Hoppas kan man ju alltid

Hoppet är det sista som överger människan, sägs det, och det kanske ligger något i det. I alla fall ganska så ofta. Man hoppas på det bästa. Man hoppas mot alla odds. Man lever på hoppet. Eller för tro, hopp och kärlek. Och allt som oftast triumferar hoppet över såväl visheten som erfarenheten.

Själv tror jag att det just är hoppet som hjälpt mig igenom många svåra stunder i livet. Hoppet och tron på att det trots allt måste finnas någon mening med det som sker. Jag tror också att hoppet är lite som en bensintank. Ibland blir det soppatorsk. Ibland har man så mycket att det skvimpar över. Och titt som tätt på vår resa genomlivet passerar vi en bensinstation. Mina hoppreserver fylls på i mötet med andra människor och när jag ser exempel på osjälvisk, ovillkorlig godhet.

Att sitta i rullstol i London, denna stad som hyser fler människor än hela Sverige inom sina gränser, är till exempel något som fyllt på mina hoppreserver till brädden. Här kan man dagligen resa från ena änden av stan till den andra, en resa på cirka två timmar, och på fullaste allvar börja misstänka att man är helt osynlig. Folk rusar förbi utan att se varandra och tvingas man vara nära (på bussar, tåg eller tunnelbanor till exempel) stirrar man bara blankt framför sig eller försjunker i en bok eller tidning för att slippa ”umgås”. Döm om min förvåning, och stilla glädje, när jag redan under min allra första tur på egna ben (eller egna hjul om vi ska vara petnoga) mötte så mycken hjälpsamhet och godhet att jag nästan fick nypa mig i armen för att kolla att jag faktiskt var vaken.

Nu vet jag att det är sant. Jag är vaken. Och det finns massor av människor i denna stad som kan tänka sig att stanna upp mitt i storstadsstressen för att hjälpa en (vilt främmande) medmänniska. Mina hoppreserver är för närvarande bräddfyllda.

Annons