Fyra år som oduglig…

Fyra år med DLAIdag har jag, officiellt, varit oduglig i fyra år. Det var nämligen den 20 augusti 2012 som jag beviljades DLA (Disability Living Allowance), ett skattefritt bidrag för handikappade som har problem med sin rörlighet eller sin omvårdnad. Man måste dock vara mer än bara lite vardagsskraltig för att få det.

Jag minns så väl när jag postade den här statusen på min facebookvägg och Ro, en vän och fd kollega, skrev i en kommentar: ”Wow. Fick du DLA? Jag kan bara anta att du måste vara värre än död.” Och så kändes det. Får man DLA då har man liksom funnits vara oduglig. Obrukbar. Och jag ville inte acceptera det. Jag ville jobba på en plan. Jag ville träna, jobba med kostförändringar och gå på alla de där rehabiliteringsaktiviteterna jag hade läst om i någon av alla broschyrer jag fått. Men icke.

Arbetsmarknadsåtgärder erbjuds de människor som förväntas återgå till arbetslivet efter en viss konvalescensperiod, inte till agnarna som sållas bort. Vi får en check och sedan får vi klara oss bäst vi gitter. Men nu ska vi inte vara gnälliga. Jag är oändligt tacksam att jag lever i en tid då sådana som jag ändå får finnas. Där vi får hjälp att (över)leva och tillgång till mediciner och redskap som underlättar vår vardag. Så därför firar jag idag fyra år som oduglig. Även om jag hade föredragit att jobba.

Annons