Skriva var ordet, sa Bull…

Ja, det var ju tänkt att jag skulle ta mig samman och skriva mer det här året. Det har jag i och för sig gjort också, men bara på engelska. Syftet med den här bloggen var ju att jag skulle få uttrycka mig på svenska, och det har jag inte gjort särskilt mycket alls i år.  Inte på flera år faktiskt. Om vi ska vara nogräknade. Och det ska vi väl kanske.

Det är märkligt hur det funkar det här med modersmålet. Det språk som vi lärt oss sedan innan vi föddes. Använder man det inte faller det i glömska. Inte så snabbt som en del hjärnslöa kändisar vill få en att tro efter att de varit i Amerikat i ett par månader, men på sikt. Vi försöker prata svenska med varandra när vi är ensamma hemma nu, men jag märker att barnen (som egentligen inte är några barn längre) känner sig obekväma med svenskan och ganska ofta saknar ord för att uttrycka sig med. Det känns sorgligt. Jag försöker uppmuntra dem att läsa, skriva och prata mer svenska, men bara en av dem är särskilt intresserad. De andra ser det inte som något problem. ”Vaddå, jag bor väl inte i Sverige, heller”, som en av dem sa till mig häromsistens.

Denna småkalla julimorgon vaknade i alla fall jag upp med en oväntad längtan att blogga lite på svenska, så nu passar jag på medan lusten sitter i. Kanske blir det rent av mer än en bloggpost innan dagen är slut. Vad vet man… =)

Annons

Akut = tre månader

Sådärja. Nu vet vi hur länge man får vänta på en akut röntgen 2012. Tre månader. Idag fick jag äntligen mitt knä undersökt. De stack till och med in en nål och sög ut en massa grumlig, ilsket gul ledvätska. Gjorde infernaliskt ont! Och värker fortfarande riktigt ettrigt. Känns som att allt hopp om detta knä redan runnit ut, om jag ska vara ärlig. Jag släpar runt på ett ben som inte funkar. Som känns mer eller mindre dött. Bortsett från smärtan. Det är den som gör att jag vet att det fortfarande finns liv därinne.

Nu får vi vackert vänta igen då. Undrar hur länge det dröjer innan man far något svar på en akut röntgenundersökning. Your guess is as good as mine…

Osminkat fanstyg

Före

Jag började sminka mig när jag gick i sexan. Mina föräldrar sa att jag inte fick så alltså sminkade jag mig varje morgon innan jag gick hemifrån (efter att de åkt till jobbet). Det var början till en vana jag skulle komma att vårda ömt i 30 långa år och som skulle visa sig vara svårare att bryta än kaffedrickande och rökning.

Att ta på sig en yrkeskostym är inte bara poliser, präster, sjukvårdspersonal och hamburgervändare forunnat. Vi är nog många som klär oss annorlunda när vi ska ut ”bland folk” än vad vi gör en lat söndag i hemmets lugna vrå. Själv har jag sällan klätt upp mig och sminkat mig bara för att gå och köpa mjölk, men med ett undantag (ett restaurangkök) har jag aldrig jobbat eller gått på fest osminkad. Det hade känts naket och onaturligt. Oprofessionellt rent av. Att sminka sig på morgonen var ju lika självklart som att ta på sig rena trosor.

När jag flyttade till London hade jag färgat håret i så många år, och i så många olika färger, att jag knappt kunde erinra mig min ”normala” färg. Spacklad har jag nog aldrig varit, men foundation, ögonpenna, mascara och läppstift måste man ju ha. Och så var det naglarna då. Långa och målade i allsköns roliga färger. Klädstilen har växlat genom åren, men jag har alltid varit svag för det dramatiska, det glittrande, klackar och djupa dekolletage. (Har jag nämnt någon gång att Dolly Parton är en av mina idoler? =) )

Jag hade bara känt John i någon vecka när han, sådar i förbifarten över vår delade jobbfrukost, frågade mig vem jag sminkade och klädde upp mig för. Jag svarade sanningsenligt att det var för mig själv. För att känna mig fin och för att framhäva min personlighet. Han bara grymtade till svar och så var det inget mer med det.

