Det var ju roligt, hurra!

Jaha ja. Så fick vi till sist en smula snö då. Det brukar bli så här i Englandet att någon gång i januari eller februari får vi en smula snö. Jag säger en smula, för hemma på våran gata i stan skulle detta knappast räknas som snö. Men här i världsmetropolen är två centimeter blötsnö att betrakta som en smärre naturkatastrof. Hur skoj det kan bli har jag bloggat om förut i Så mycket väsen för lite snö.

I vår familj har vi väldigt skilda åsikter om hurvida det är trevligt med snö eller inte. De numer vuxna barnen älskar snö! Så till den milda grad att de blir avundsjuka när de hör att det snöar hemma. När de få flingor vi får här singlar ner skyndar de sig gärna ut och fångar så många de bara kan med bara händerna och ansiktet. Och tungan med när det vill sig. John gillar tanken på snö och skidsemester i ett solljust alplandskap, men mörker och kyla får honom att gå i ide. Som den stenåldersgubbe han är har han en dygnsrytm som följer solen och dagsljuset. Själv hatar jag att frysa!

Och käre värld som man har frusit i sina dagar. Så är det ju när man vuxit upp i den Norrländska landsbygden. Alla raster man härjade runt i snön. Alla gympatimmar som man åkte skridskor. Alla friluftsdagar. Väntan på skolbussen. Och inte hade man alltid vett att klä sig heller. Bäveroveraller av nylon fanns nog inte på vår tid. Skoteroveraller förstås. Men jag har då aldrig haft en sådan. Däremot har jag vistats utomhus mitt i smällkalla vintern i klänning, nylonstrumpor och klackeskor. Utan mössa, halsduk och vantar. Mer än en gång. Vill man vara fin får man lida pin serru. Och pin får man minsann lida. Inte minst när isande kalla kroppsdelar så småningom ska tinas upp…

I själ och hjärta är jag vinterromantiker. Jag älskar snö! Nysnö. Skarsnö. Skoterspår i snö. Snö som glittrar i månljuset i vinternatten. Snö som lyser bländvit i solskenet. Skidspår i snö. Snö som faller utanför fönstret medan man sitter och myser vid brasan. Nyskottad snö. Plogvallarna man kan leka herre på täppan i. Frön i snön runt fågelbordet. Tassavtryck. Det är ju så oändligt vackert! Men kallt. Och däri ligger problemet. Jag njuter nog helst av vargavintern på bild. Jag har frusit färdigt. Jag är som lappen i Jonas Gardells historia: Jag flyttar gradvis söderut.

Om mina framtidsplaner håller kommer jag i sinom tid att göra som flyttfåglarna och hålla mig på behörigt avstånd från allt vad vinter och kyla heter. Nu barrikerar jag mig istället i sovrummet och vägrar lämna huset annat än i yttersta nödfall. Drar på mig tjocksockar och varmaste morgonrocken utanpå kläderna och kryper sedan in under täcket med en kopp the. Just det! Här i min lilla vrå är det varmt och ombonat. Här mår både jag och katterna gott. Påsken kommer visst i slutet av mars i år. Samtidigt med den engelska våren. Till dess håller jag mig inne!

Annons