Är det konstigt att man längtar bort nån gång, Kickie?

Så är det fredag igen och dags för lite allsång. Idag tänkte jag sjunga för en gammal parhäst, vapendragare och själssyster. Det finns många människor i mitt bakomflutna vars existens i mitt kaos varit ovärderlig, och en av de viktigaste av alla är Kickie.

Vi lärde känna varandra i högstadiet. Hon hade precis flyttat tillbaka till sin pappa i Indal och ryktena om henne nådde mina öron långt innan vi träffades. Timråidioten kallade de henne. Tjejen utan spärrar. Hon var farlig för att hon inte passade in i normen. Hon klädde sig annorlunda, vågade säga vad hon tyckte och drog sig inte för att slå folk på käften om de försökte sätta sig på henne. Jag såg en trasig medsyster, lika vilsen som jag, som vågade säga ifrån och kräva sin rätt till utrymme. Och jag tyckte hon var helt underbar!

Snart nog var vi som ler och långhalm. Ju mer vi lärde känna varandra, desto mer insåg jag hur lika vi var. På insidan alltså. Vi hade samma politiska engagemang och en obändig tro på vikten av solidaritet och systerskap. Att hjälpa de svaga. Att stå upp för de som inte kan eller vågar stå upp för sig själva. Att inte döma någon vars skor du inte gått i. Att dela med sig av sina resurser.

Tio år senare var vi båda enastående småbarnsmammor utan pengar, partner eller pensionssparande, men med skulder upp över öronen. Inte direkt en sits vi hade trott att vi skulle sitta i under de där åren då man antas vara i sitt livs mest aktiva skede. Det kommer säkert fler inlägg om detta, och några av alla de makalösa äventyr och upptåg vi var med om, så småningom. Idag räcker det dock med att konstatera att det är viktigt att drömma och längta. Kickie och jag gjorde det så bra att vi till slut hamnade just där vår längtan placerat oss. Och om det kan många fler inlägg tänkas bli skrivna vad det lider. Men nu tar vi och sjunger istället:


Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?

Det regn som sakta faller här i sta’n gör husen grå G
Neonljusen de speglar sig i asfalten den blå G7
Och bilar signalerar jag ser människor på språng C G
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? D7 G

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? C G
Om man gärna vill lyss till lärkans drill
eller trastens glada sång D7
Och om man älskar hav och vindar G G7
Och är trött på neon och betong, C
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång G D7 G

I staden där studerar man Där har man sin fabrik, G
Där har man sitt kontorslandskap, sin marknad, sin butik G7
Man talar om sin marknadsdel, sitt jobb, och sin säsong C G
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? D7 G

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? C G
Om man gärna vill lyss till lärkans drill
eller trastens glada sång D7
Och om man älskar hav och vindar G G7
Och är trött på neon och betong, C
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång G D7 G

Här talar man om kärleken i stora runda ord. G
Här spränger man för tåg och bil, man våldtar moder jord. G7
Men sen när vinden ligger på, känns plötsligt doft av tång C G
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? D7 G

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? C G
Om man gärna vill lyss till lärkans drill
eller trastens glada sång D7
Och om man älskar hav och vindar G G7
Och är trött på neon och betong, C
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång G D7 G


Originalet till den här låten, I’m Gonna Be a Country Girl Again, gjordes av Buffy Sainte-Marie men Stikkan Andersson skrev den svenska texten och gav den till Lena Andersson. Hon var bara 15 när hon 1971 framförde den i Hylands Hörna och sedan gick direkt in på Svensktoppens första plats.

När hon var 12 fick Lena en gitarr och lärde sig spela. Hon skrev musik till bästisen Pias texter och skickade in några av dem till radioprogrammet Så det kan bli. Och därav kom att Stikkan Andersson hörde henne och erbjöd henne ett skivkontrakt. Det blev, så klart, folkparksturné och melodifestival och en tur till Japan med Björn och Benny. Därefter körade hon bakom ABBA, gjorde en Melodifestival till med Ted Gärdestads låt Det bästa som finns,

I början av 80-talet kan man väl påstå att Lena Anderssons svenska storhetstid var över. Hon gav ut några pop-singlar, och ett album, men det blev inga fler listnoteringar. 1985 blev hon kristen på en strand i Mallorca och det förde med sig en kursändring såväl rent fysiskt som musikaliskt. Hon flyttade runt en del, gick med i Livets Ord, spelade tillsammans med ett Jazzband, och träffade till sist amerikanske barnpastorn Tobe Hubbard som hon gifte sig med 2001.

Idag lever Lena Andersson Hubbard i Phoenix, i USA, där hon sjunger gospel, ballader och jazz med religiösa texter. Hon sjunger också lovsånger i kyrkan, både som körmedlem och lovsångsledare. Vad vet man, kanske var det just dit hon längtade under alla de där åren då hennes karriär i Sverige inte längre verkade gå som hon ville…

 

Annons

En Höstvisa passar väl bra nu

Erna Tauro och Tove Janssons makalöst vackra Höstvisa i oefterhärmliga Zarah Leanders tappning. Slut ögonen, lyssna och njut.

