Vildrosor och Tistlar

Vildrosor och Tistlar, Dan Hylander och Raj Montana Band från LPn Calypso (1983)

Nej, men nu var det ju galet länge sedan vi hade lite lördagsallsång här på bloggen. De iskalla högervindar som lagt Brexit, Sverigedemokrater och annat elände på dagordningen har fått mig att återuppleva samma melankoliska fasa som präglade större delen av mina ungdomsår. Fast då var det ju kalla kriget, röda knappen, Nicaragua och högerspöket som gjorde det svårt att hålla optimismen uppe och våga tro på en ljusnande framtid. Men på något vis gav vi oss aldrig. Vi höll fast i varandra och det vi trodde på, och varje dag gjorde vi något för att morgondagen skulle bli en liten smula bättre. Till vår hjälp i kampen mot missmodet hade vi gudabenådade musiker, som till exempel Dan Hylander, som hjälpte oss att hålla lågan uppe genom att sätta ord på våra tankar och känslor och klä dem i musik.

När jag idag lyssnar på låtar som Vildrosor och Tistlar känner jag att det håller än. ”Gerillan lever än, trots alla tidens trender där förenklingar och lögner tränger fram. / Vi är bråkstakar i city, vi är drömmar i en förort, vi är heta linjer, långa marscher, kärleksord i lönn. / Vi är vildrosor och tistlar, vi är starkare än fördomar, förvirrade, men älskande, förtrollade i ljus. Vi är tårar över världen, vi är clowner, vackra samveten, ett långfinger i luften åt allt etablisemang.” Vi må vara förvirrade, och kanske rent av lite småromantiska, men vi tror på en värld där kärlek, omtanke och empati alltid vinner över hat, missunsamhet och egoism. Vi må vara fredsälskande, och nästan plågsamt tålmodiga, men genom historien har vi bevisat om och omigen att det finns en gräns. Och att vi är beredda att försvara vår världsbild med näbbar och klor om så krävs, då alternativet helt enkelt inte är ett alternativ. För, som den engelske poeten Percy Bysshe Shelley skrev i sonetten Ozymandias (1818); även de starkaste av män och imperier är förgängliga. De faller i glömska långt innan de monument de rest över sin egen förträfflighet vittrat bort och gömts i sand.

Nu hade väl den gode poeten kanske missat konstens, och folksjälens, förmåga att hålla minnet av även de uslaste av män(niskor) och deras värv vid liv, men i sak hade han rätt. Alla imperier faller. Alla tyranner jagas bort. Likt droppen urholkar stenen reser sig folket när de fått nog av galenskap och stolleprov. Tyvärr vet vi att det brukar krävas en hel del lidande, och att minoritetsgrupperna offras, innan tillräckligt många reser sig och säger stopp. Men förr eller senare gör de det. Och då är det inte bara vi vänstervridna, liberala batikhäxor som tar ton. Nejdå, när det kommer till den berömda kritan vet vi av erfarenhet att vi som vill ha fred, samarbete, öppna gränser och syskonskap mellan jordens alla folk finns både till höger och vänster i den politiska myllan. Och vi är många fler än de som sår split och tjänar på människors rädsla och okunskap.

Men vet du, nu tycker jag vi lämnar skuggorna en stund och och tar och gnolar med i sången Vildrosor och Tistlar istället. Texten finns i vanlig ordning här under.

Kram på er!


Gerillan lever än
Ha, ni trodde vi var döda
men vi lurade er igen
som alltid förr

Vi byter skepnader
men finns där mitt ibland er
och i själen har vi aldrig
klippt vårt hår

[ref]
Vi är vildrosor och tistlar
vi är starkare än fördomar
förvirrade, men älskande
förtrollade i ljus
Vi är tårar över världen
vi är clowner, vackra samveten
ett långfinger i luften
åt allt etablissemang

Säg blir du rädd ibland
när färg-TVn blir svart vit
och de valda gnatar
nygammal moral

De är så präktiga
så självgoda och dryga
men de lever aldrig
mitt i det som sker

[ref]
De är stjärnfall, släckta eldar
de är tårar över flydda drömmar
längtar inte, väntar inte
älskar inte mer
Du hör havet, du hör vinden
du hör sångerna vi trodde på
och vet att det finns mycket mer
än halv sanning på burk

[orgelsolo]

Gerillan lever än
trots alla tidens trender
där förenklingar och lögner
tränger fram