Någon månad senare träffades vi en lördag. Jag hade tjatat mig till att få vara med och dekorera en kontorslokal eftersom det kliade i fingrarna på mig och jag ville få göra något kreativt. Osminkad, med håret i snodd och i målarvänliga kläder mötte jag honom och jag såg att han tittade konstigt på mig. Vi målade väggar, spikade lister, borrade upp hyllor och hade oss medan vi diskuterade livets vedermödor och små guldkorn. Plötsligt sa han:

”Ville du inte känna dig fin idag?”

”Ehh, va??”

”Jo, jag undrar bara varför du inte sminkat dig idag. Spelar det ingen roll om jag tycker att du är fin? Eller är det bara gubbarna på jobbet du vill klä upp dig för?”

”Dumma dig inte”, sa jag, ”man klär väl inte upp sig för att måla och snickra heller!”

John svarade med en av sina sedvanliga grymtningar, och så var det bra med den saken. Men frågorna fortsatte. I två års tid kommenterade han allt som oftast mina kläder, mina skor och min sminkning. Dock aldrig i positiva ordalag. Däremot hade han mage att påstå att min ”yrkeskostym” ingalunda framhävde min personlighet och knappast bidrog till att göra mig sarskilt fin heller. Och varje gång bad jag honom fara åt pipsvängen!

Vad jag inte visste då var att han aldrig släpper taget om ett enda ämne innan han gått till botten med det. Om något förbryllar honom måste han hitta en förklaring. Och jag antar att jag förbryllade honom dag och natt, för han slutade aldrig söka svar och sanningar.

När vi närmade oss ”punkten utan återvändo”, som vi säger här i Englandet, och förhandlade om vart skåpen skulle stå för att vi skulle kunna vara tillsammans ”på riktigt” stod min ”yrkeskostym” till min förvåning åter på hans agenda. Fru Atkins går inte till jobbet i djupa urringningar, bara axlar, korta kjolar eller höga klackar. Hon har inget smink, inga långa målade naglar och hon färgar inte håret. Punkt slut. Deal breaker, sa jag, och viftade med frihetsflaggen.

I diskussionen som följde avhandlades frågan om hur det kan vara möjligt att en viss mängd kemikalier och en viss sorts kläder kan avgöra hurvida man känner sig säker i sin yrkesroll, eller trygg i sociala sammanhang, eller inte. Hur kan faktumet att man inte längre ser ut som sig själv vara det som stärker ens tro på att man duger?

John dristade sig till att påsta att det kanske förhöll sig så att jag inte gick till jobbet, eller ut bland folk i sociala sammanhang, som mig själv, utan snarare som en representant för mig själv. Att jag handskades med jobb och människor via ombud, helt enkelt. Jag tyckte så klart att han var skitdum, och slog genast vad om att jag minsann kunde gå en månad utan några som helsta ”försköningar” eller attiraljer. Han satte 20 pund emot och på måndagmorgonen gick jag till jobbet i svarta byxor, vit blus, svart kavaj och Kajsa Anka-dojjor. Utan smink. Med nedklippta naglar. Och med håret blekt till det som närmast liknade min normala hårfärg. Fy vad jag kände mig genomskinlig!

Den första veckan var hemsk! Jag höll förelasningar och satt i möten och kände mig som om jag höll på att smälta in i väggen. Jag kände mig oförberedd (fast att jag inte var det!) och jag höll inne med mina synpunkter (fast jag visste att jag hade rätt!). Jag kan säga att det bara var tjur-Styfen i mig som hindrade mig från att ge honom pengarna och erkänna mig besegrad. Men så hände något märkligt.