Sommaren på Löran gick alltid mot sitt slut och när höstmörkret lade sig kurade vi skymning, tände våra ljus och sjöng den drömmande, längtande höstvisan.

För mig var den som vackrast vid slagbordet på Lanternan där den blev en markör för säsongen som snart var över och den oundvikliga separationen som väntade. Sommaren och jobbet i familjerestaurangen var liksom kittet som höll familj, vänner och bekanta nära varandra under några intensiva sommarmånader. När hösten kom åkte alla åt olika håll mot väntande skolor, jobb, vardagsliv och andra umgängeskretsar.

Det fanns något vackert i det cykliska liv vår verksamhet förde med sig och länge trodde jag att mitt liv alltid skulle se ut så. Hela vintern längtade jag efter sommaren på Löran. När våren kom och det var dags att börja skura utemöbler, beställa hem varor och boka annonser vaknade sinnena till liv igen efter vintervilan; och som den mest självklara sak i världen trillade man direkt ner i invanda rutiner och gnodde på en sommar till. Tills det åter blev dags att sitta vid slagbordet, tända ljusen och sjunga höstvisan i skymningen.


Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Höstvisa med den vackra finlandssvenska dialekten framförd av finska rockbandet von Hertzen Brothers.

Visste du att sången skrevs av Erna Tauro (musik) och muminmamman Tove Jansson (text)? Erna Tauro sjöng sången i en tävling om bästa visan på svenska på Svenska Radion i Helsingfors 1965 och kom trea. För oss svennar blev den dock känd först 1977 då gruppen Cumulus kom etta på Svensktoppen med den.

Den här visan blev med tiden oerhört populär och har spelats in i en herrans massa versioner, bland annat av Vikingarna, Zarah Leander och Kjerstin Dellert. Hanne Krogh har gjort en fin norsk tolkning av den och Linda Lampenius en instrumental version.

Så nu vet vi det också.

Ta och youtuba (tokbra ord!) fram din egen favoritversion vettja. Tänd lite ljus, nynna med och skynda dig att älska och sprida lite kärlek innan kolmörkret och iskylan är över oss igen.

Kram påre!

 

En visa i midsommartid så här på höstkanten

Jan Åström sjunger Visa i midsommartid i Så Ska Det Låta 2009.

Nu är det officiellt höst, även om vi här i Englandet kan få njuta av Brittsommaren, eller Indian Summer som vi säger, och varma vindar ännu ett bra tag. Men jag har lite svårt att acceptera att det inte bidde någon riktig sommar för mig i år, så jag håller modet uppe med hjälp av svenska sommartoner.

Visa i midsommartid är en av många vackra pärlor i den svenska sångskatten. Vackrast av allt är den nog sjungen i midsommarnatten och allra helst tillsammans med någon vars röst ligger nära din egen. Själv tycker jag så klart att den ska sjungas på Löran där tiden så länge stod stilla men ändå inte.

Trolska toner och bitterljuvt vemod passar alldeles utmärkt till rådande sinnesstämning. Kom och sjung med!


Du lindar av olvon en midsommarkrans
Och hänger den om ditt hår.
Du skrattar åt mångubbens benvita glans
som högt över tallen står.
I natt ska du dansa vid Svartrama tjärn
I långdans, i språngdans, på glödande järn.
I natt är du bjuden av dimman till dans
där Ull-Stina, Kull-Lina går.
Nu tager du månen från Blåbergets kam
att ge dig en glorias sken.
Och ynglet som avlas i gölarnas slam
blir fålar på flygande ben
Nu far du till Mosslinda, Mosslunda mor
där Ull-Stina, Kull-Lina, Gull-Fina bor.
I natt ska du somna vid Svartrama tjärn
där natten och mossan är len.

Visste du förresten att Visa i midsommartid inte alls är en gammal folkvisa fast många tror det. Den skrevs av Håkan Norlén (musik) och Rune Lindström (text) och publicerades 1946 i Norléns vissamling För syndaskarn och dygdeljus. Samma år kom den ut på skiva i en inspelning med Margareta Kjellberg. Så nu har vi lärt oss något nytt igen.

Sedan dess har den spelats in i så många versioner, men själv har jag svårt att hitta en klar favorit då många som sjunger den verkar missa just det där trolska som tilltalar mig. Det finns en fin tolkning med Tina Ahlin och makalöst begåvade Hanna Hedlund, plus Lisa Miskovsky och Stefan Sundström på gitarr, från något svenskt tv-program. Jag bjuder på den med här som avslutning på dagens allsång:

Hanna Hedlund, Tina Ahlin, Lisa Miskovsky och Stefan sundström framför Visa i midsommartid i programmet Midsommar med Tina Ahlin som sändes i SVT 25 juni 2011.