Om rökridåer och abstinensbesvär

Idag har jag varit rökfri i två hela månader. Rökfri, men inte nikotinfri. Jag har små nikotinpiller som jag lägger under tungan när suget sätter in. John säger att det därmed inte är någon prestation, men det kan han ju få tycka om han vill. Själv tycker jag att jag gjort det bra, minsann. Jag ville ju inte ens sluta röka!

Det är nu snart tre månader sedan jag satt hos min doktor och grät att jag verkligen inte orkade tänka ens en minut framåt, eftersom bara att leva tycktes kräva all energi jag kunde uppbåda. Det visade sig att min nya ”supermedicin” var superbra på att pressa mitt nomalt sett rätt låga blodtryck upp emot oanade höjder. Med ett undertryck på 140 behövdes drastiska åtgärder. Nya kuliga piller. Ny diet. Vila. Och inget mer rökande. Hur glad jag var över det bloggade jag om i november, bland annat i inlägget Jag vill inte!

Nu har jag lydigt gått på min rökavvänjningskurs varje lördag (med avbrott för jul och nyår) i två månader. Jag har 61 gröna bockar i min väggkalender och hela 57 pund och 60 pence i semesterkassan. Trots att chefen vägrar ge mig pengarna han normalt sett spenderat på att hålla mig rökande, lägger jag för varje vecka jag inte rökt undan de 8.94 min last kostat honom. Det ger mig en liten extra kick att se summan växa så sakteliga och drömma om den semester jag kanske kan få för den en vacker dag.

När kursen kom på tal vägrade jag först. Jag tyckte inte att jag hade något behov av att sitta och lyssna på föredrag om vådan av att röka. Alla rökare vet att det är farligt. Alla vet varför man borde sluta. Men man röker ändå. För att det finns något som överväger risken och kostnaden. Och det är väl det som är grunden för allt beroende. Man vet att man inte borde men man gör det ändå. Man har helt enkelt ingen kontroll. Och man blir makalöst bra på att lura sig själv.

Det visade sig dock redan första dagen att det inte alls skulle handla om vådan av att röka. Faktum är att det är något som inte diskuterats alls. Istället så pratar vi om hur man låter bli. Hur man handskas med begäret. Hur man omprogrammerar hjärnan. Och att acceptera att man har ett beroende man inte kan kontrollera. Vi är en brokig skara människor som träffas på dessa möten och diskuterar veckans fällor och framgångar. Vad som varit svårt. Vad vi gjort för att hantera det svåra. Och vad vi lärt oss på kuppen. Det blir många skratt och en hel del tårar. I alla former av missbruk finns en smula galenskap, och att kunna skratta åt (och gråta över) såväl sin egen som andras galenskap är oändligt värdefullt.

Något vi alla har gemensamt är att vi ofta gått hemifrån utan nycklar eller plånbok, men aldrig utan vår tobak. Vi har alla gått ut i åska, regn och drivis för att köpa tobak, men aldrig för att det varit slut på mjölk. Och vi har alla slutat röka mer än en gång tidigare.

Jag slutade röka 1998 och tog inte ett endaste bloss på sju år. Men så en kväll tänkte att en endaste liten cigarett kunde väl inte skada. Sedan tänkte jag att om jag tog mer än en spelade väl ingen roll, så länge som det bara var en enda kväll. Dagen efter hade jag cigaretter kvar i paketet. De låg liksom där och ropade på mig. Och jag tänkte att det vore väl dumt att bara slänga bort dem. Jag kunde ju kanske röka dem vid speciella tillfällen. Feströka lite, liksom. Två månader senare var jag en professionell rökare igen.

Jag ser mig själv som en viljestark människa, men jag har ingen som helst viljestyrka när det gäller mitt rökande. Sanningen är att jag älskar att röka. Det ger mig en kick och en tillfredsställelse som inget annat riktigt kan mäta sig med. Men det ger mig också en känsla av att vara misslyckad eftersom jag inte har någon kontroll. Jag önskar att jag vore som John som kan röka eller låta bli utan problem. En så kallad feströkare. Men jag får nog acceptera att jag alltid kommer att vara en professionell rökare och lära mig att vara en rökfri sådan. Hur man nu gör det.

Man skulle ju kunna tycka att det borde vara rätt enkelt. Jag har ju trots allt gjort det förut. I sju hela år! Men det var sju långa år där jag aldrig slutade vilja röka. Jag bara lät bli. För att det fanns något jag ville ha mer än tobak. Ett nytt liv. Men när jag fått det fanns det inte längre någon orsak att låta bli. Och vid det laget trodde jag som sagt att jag skulle kunna kontrollera det. Någonstans i min lilla hjärna låg dock små rökreceptorer i dvala och i samma ögonblick som kroppen äntligen fick en dos nikotin vaknade de upp igen. Och nu ville de ha valuta för sin långa slummer.

I två månader har jag nu varit rökfri efter att ha rökt nästan varje dag i fem års tid. Jag vet att jag alltid kommer att vilja röka. Och jag vet att det enda som kan få mig att låta bli är om jag har något som jag vill mer. Något som känns viktigare. Att leva friskare känns viktigare. Och att få åka på en lång semester. Mycket viktigare. Men det gör det inte lättare att låta bli.

Annons