Pa tisdagen i vecka två var det möte för den akademiska styrelsen, och vi gick igenom en rapport som skulle skickas till ett universitet vi förhandlade om ett kontrakt med. Rapporten var illa skriven (!), innehöll ett antal sakfel och saknade ett viktigt kapitel. Jag satt vid änden av konferensbordet och hörde mina kolleger berömma rapport-författarna, när jag till min egen ohöljda förvåning hör mig själv säga: ”Nej, men vänta lite nu! Ni menar väl inte att ni tänker skriva under och skicka in den här rapporten som den är?” Plötsligt var jag i mitt esse igen och innan jag riktigt visste hur det gått till stod jag upp och redogjorde för vad som måste ändras och läggas till innan utkastet kunde kallas rapport och skickas någonstans alls.

Nej, det var inte alldeles enkelt efter den dagen heller, men någonting hände efter det mötet. Jag tillbringade mindre och mindre tid med att nojja över hur jag såg ut. Visserligen var det kanske ett lågvattenmärke den dagen jag skulle på anställningsintervju och förgäves försökte förhandla mig till en undantagsklausul. (Monstermannen hävdade bestämt att det vore bra för mig att få ett kontrakt i osminkat skick så att jag kanske kunde tro att det var just mig de ville ha och inte min representant.) Men över lag kände jag mig bättre och starkare för varje dag som gick.

I slutet av mitt månadslånga smink- och glittercelibat var det dags att ta upp yrkeskostymsfrågan till omförhandling. Faktumet att Monstermannen idag är Mönstermannen räcker väl som bevis på att jag lade mig i omröstningen. Där rök hela min garderob, men jag fick en ny och mer business like and casual istället. Naglarna har sedan dess varit korta och omålade, och håret är numera nordiskt blont (dock med slingor i). Sminket då? Jo, det pendlar med dagsformen. Oftast ar jag osminkad, men ibland tycker jag det är attans trevligt att få sätta en gnutta färg på ögonlocken. Och då gör jag det!

Jag har dock lärt mig att ingenting som kan köpas för pengar kan fixa en bristande självkänsla. Och att man inte på allvar kan älska någon annan om man inte älskar sig själv.

Jag jobbar på den saken…

Efter

Far vi lov att presentera Lillebror

puppy1

I fredags vaxte var familj och barnen fick en lillebror – han heter Junior och han ar varldens sotaste lilla fluffboll till Berner Sennen (?) valp. Och det var kanske meningen att han skulle komma till oss.

Jag har letat hund ett tag nu och jag ville ha en vuxen omplaceringshund, framfor allt for att jag behover lite draghjalp med mina morgonrundor. Min ledbandsskada och doktorns utlatande om att det kan laka ihop pa 6-12 manader med regelbunden motion fick mig att intensifiera sokandet igen. Jag letade inte langre bara en hund – jag letade en rehabiliteringspartner! =)

Tidigare i veckan hade jag tva hundar pa kroken: en alaskan malamute tik och en berner sennen hanne. Bada vuxna, felfria hundar som behovde omplaceras for att de inte gick ihop med familjens ovriga hundar (tiken) och for att familjen skulle flytta till lagenhet (hannen). Jag ville se annonsen pa hannen en gang till och medan jag letade efter den sag jag en ny annons och en bild pa var lille kille.

En ung tjej annonserade ut honom och det var nagot med den annonsen som inte stamde. Hon sa att hon fatt honom i present men fick inte ha mer an en hund i sin lagenhet. Hon sa att hon ”trodde” han var sju veckor. Hon hade haft honom i en vecka och han hade varit sex veckor nar han lamnade uppfodaren. Hon ”trodde” att han var vaccinerad. Hon hade matat honom med mjolk och matrester och hennes bror som helt tydligt alskade den lille krabaten sa flera ganger att han tyckte valdigt mycket om mjolk. Valpar ska inte dricka mjolk!

Det visade sig att lillkillen var en ganska sa sjuk liten valp. Han kraktes och hade diarre. Hans tandkott var alldeles vitt och hans ogon sa trotta sa trotta. Hans lilla mage var alldeles skorvig av att han legat i sitt eget kiss och inte haft en mamma som tvattat honom. Som tur var var han inte uttorkad och han drack vatten. Mycket och garna. Vi var bara tvungna att ta med honom hem!

