Om optimister, pessimister och annat löst folk

Jag skolkar idag! Jag borde ha tagit mig ur sängen tidigt och gjort mig redo för ett sista rökarkursmöte, men jag bestämde mig för stt skjuta upp det en vecka. Trots att jag skulle ha fått mitt diplom idag. Jag tror nog det ser likadant ut nästa vecka och det ligger säkert bra där det ligger. Jag behövde en ordentlig sovmorgon.

Idag ska vi prata om livsinställning. Dagens fråga är: Är du optimist eller pessimist eller något annat? Jag är en obotlig optimist med smått pessimistiska drag, en mycket pragmatisk attityd och en realistisk läggning. Med andra ord en mycket komplex människa. Precis som du. För alla är vi väl i regel lite av varje.

Jag brukade vara ungefär lika optimistisk som Ior i Nalle Puh. Hänga med huvudet liksom. Och hade jag haft svans hade jag säkert fått hålla den på plats med ett häftstift jag med. Med fraser som ”det händer bara mig”, ”med min vanliga tur” och andra liknande klokheter förväntade jag mig alltid att det skulle gå åt skogen. Att inget skulle bli bra. Eller att just jag alltid på något sätt råkade värre ut än andra. Suck och pust och stånk och stön och stackars, stackars mig. Idag håller jag mig på behörigt avstånd från pessimistkonsulter. Jag tror nämligen att tristess och depression är smittsamt.

Efter år av träning och hårt arbete vågar jag nog påstå att jag nu är en obotlig optimist. Jag tror inte att det finns något/någon som kan få mig att tro att något är omöjligt. Att det inte går. Att jag inte kan. Och jag vet att man faktiskt kan lära sig att tänka annorlunda. Att man kan ändra sin egen livsbana och ta kontroll över sin framtid.

Såväl negativism som positivism fungerar som evighetsspiraler. Om man gör något som går bra så blir man i regel glad. Man känner sig nöjd och man tror på sin förmåga. Nästa gång siktar man aningen högre. Går det bra igen blir man lite gladare, lite nöjdare och en smula säkrare på den egna förmågan. Och nästa gång siktar man ännu lite högre. Och så kan man hålla på i all evighet. Självfallet kommer inte allt att gå bra, men ju fler framgångar man har under bältet, desto högre upp i framgångsspiralen har man klättrat. Och med en enda motgång faller man inte enda till botten igen. Man trillar liksom bara ner ett snäpp och fortsätter sedan klättrandet som om inget hade hänt. Går spiralen däremot stadig neråt når man till slut någon slags botten och då tar det emot att börja klättra igen.

Jag har provat på livet på botten och jag vet hur oerhört svårt det kan vara att ta tag i någonting alls när man inte ser skogen för alla träd. Efter alla dessa år av klättrande oroar jag mig inte över eventuella motgångar längre. Jag har klättrat får högt för att hamna på botten om jag trillar. Men klättrandet har också utvecklat två nya förmågor hos mig – pragmatism och realism.

Pragmatisk är den som är resultatinriktad. Den som kan se målet istället för alla hinder på vägen. På botten är det nästan omöjligt, i mörkret är ju alla kattor grå, men när man kan se ljuset kan man bättre fästa blicken på vad man vill uppnå. Dock behöver även den mest pragmatiske pragmatiker också en rejäl dos av realistiskt tänkande. Det finns många sätt att få ett jobb gjort, men inte alla sätt är lika effektiva. Man lär så länge man lever och förhoppningsvis lär man sig också av mina misstag. Det funkade i alla fall för mig… =)

 

Annons