Någon annans perspektiv

Saker och ting kan se väldigt olika ut beroende på vilket perspektiv man har. Det betyder att du och jag skulle kunna titta på samma sak, en tavla till exempel, och se två ganska så olika motiv. Vi skulle också kunna uppleva precis samma sak, men ändå ha rätt olika minnen av vad som egentligen hände. Det är därför som jag tycker det här med vittnesmål är så intressant.

I Sverige måste väl ett av de mest omtalade vittnesmålen i modern tid vara Lisbet Palmes utpekande av Christer Pettersson. Vissa hävdar att en sådan upplevelse etsar sig fast på hornhinnan och att man aldrig glömmer vad man såg. Andra menar att det man upplever i en shockfas blir en ganska så luddig minnesbild, en slags sinnenas frontalkollision. Själv är jag överlag ganska så skeptisk till glasklara vittnesmål.

Jag har förhörts av polis fyra gånger i mitt liv. Två gånger efter vad som för mig var väldigt traumatiska händelser (även om de inte involverade mord), och två gånger i samband med brottsutredningar. Alla fyra gångerna kände jag mig rätt övertygad om att jag måste vara världens sämsta vittne, men sedan slog det mig att jag antagligen är rätt normal. Det är svårt att komma ihåg exakt hur någon ser ut, exakt när någonting hänt, eller ens hur det hänt. Ofta är minnena rätt vaga. Man minns ett ljud, en doft, en färg, några ord, men väldigt sällan ett komplett händelseförlopp som vore det ett videoklipp.

När man ser samma sak ur ett annat perspektiv blir det också ofta rätt intressant. Till exempel kan vi ha väldigt olika syn på en bok vi läst, en film vi sett eller människor vi mött. Om du skulle fråga mina grannar vad för slags människa jag är, skulle du garanterat få mycket olika svar beroende på vilken av dem du frågade. Min ena granne skulle säkert säga att jag är trevlig, snäll och hjälpsam medan min andra granne nog skulle tycka att jag är en rätt reserverad och introvert typ. Med mina kollegor skulle det förhålla sig på ett liknande vis. Vissa skulle säga att jag är en mycket diplomatisk ledartyp som får saker att hända och är inspirerande att arbeta med. Andra skulle säga att jag är strikt, hård och petnoga och att jag gör dem nervösa. Och det lustiga är att alla skulle ha rätt. Det egna perspektivet är alltid rätt. Men man måste försöka förstå varifrån det kommer och varför man tycker som man gör. Det är i alla fall mitt perspektiv.

 

Annons

Tänk att kunna teleportera sig dit man vill

En av de många saker jag gillar med Harry Potter är hur de reser. På kvastar. Genom skorstenar. Med portnycklar. Och via teleportering. Just den sista skulle jag verkligen vilja att vetenskapen kom på hur man gör. Jag tror min gistna kropp skulle uppskatta att slippa allt resande.

Tänk att slippa bekymra sig om snö eller hällregn. Bara sitta hemma på morgonen och njuta av morgonkaffet tills man är redo för en ny arbetsdag och så bara ZAPP så är man på kontoret. Och vilket liv man skulle kunna leva sedan. Zappa iväg vartsomhelst i världen närhelst man ville se sig omkring. Tänk vilka middagar man skulle kunna äta! Krabba i Donegal till förrätt och en stekt sjötunga med kall sås och färskpotatis i Göteborg till varmrätt. Sorbet-trio (hallon, citron och mango i martiniglas med bubblande prosecco över) i Venedig till dessert och sedan en dignande ostbricka med ett riktigt fylligt rött vin i Paris. Och om jag inte är för trött eller för proppmätt efter det, kanske runda av kvällen med en riktigt fin single malt i Edinburgh.

Men bäst av skulle det vara att regelbundet kunna besöka familj och vänner. Jag skulle zappa ner till Emma i Brighton varje måndag, tillbringa tisdagkvällarna framför brasan med mor och far, fika med Oscar på onsdagarna och titta in till mina syskon och deras familjer på torsdagarna. På helgerna skulle jag upptäcka världen. Zappa omkring mellan sevärdheter vareviga lördag  och toppa upp solbrännan i Karibien på söndagarna. Förutom en söndag i månaden då jag skulle zappa hem hela stora familjen på middag. Drömma kan man ju alltid…