Vi lagade till modersmjolksersattning pa ”evaporated milk” (jag vet inte vad det heter pa svenska – det ar mjolk dar man angat bort 60% av vattnet och darmed ocksa det mesta mjolksockret), yoghurt, raa aggulor och glukos och borjade mata lillkillen med en 5ml spruta. Det var inte det lattaste – han var inte det minsta intresserad av att fa i sig nagot annat an vatten, men vi gav oss inte. Vi pillade i honom 5ml mjolkersattning flera ganger i timmen (aven nar han sov – precis som alla sma babisar letade han efter nagot att suga pa nar man rorde hans kind) och vatten varje gang han vaknade upp.

Han slutade krakas klockan tre pa natten mellan fredag och lordag och pa lordag morgon borjade han bete sig som en liten valp de korta stunder han var vaken. Vi passade pa att bada honom, ta hand om hans for langa och lite snedvuxna klor och behandla skorvmagen med lite oljemassage.  Nu hade vi ocksa chansen att undersoka pojken lite narmare. Vi hittade ett litet navelbrack och jag tyckte att han var val liten for 7 veckor.

Nar han hamtat sig och sovit ut tog vi honom till veterinaren for en ordentlig halsokontroll. Det visade sig att hjartat och lungorna lat ok. Han hade ingen feber och inga tecken pa infektion. Han vagde lite for lite, bara 4 kg, och var undernard. Han borde laggas in, sa veterinaren, men eftersom vi redan gett honom samma behandling de skulle ha gett honom och han verkade sa trygg med oss bestamde vi att han skulle komma med oss hem igen och fortsatta ata ersattning och sa smaningom fa borja vanja sig vid riktigt valpfoder.

Gossen, som Emma kallar honom, ska ata ca en liter mjolk om dagen. Igar fick vi i honom 2,5dl. Idag, sondag, blir nog resultatet battre for lillkillen har borjat leka hund. Imorse lapade han for forsta gangen i sig lite mat alldeles sjalv och sedan hjalpte Emma till genom att leka kullsyskon och kora ner huvudet i matskalen. Da fick han brattom att ata minsann och lillsvansen viftade som bara den. Idag sover han mycket, precis som en valp ska, men mellan sovstunderna flyger 4kg explosiv energi fram som en tokskalle genom huset. Han biter katterna i svansen (de ser mycket indignerade ut!), anfaller strumpor, brottas med vaskor, jagar fotter, dodar filtar och skoter alla sina hundsysslor till allas (utom katternas) belatenhet.

Det kommer att ta ett tag innan den har pojken blir min sparring partner pa morgonpromenaderna, men om allt gar val ska han borja fa sina vaccinationer om tva veckor nar veterinaren ska kolla honom igen. Sa snart han har ett skydd mot sjukdomar ska vi ge oss ut i parken och traffa andra hundar sa han inte tror han ar en kattvalp eller ett manskobarn. Det kommer ju inte att bli alldeles latt for Junior att fatta att han ar en hund – eller ens hur han forvantas bete sig i olika situationer – nar han inte fatt lara sig av sin mamma och med sina syskon.

Fortsattning foljer…

Ödets ironi. Eller nått…

Sedär ja, man ska akta sig för att raljera för då vet man aldrig hur det slutar. Efter mitt senaste inlägg om grisflunsan så fick jag mig så klart en rejäl släng av influensa. Dock utan gris-prefix. Tror jag.

Så sjuk var jag att jag inte kunde ta mig till toaletten för egen maskin när äldsta dottern ringde doktorn för att fråga om jag kanske borde testas for grisflunsa.

”Nja”, sa doktorn, ”har hon varit i Mexico?”

”Nej”, svarade dottern sanningsenligt.

”Har hon träffat någon som varit i Mexico då?”

”Nej, men hon åker ju tunnelbana ett par timmar om dagen och jobbar i ett internationellt college, så det kan man ju inte riktigt veta.”

”Om ni är oroliga kan ni ju gå till apoteket och ta ett prov, men det verkar inte så nödvändigt.”

”Ok, då vet vi!”

