Vildrosor och Tistlar

Vildrosor och Tistlar, Dan Hylander och Raj Montana Band från LPn Calypso (1983)

Nej, men nu var det ju galet länge sedan vi hade lite lördagsallsång här på bloggen. De iskalla högervindar som lagt Brexit, Sverigedemokrater och annat elände på dagordningen har fått mig att återuppleva samma melankoliska fasa som präglade större delen av mina ungdomsår. Fast då var det ju kalla kriget, röda knappen, Nicaragua och högerspöket som gjorde det svårt att hålla optimismen uppe och våga tro på en ljusnande framtid. Men på något vis gav vi oss aldrig. Vi höll fast i varandra och det vi trodde på, och varje dag gjorde vi något för att morgondagen skulle bli en liten smula bättre. Till vår hjälp i kampen mot missmodet hade vi gudabenådade musiker, som till exempel Dan Hylander, som hjälpte oss att hålla lågan uppe genom att sätta ord på våra tankar och känslor och klä dem i musik.

När jag idag lyssnar på låtar som Vildrosor och Tistlar känner jag att det håller än. ”Gerillan lever än, trots alla tidens trender där förenklingar och lögner tränger fram. / Vi är bråkstakar i city, vi är drömmar i en förort, vi är heta linjer, långa marscher, kärleksord i lönn. / Vi är vildrosor och tistlar, vi är starkare än fördomar, förvirrade, men älskande, förtrollade i ljus. Vi är tårar över världen, vi är clowner, vackra samveten, ett långfinger i luften åt allt etablisemang.” Vi må vara förvirrade, och kanske rent av lite småromantiska, men vi tror på en värld där kärlek, omtanke och empati alltid vinner över hat, missunsamhet och egoism. Vi må vara fredsälskande, och nästan plågsamt tålmodiga, men genom historien har vi bevisat om och omigen att det finns en gräns. Och att vi är beredda att försvara vår världsbild med näbbar och klor om så krävs, då alternativet helt enkelt inte är ett alternativ. För, som den engelske poeten Percy Bysshe Shelley skrev i sonetten Ozymandias (1818); även de starkaste av män och imperier är förgängliga. De faller i glömska långt innan de monument de rest över sin egen förträfflighet vittrat bort och gömts i sand.

Nu hade väl den gode poeten kanske missat konstens, och folksjälens, förmåga att hålla minnet av även de uslaste av män(niskor) och deras värv vid liv, men i sak hade han rätt. Alla imperier faller. Alla tyranner jagas bort. Likt droppen urholkar stenen reser sig folket när de fått nog av galenskap och stolleprov. Tyvärr vet vi att det brukar krävas en hel del lidande, och att minoritetsgrupperna offras, innan tillräckligt många reser sig och säger stopp. Men förr eller senare gör de det. Och då är det inte bara vi vänstervridna, liberala batikhäxor som tar ton. Nejdå, när det kommer till den berömda kritan vet vi av erfarenhet att vi som vill ha fred, samarbete, öppna gränser och syskonskap mellan jordens alla folk finns både till höger och vänster i den politiska myllan. Och vi är många fler än de som sår split och tjänar på människors rädsla och okunskap.

Men vet du, nu tycker jag vi lämnar skuggorna en stund och och tar och gnolar med i sången Vildrosor och Tistlar istället. Texten finns i vanlig ordning här under.

Kram på er!


Gerillan lever än
Ha, ni trodde vi var döda
men vi lurade er igen
som alltid förr

Vi byter skepnader
men finns där mitt ibland er
och i själen har vi aldrig
klippt vårt hår

[ref]
Vi är vildrosor och tistlar
vi är starkare än fördomar
förvirrade, men älskande
förtrollade i ljus
Vi är tårar över världen
vi är clowner, vackra samveten
ett långfinger i luften
åt allt etablissemang

Säg blir du rädd ibland
när färg-TVn blir svart vit
och de valda gnatar
nygammal moral

De är så präktiga
så självgoda och dryga
men de lever aldrig
mitt i det som sker

[ref]
De är stjärnfall, släckta eldar
de är tårar över flydda drömmar
längtar inte, väntar inte
älskar inte mer
Du hör havet, du hör vinden
du hör sångerna vi trodde på
och vet att det finns mycket mer
än halv sanning på burk

