Ödets ironi. Eller nått…

Sedär ja, man ska akta sig för att raljera för då vet man aldrig hur det slutar. Efter mitt senaste inlägg om grisflunsan så fick jag mig så klart en rejäl släng av influensa. Dock utan gris-prefix. Tror jag.

Så sjuk var jag att jag inte kunde ta mig till toaletten för egen maskin när äldsta dottern ringde doktorn för att fråga om jag kanske borde testas for grisflunsa.

”Nja”, sa doktorn, ”har hon varit i Mexico?”

”Nej”, svarade dottern sanningsenligt.

”Har hon träffat någon som varit i Mexico då?”

”Nej, men hon åker ju tunnelbana ett par timmar om dagen och jobbar i ett internationellt college, så det kan man ju inte riktigt veta.”

”Om ni är oroliga kan ni ju gå till apoteket och ta ett prov, men det verkar inte så nödvändigt.”

”Ok, då vet vi!”

Så var det med den saken. Samma dag som fem skolor i London stängdes för grisflunsesanering ville de inte ens kolla mina baciller för att se om de var grisigare än vanligt. Själv var jag gladare än grisen när jag slapp försöka ta mig ut till någon provtagning. I fyra dagar var jag mer eller mindre okontaktbar och jag är fortfarande ungefär lika pigg som en död sill. Men det tar sig nog.

Imorgon och på tisdag ska jag på kurs och lära mig brottas med bångstyriga elever. Nya hälso- och säkerhetsföreskrifter säger att lärare bara får vara handgripliga om de gått kursen, annars kan vi få fan för det om facket eller någon socialnisse får reda på’t. Inte vet jag hur jag ska kunna brottas med någon när jag knappt kan bädda sängen utan att känna mig helt utslagen, men det ger sig väl med den saken när jag väl är där. Om varken bacillerna eller Johns västindiska flunsakurer (som att gnugga insidan av halsen med krossad vårlök och salt eller att dricka svart kaffe med rom och lime) lyckats ta kål på tjurstyfen i mig ska jag nog överleva två dagars physical restraint training också.

Så det så.

Annons