Så var det med den saken. Samma dag som fem skolor i London stängdes för grisflunsesanering ville de inte ens kolla mina baciller för att se om de var grisigare än vanligt. Själv var jag gladare än grisen när jag slapp försöka ta mig ut till någon provtagning. I fyra dagar var jag mer eller mindre okontaktbar och jag är fortfarande ungefär lika pigg som en död sill. Men det tar sig nog.

Imorgon och på tisdag ska jag på kurs och lära mig brottas med bångstyriga elever. Nya hälso- och säkerhetsföreskrifter säger att lärare bara får vara handgripliga om de gått kursen, annars kan vi få fan för det om facket eller någon socialnisse får reda på’t. Inte vet jag hur jag ska kunna brottas med någon när jag knappt kan bädda sängen utan att känna mig helt utslagen, men det ger sig väl med den saken när jag väl är där. Om varken bacillerna eller Johns västindiska flunsakurer (som att gnugga insidan av halsen med krossad vårlök och salt eller att dricka svart kaffe med rom och lime) lyckats ta kål på tjurstyfen i mig ska jag nog överleva två dagars physical restraint training också.

Så det så.

Grymt, sa Grisen…

Grisinfluensan sprids som bäst som en löpeld över världen. Likt en australiensisk bush fire drar den fram och folk förväntas börja dö som flugor inom den närmsta framtiden. Bara i London räknar man med att 97000 människor kommer att stryka med och värst drabbas Ealing (där tre av mina barn går i skolan och jag själv jobbar två dagar i veckan) och Harrow. Man ska akta sig för tunnelbanan och andra folktäta ställen och helst bör man bära ansiktsmask och ha en flaska handsprit i bakfickan.

Hela veckan har löpsedlarna manat till panikstämning och visst känns det en smula obehagligt att läsa att mina barn är i högsta riskgruppen eftersom de dagligen åker tunnelbana till och från skolan i Ealing. Men detta är England. Tidningarna kan skriva vad de vill och kioskerna erbjuda miniflaskor med handsprit vid kassan för endast 99 pence bäst de gitter – vi låter oss inte besegras! Än har jag inte sett några maskbärare och den enda handspritsanvändaren jag stött på var en dansk turist. Grisinfluensa pratar vi inte om; det finns tillräckligt med mer vardagliga svin och griserier (bankmän och budgetförslag tex) att uppröras över. Är engelsmän över lag inte särskilt lättskrämda eller har vi helt enkelt inte insett faran? Svaret på frågan är att jag inte vet. Men jag gissar på det första. Om inte ens handfasta terrordåd kan orsaka masspanik lär inga tidningsrubriker i världen kunna göra det. Motståndskraft är ett hedersord här.

Själv känner jag mig inte heller särskilt orolig. Jag känner ingen som dött, eller ens haft en liten släng av, vare sig galna ko-sjukan, SARS eller fågelinfluensan trots att de alla sades vara på väg att skörda rekordmånga liv. Däremot känner jag rätt många som antingen själva blivit knivstuckna eller har någon vän eller familjemedlem som blivit knivstucken på Londons gator. Det skrämmer mig mycket mer än ett virus som det verkar finnas medicin för.

Aldrig på en söndag!

När John och jag började prata om att vi kanske skulle sluta strula runt och vara tillsammans ”på riktigt” var vi krasst oromantiska och lade alla potentiella problem på bordet. Det låter ju förfärligt trist, jag vet, men vi är två formidabla tjurskallar som har tappat intresset för fler partners än vi ska nämna här (ifall mamma läser min blogg) bara för att de retat gallfeber på oss. Och med våra diametrala kulturskillnader finns det många potentiella problemområden.

Näst efter namnfrågan, jämlikhetsdebatten och min ”yrkeskostym” var mina lata söndagar hans största problem. Jag och barnen har i alla år helgat vilodagen med att göra så lite som möjligt och bara njuta av ledigheten. Oftast har vi också köpt hem mat. Men fru Atkins kan inte köpa take-away på en söndag! Helst ska hon inte köpa take-away alls, men framför allt inte på en söndag; då tror ju folk att hon inte har någon man att ta hand om! Själv sätter han av samma orsak heller inte foten på någon snabbmatsrestaurang om han är ensam – han tycker det vore genant. Någon skulle ju kunna tro att han inte har en kvinna som tar hand om honom. Och någon som vet att han har en kvinna skulle ju kunna tro att jag inte gör ett vidare bra jobb. För en västindier är nämligen en kvinna i en snabbmatsrestaurang en söndag antingen singel eller en dålig ”wifey”. Och en ensam man i en snabbmatsrestaurang är antingen singel eller en man med en dålig fru. Det gillas inte!

