Gå Pokemon! Permobiljakt på Bulbasaur och duvor

Igår var det en alldeles speciell dag av två orsaker: Dels var det första dagen jag var utomhus sedan Emmas födelsedag 22 maj. Dels var det första gången jag spelade Pokemon Go. Så himla kul! Men det hade jag aldrig kunnat ana när jag vaknade på morgonen.  20160808_130548Då tyckte jag att tillvaron kändes mer än lovligt tröstlös.

Yngste sonen hade jobbat tredje nattskiftet på raken och fick sätta igång att ringa en massa telefonsamtal istället för att gå och lägga sig. Till kommunens växel var det ca 20 minuters väntetid, förkunnade en telefonsvararröst, och medan man väntade på sin tur skulle man i vanlig ordning utsättas för plågsamma ljudförsök. När han till sist kom fram kopplades han fel, sedan kopplades han fel en gång till, och när han för tredje gången skulle kopplas om kopplades han ut i telefonväxelrymdens svarta hål. Så han fick ringa huvudväxeln igen. Och dit var det fortfarande ca 20 minuters kö…

20160808_130333Yngste sonen är en sällsynt tålmodig typ med sammetsröst, men även han har gränser man inte bör överträda. Så när telefonen inte längre verkade vara ett lämpligt medium för att nå fram till personerna vars uppmärksamhet situation tarvade, beslöt han sig för att helt enkelt handskas med dem öga mot öga. Och därav kom att bröderna bäver, dvs yngste sonen och hans något äldre tvillingbror, begav sig mot det lokala kommunhuset för att tala förstånd med folk som ingan begrip.

Då gårdagen var en sällsynt vacker sommardag, och det också var den första sällsynt vackra sommardagen vi alla var hemma, väckte de raskt upp Syster Liten och meddelade att Projekt Skälla på Kommunalanställda skulle bli en trivsam familjeangelägenhet. Jag 20160808_132734fick hjälp att klä mig fin och komma ut till permobilen där min
trogna vakthund Bellatrix redan satt och väntade i sin resväska. På vägen till kommunhuset försökte jag komma igång med Pokemon Go! som jag hade installerat några dagar tidigare i hopp om att så småningom få möjlighet att testa det. Sönerna, som bägge har lite drag av Vän av Ordning över sig, meddelade dock att man minsann inte får köra och leka med mobilen samtidigt. Spelsonen, yngste sonens något äldre tvillingbror, fick då vackert agera handsfree så att jag fick börja spela.

Bella och jag satt utanför kommunhuset och njöt av solen när min telefon surrade till och meddelade att det fanns en pokemon borta vid parkeringen. Jag kollade kartan och mycket riktigt var det något som skymtade där borta vid gräsmattan. En Bulbasaur! Tre PhotoGrid_1470690021597pokebollar senare var den min och jag var rent barnsligt glad. Så där så att jag var tvungen att ringa yngsta dottern, som ännu inte hunnit ansluta till vårt glada gäng, och berätta om denna storartade händelse i mitt annars rätt så innehållslösa liv. Hon är bra på sånt yngsta dottern. Hon förstår min glädje över ett avklarat spelmoment eller andra små nära ting som blir så viktiga när man inte har något sammanhang.

Bella, min livskamrat, var emellertid helt ointresserad av pokemonjakt. Duvor och annat fjäderfä är mer hennes melodi, så jag fick lova henne att vi ska jaga några duvor i parken nästa gång vi 20160808_133417kommer oss ut tillsammans. Lite plåster på såren fick hon dock när yngste sonen bjöd på hamburgertallrik med grillad kycklingfilé på kvarterspuben. Jag kan varken äta hamburgerbröd eller pommes frites, men Bella och jag delade på kycklingen. Fast jag sa till henne att det var den där fula duvan hon hade bråkat på tidigare och jag inbillar mig att det var därför hon åt med så god aptit. Även om vi har olika fokus för vår jaktinstinkt har vi åtminstone samma inställning till jakten: #Måstefångaalla

Sammanlagt var vi ute i bra precis en timme, men det var tillräckligt för att ta kål på mig. På vägen hem hade jag svårt att sitta på permobilen och så snart jag landade i min säng sov jag som en sten. Resten av dagen och hela natten, med korta avbrott för uträttandet av naturliga behov och vätske- samt medicinintag. Men oj så roligt det var!

Annons