Idag sjunger jag en sång för dig, Sune

Beatrice-Aurore i Hootenanny Singers tappning från 1979.

Tänk att det slår aldrig fel. Så fort man börjar tänka på något så börjar hjärnan gå på högvarv och rota fram relaterade minnesbilder:

Aha, du minns Amerikabrevet som någon sjöng på en fest en gång för 30 år sedan? Ja, men då ska du se här vad jag har samlat på mig i minnenas arkiv! Olydiga ballongen – minns du den? Jasså. Elvira Madigan då? Jaha den med. Men den här! Den har du nog glömt i alla fall. Vänta, vart hade jag den nu då…

Det verkar funka ungefär på samma sätt som YouTube gör när man tittat på något där, så kanske var det från hur hjärnan fungerar de fick idén. Vad vet man?

Ibland undrar jag också om inte Magnus och Brasse var något stort på spåren när de skrev om den där verkmästaren i magen. Kanske har vi en hel bunt pyttesmå stackars arbetare som traskar omkring därinne i våra kroppar och försöker få allt att fungera. Det skulle kunna förklara en hel del om varför min kropp är som den är måste jag säga. Men nu lämnar vi denna parentes i berättelsen…

Förra veckan när jag som bäst låg och googlade barnvisor till ett annat inlägg dök en liten strof upp i hjärnan och med ens var tankarna hos Sune. (En annan farbror som, tekniskt sett, varken är farbror eller familj men som ju är det ändå. I hjärtat.) Jag har för mig att det här var en av hans favoritsånger, men han mindes inte hela texten. Dock sjöng han de strofer han mindes så fint, och med sådan känsla, att man blev alldeles rörd. För en himla många år sedan lovade jag Sune jag skulle försöka hitta texten och lära mig sången, men trots ihärdigt sökande lyckades jag aldrig med det. Så döm om min förvåning, när jag ligger och lyssnar igenom en hög med Alice Babs-klipp och helt plötsligt hör: och i min drömbok sökte jag men där stod ingenting. Någonstans inne i mitt huvud!

Snabbt som gröne, för jag glömmer precis allt lika fort som jag sagt eller tänkt det, googlade jag de där orden och resultatet är inspelningen du kan höra i YouTube-klippet här ovan. Beatrice-Aurore, som sången heter, var från början en dikt av Harriet Löwenhjelm som tonsattes av Hjalmar Cressmann. Den spelades in av Hootenanny Singers och finns med på deras skiva Nya Vindar från 1979. Texten lägger jag till i slutet av det här inlägget.

Det tog sin lilla tid, men nuru, Sune, kan vi sjunga med från början till slut!


Beatrice-Aurore

I Gamla stan, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting.

Annons

Yippie-yippie-yay och tinge-linge-ling, Farbror Kekke

När jag tänker tillbaka på min barndom minns jag framför allt väldigt mycket fest, sång och dans. Faster Wera tyckte om att fixa fest och var bra på att hitta på orsaker att fira. Morfar tyckte det var roligt med fest, särskilt om det vankades dans, god mat, galanta damer och sång. Över huvud taget har jag en känsla av att den generationen begrep att släppa loss och ha roligt på ett sätt som sedan dess har gått förlorat. Och att allt på något sätt hänger ihop.

Men just det här inlägget tillägnar jag nu Farbror Kekke. Jag var ganska gammal innan jag begrep att han, tekniskt sett, inte alls var vare sig min farbror eller min familj. Eller att han minsann hette Erik och att Kekke bara var något jag kommit på när jag som liten inte kunde ”prata rent” som man sade på den tiden. Han hade ju alltid funnits där. Han bodde med sin fru, söta Gunhild, i huset bredvid vårt. Han drev rörfirman Styf & Norbergs rör ihop med min morfar. Han var alltid snäll och rolig och tog sig tid att prata med mig som väl troligen mest var i vägen. Han luktade gott (sånt har alltid varit viktigt för mig) hade glimten i ögat och gillade, liksom morfar, fest, god mat, galanta damer, glädje och sång. Och som han sjöng!

Ingen fest var komplett utan att Farbror Kekke hade sjungit sina två slagdängor Amerikabrevet och Yippie-yippie-yay. Den första kan du höra i youtubeklippet hör ovan framförd av Harry Brandelius. Den andra har jag inte kunnat hitta på svenska. Dock finns den i en dansk inspelning av Buster Larsen och Henry Hagemann som låter så här:

Onkel fra Minnesota översattes till svenska av Lisbeth Stahl som kallade den Onkel Charlie från Minnesota. Den spelades in på singel 1956 av Simon Brehm med Den Trogne Husaren som B-sida, men hur jag än söker och letar hittar jag varken inspelningen eller texten på nätet. Jag minns att den börjar ungefär:

Hello, kära gamla Sverige onkel Charlie’s coming back, jag har varit borta över 20 långa år i sträck. Jag vet ni är ett litet land men om ni större bliva vill, ska jag köpa Danmark till er med som ligger strax intill. Yippie-yippie-yay och tinge-linge-ling honky-tonky everbo, jag ska hälsa ifrån Minnesota all of you.

Det skulle vara så himla roligt att hitta en inspelning av den svenska versionen, så om någon råkar ha den (eller ha sett eller hört den någonstans) får ni gärna säga till. Den fattas mig.

Det var nåt speciellt med just dessa två sånger som gjorde att de fastnade hos mig. Kanske var det glöden i Farbror Kekkes fantastiska framföranden. Kanske visste någon liten del av min själ att även jag en dag skulle sitta någonstans i världen och tänka på de därhemma. Vad vet man. Allt jag vet är att det finns så mycket i mitt liv jag är tacksam för. Och allra mest då människorna jag mött på resa som gett mig så mycket. Som exempelvis du, Farbror Kekke.

Det här inlägget är till dig!


Amerikabrevet

Ja, nu ska ja rita hem till er ett litet letters brev
för att tala om hur werry well ja mår,
Med det är rätt länge sen you see, som ja med pennan skrev,
så ja hoppas att du understand, förstår.

Många dagar hava flytt sen dess ja for från swedens lann,
men ja lövver dej ännu, my little friend,
å fastän du mej bedrog å skämde ut dej mä en ann,
ska ja älska dej intou my bitter end.

Ja ä frisk å kry te hälsan å ja har’et ganska bra,
utan skryt ä ja allready ganska rik,
för ja tjänar ganska werry much mä daler varje da’
oppå Varner Jonsons faktorifabrik.

Dä va sårgligt som ja hörde att din fästman geck to hell,
å att han blev killad utav en pistol,
för han kom i bråk mä dagos när han geck i lann en kväll
– ja, så går de te i staden Liverpool.

Därför tänkte ja som så att när de gamla nu ä glömt,
att ja skulle ta å fråga dej å be
att du tog å reste hit, för dä ä drömmen som ja drömt,
å föräxten kan du ta din unge mä.

Men nu slutar ja å hoppas att du tar å skriver hit
fortast möjligt, å adressen min den ä:
Mister Charles P. Anderson, 604 B Main street,
Person city, Indiana, USA.