Man skulle ju kunna tro att man är rätt anonym om man bor i London, men det afro-karibiska kollektivet är som en liten by mitt i världsmetropolen. Familjekänslan är stark även om familjebanden är minst sagt lösa. Systrar, bröder och kusiner kan man vara utan några som helst blodsband, det är tillhörigheten som räknas. We belong, säger man, och räknar glatt hundratals människor till sin familj. Inom familjen håller man koll på varandra så att ingen drar skam och vanära över ”byn”. Men definitionen av vad som är skamligt är även den minst sagt lös. Att bli sedd på KFC en söndag är oförlåtligt även om måltiden avnjuts hemma med hela familjen samlad. Att ägna sig åt kriminell verksamhet kan däremot vara helt ok om man gör det för att ta hand om sin familj. Vem visste att det kunde vara ett större brott att köpa Kentucky-kyckling en söndag än att deala knark?

Nej, att loda runt i morgonrock hela söndagen går inte för sig! Man klär upp sig och går till kyrkan, sedan tillbringar man resten av dagen med att laga mat och äta familjemiddag. Punkt slut.

Det tog ett tag innan jag fattade hur viktigt detta faktiskt var för honom. Att laga middag tillsammans en söndag när han är hemma är ju bara trevligt, men om han inte är hemma och barna föredrar take-away får det bli take-away tänkte jag. Så kom det sig att jag en söndag för precis ett år sedan befann mig inne på KFC och väntade på en hink friterad kyckling när min telefon ringde.

”What’s cooking, baby?” frågade han.

Frågan kan vara bokstavlig – vad lagar du för mat? – eller så betyder den ”vad håller du på med?” Jag sa som det (nästan) var att jag höll på att fixa middag.

”Inne på KFC????”

Oops!! ”Ja, barna ville ha friterad kyckling”, svarade jag, ”så då tyckte jag de kunde få det.”

”Du vet att det inte är rätt, Evalena! Vad barn vill ha och vad barn behöver är två skilda saker. Vem som helst kan köpa en hink kyckling åt dem, men mammas kärlek kommer inte ur en hink. Det är inget man minns med värme när man är vuxen.”

Med det lade han på luren och jag stod där och funderade på hur i hela friden han visste? Jag hade inte sett någon jag kände, men helt tydligt fanns det någon som kände igen mig och tyckte att jag drog skam över min man. Plötsligt kändes det inte så bra att äta kyckling längre. Jag gick hem och serverade mina (inte så) små maten på tallrik, som om den vore hemlagad, och fixade till en fin dessert åt dem. Själv hade jag tappat matlusten.

Senare samma kväll kom mannen i mitt liv hem och jag såg att han var arg. Han har ett hett temperament, men en av hans många hedersprinciper är att han aldrig får tappa fattningen inför mig. Det är ett svaghetstecken. Han måste förtjäna min respekt genom att alltid föra sig som den Big Papa han är inför mig och barnen. Således grälar vi aldrig. Vi diskuterar oss gröna ibland, men när han säger ”Nog!” så är det nog. Och han säger det bara en gång. En diskussion är för all framtid över i och med att han sagt ”Enough!” och några som helst försök att ta upp frågan igen möts bara med en lång frågande blick.

