London? Skrattretande!

Idag säger de på nyheterna att vi kan vänta oss mer snö och kanske till och med en repris på måndagens äventyr. Nej, vet ni vad, nu räcker det! Underhållningsfaktorn åsido har det jäkla vädret, och den dåliga beredskapen för den händelse det skulle råka bli lite vinterväder så här mitt i vintern, redan kostat mig tre dagars inkomst, mitt tisdagsträningspass och min fredagswhiskyklubb.

Så jäkla roligt är det inte att jag vill ha ytterligare en vecka som denna…