Vi kallas många namn
men aldrig det vi heter
och det visar att ni
ingenting förstår

[ref]
Vi är bråkstakar i city
vi är drömmar i en förort
vi är heta linjer, långa marscher
kärleksord i lönn
Vi är tvekan när du lyder
vi är ilskan när du tvingas
vi är Haydn vi är rock och roll
i en och samma vers

Vildrosor och tistlar
starkare än fördomar
förvirrade men älskande
förtrollade i ljus
Vildrosor och tistlar
starkare än fördomar
ett långfinger i luften
åt allt etablissemang

Längtar alltid
väntar alltid
älskar alltid än

Text och musik: Dan Hylander

Annons

Nej, men vi kör väl på med en intervju till då…

Jomenvisst, serru! En hel vecka till har rasslat förbi och nu är det minsann bara 50 veckor kvar till nyårsafton. Har gäller det att hänga med i svängarna om man ska hinna ta vara på tiden och allt annat man till äventyrs vill ta vara på. Det finns ju de som tror att tiden faktiskt håller på att ta slut på riktigt. Den 21 December nästa år. 21/12/2112. Själv hade jag tänkt mig att hänga med lite längre än så, så jag skippar domedagsjämrandet och kastar mig glatt in i något roligare. Det får bli en till intervju. Med mig själv. Och vi kör igång med detsamma:

8 ) Finns det något du varit riktigt bra på?

Ja det var ju en bra fråga. Och det beror väl kanske på hur man ser pa saken. Jag har svart bälte i glömma saker. Jag har varit fenomalt bra på att fatta fel beslut. Och riktigt enastående skicklig på att handskas lite vårdslöst med sanningen. Men jag antar att vi tänker oss mer mätbara framgångar här? Isåfall vet jag inte riktigt vad jag skulle vilja framhålla. Kanske att jag är bra på att lära mig saker. Riktigt bra, faktiskt. När jag vill…

9) Vad brukar du få mest beröm för?

Jag får av någon anledning väldigt mycket beröm. Det kan ju låta trevligt, antar jag, men det är inte nödvändigtvis så. Det kan bli riktigt tjatigt. Det är ju inte svårt att vara bra på något man kan. Eller något man gör jämt och ständigt. Egentligen är det väl inte så jäkla svårt att göra saker över huvud taget. Det är ju att vara som är kruxet i kråksången. Mest beröm får jag nog för att jag är en bra talare. Det finns folk som betalar pengar för att lyssna på vad jag har att säga. Det är ju helt galet! =)

10) Är det något du skulle vilja ändra på dig själv? Varför då, isåfall?

Hmmm… Kan man få svara både ja och nej? Eller avslöjar man att man är våg då? Jo, nu vet jag! En sak som jag skulle vilja ändra på är den här förbaskade ledvärken! Jag skulle vilja kunna springa. Åtminstone en liten bit. Skutta fram över en äng. Eller längs en strand. Och känna vågorna skölja över fötterna.

11) Har du en ”bucket list” – en sån där lista på saker du skulle vilja göra innan du dör?

Nja, inte i formellt nedtecknad form. Men visst finns det saker jag vill hinna med innan jag ger upp kampen om jordelivet.

12)  Finns det någon särskild människa som gjort ditt liv värt att leva?

Inte bara en. Först av allt var det väl mormor. Och farmor. Men mitt liv har varit välsignat med en massa oändligt betydelsefulla människor som var och en, på olika sätt, gjort livet mer värdefullt och innehållsrikt.

13)  Kan du nämna ett band eller en artist vars musik haft stor inverkan på ditt liv?

På svenska är det solklart Dan Hylander. Hans förmåga att berätta en historia till musik, utan fåniga nödrim, fångade mitt musiköra någon gång i tonåren. Det var kärlek vid andra lyssningen. (När jag kommit över faktumet att han sjöng på skånska!) Och det är en kärlek som varat genom åren.

14) Vad var denna veckans höjdpunkt?

Efter noggrant övervägande får jag nog säga att denna veckas höjdpunkt var min fika med Jane igår. Vi möttes på O2 och tillbringade två underbart vardagslediga timmar med lite småprat över en latte. Jag har verkligen varit dålig på att socialisera de senaste åren, men nu har jag lyckats klämma in fyra spontanmöten på en månad. Inte illa alls! Jag gillar verkligen det här med nyårslöften… =)