Den här kvällen såg jag att vi nått ”Enough!”-stadiet utan att ens ha en riktig diskussion. Till min förvaning satte han sig dock ner och sa:

”Jag vill inte behöva säga det här, och jag gör det bara för att du inte ska komma senare och säga att jag borde ha sagt något istället för att bara gå och vara arg på dig. Ja, jag är arg! Jag är arg för att vi redan haft den här diskussionen och du vet vad jag tycker. Jag sjunger din pris och ära för alla som vill höra på och jag vill inte veta av att du gör saker bakom ryggen på mig.” Sedan följde ett långt samtal om västindiska traditioner och tänkanden som fick mig att förstå bättre varför detta var en så stor sak för honom. I grund och botten handlade det om barnen. Att ge barnen den bästa uppväxt man kan ge dem.

I vårt samhälle har vi så lite tid med våra barn att vi alltid har dåligt samvete. Vi köper deras förlåtelse för våra tillkortakommanden. Ett x-box här, lite McDonald’s där, de coolaste jeansen, cykeln som ”alla andra” har, KFC på en söndag osv, osv, osv. Det är ett billigt trick, men det gör varken våra barn gladare eller våra egna samveten något lättare. Pudelns kärna i Johns resonemang var att barn ska ha vad de behöver, inte vad de vill ha. Och vad de behöver är äkta kärlek och åtminstone en dag i veckan då man har tid att laga dem ett riktigt mål mat som kan avnjutas tillsammans. Att se mamma och pappa ta sig tid att ra något för dem, istället för att bara ta fram plånboken. Att skapa minnen och traditioner som man kan ta med sig ut i vuxenlivet och bygga sin identitet och sin egen framtida föräldraroll på.

Inom det afro-karibiska kollektivet finns det förhållandevis få människor med pengar. Många kämpar på med lågavlönade jobb och man har stora familjer att försörja. När man tagit hand om de närmaste finns också en stor släkt i Karibien man har ansvar för. Hur framgångsrik man är mäts inte i statusprylar (även om de flesta gillar lite bling), utan i hur pass väl man för sig och tar hand om sin familj. Att hemmet är rent, att barnen är rena och välklädda, att man upprätthåller traditionerna, att man och kvinna sköter sina roller så som Vår Herre skapade oss och att man tar hand om sina äldre är det som räknas. Om barnen inte får bra mat och sköter sina läxor är det mammas fel. Om de inte får bra mat och sköter sina läxor för att det inte finns pengar till mat och annat är det pappas fel.

Jag vet inte om det är för att jag är svensk, eller bara för att jag själv vuxit upp i en familj där både mamma, mormor och farmor var yrkesarbetande starka kvinnor, men för mig känns resonemanget lite stenålders. John accepterar att jag jobbar eftersom vi möttes på jobbet och han ser hur mycket jag älskar mitt arbete. Men bara därför. Innerst inne tycker han att jag borde vara hemma och bara jobba för honom och barnen. Vi hade också förhandlat oss fram till en situation där jag gått ner i arbetstid och bara arbetade deltid, men så fick jag ett erbjudande jag bara inte kunde motstå och tackade ja till ett jobb på mina lediga torsdagar och fredagar. Men snart måste jag välja. Fem dagar i veckan hemifrån är två för många och nu är det bara en tidsfråga innan han säger ”Nog!”

Till min egen stora förvåning och ohöljda förtjusning trivs jag bra med att leva stenåldersliv! Min man är ute och ”jagar mammut” och gör allt det som förvantas av en västindisk patriark. Som den äldste och starkaste mannen i sin klan är han den som medlar i familjekonflikter, fixar läckande kranar, startar döda bilar, ordnar med flygplatstransporter, talar farbroderligt men strängt till trilskande barn, upprätthåller moral och respekt inom kollektivet och i största allmänhet är den som alla förlitar sig på och ringer till oavsett vad de behöver hjälp med. Själv ber han aldrig om något i gengäld. Hans största lycka är att få komma hem till ett mål hemlagad mat och en varm säng och få känna sig ompysslad, värdefull och älskad.

Stenålderskvinnan i mig är stolt över att ha en man som alla ser upp till. Jag känner en sådan glädje, trygghet och tillförsikt i vetskapen om han gör allt för mig och barnen. Att vi hör ihop. Så nuförtiden när barna vill ha KFC får de gå och köpa det själva. Men aldrig på en söndag!