[orgelsolo]

Gerillan lever än
trots alla tidens trender
där förenklingar och lögner
tränger fram

Vi kallas många namn
men aldrig det vi heter
och det visar att ni
ingenting förstår

[ref]
Vi är bråkstakar i city
vi är drömmar i en förort
vi är heta linjer, långa marscher
kärleksord i lönn
Vi är tvekan när du lyder
vi är ilskan när du tvingas
vi är Haydn vi är rock och roll
i en och samma vers

Vildrosor och tistlar
starkare än fördomar
förvirrade men älskande
förtrollade i ljus
Vildrosor och tistlar
starkare än fördomar
ett långfinger i luften
åt allt etablissemang

Längtar alltid
väntar alltid
älskar alltid än

Text och musik: Dan Hylander

Annons

Är det konstigt att man längtar bort nån gång, Kickie?

Så är det fredag igen och dags för lite allsång. Idag tänkte jag sjunga för en gammal parhäst, vapendragare och själssyster. Det finns många människor i mitt bakomflutna vars existens i mitt kaos varit ovärderlig, och en av de viktigaste av alla är Kickie.

Vi lärde känna varandra i högstadiet. Hon hade precis flyttat tillbaka till sin pappa i Indal och ryktena om henne nådde mina öron långt innan vi träffades. Timråidioten kallade de henne. Tjejen utan spärrar. Hon var farlig för att hon inte passade in i normen. Hon klädde sig annorlunda, vågade säga vad hon tyckte och drog sig inte för att slå folk på käften om de försökte sätta sig på henne. Jag såg en trasig medsyster, lika vilsen som jag, som vågade säga ifrån och kräva sin rätt till utrymme. Och jag tyckte hon var helt underbar!

Snart nog var vi som ler och långhalm. Ju mer vi lärde känna varandra, desto mer insåg jag hur lika vi var. På insidan alltså. Vi hade samma politiska engagemang och en obändig tro på vikten av solidaritet och systerskap. Att hjälpa de svaga. Att stå upp för de som inte kan eller vågar stå upp för sig själva. Att inte döma någon vars skor du inte gått i. Att dela med sig av sina resurser.

Tio år senare var vi båda enastående småbarnsmammor utan pengar, partner eller pensionssparande, men med skulder upp över öronen. Inte direkt en sits vi hade trott att vi skulle sitta i under de där åren då man antas vara i sitt livs mest aktiva skede. Det kommer säkert fler inlägg om detta, och några av alla de makalösa äventyr och upptåg vi var med om, så småningom. Idag räcker det dock med att konstatera att det är viktigt att drömma och längta. Kickie och jag gjorde det så bra att vi till slut hamnade just där vår längtan placerat oss. Och om det kan många fler inlägg tänkas bli skrivna vad det lider. Men nu tar vi och sjunger istället:


Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?

Det regn som sakta faller här i sta’n gör husen grå G
Neonljusen de speglar sig i asfalten den blå G7
Och bilar signalerar jag ser människor på språng C G
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? D7 G

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? C G
Om man gärna vill lyss till lärkans drill
eller trastens glada sång D7
Och om man älskar hav och vindar G G7
Och är trött på neon och betong, C
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång G D7 G

I staden där studerar man Där har man sin fabrik, G
Där har man sitt kontorslandskap, sin marknad, sin butik G7
Man talar om sin marknadsdel, sitt jobb, och sin säsong C G
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? D7 G

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? C G
Om man gärna vill lyss till lärkans drill
eller trastens glada sång D7
Och om man älskar hav och vindar G G7
Och är trött på neon och betong, C
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång G D7 G

Här talar man om kärleken i stora runda ord. G
Här spränger man för tåg och bil, man våldtar moder jord. G7
Men sen när vinden ligger på, känns plötsligt doft av tång C G
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? D7 G

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång? C G
Om man gärna vill lyss till lärkans drill
eller trastens glada sång D7
Och om man älskar hav och vindar G G7
Och är trött på neon och betong, C
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång G D7 G


Originalet till den här låten, I’m Gonna Be a Country Girl Again, gjordes av Buffy Sainte-Marie men Stikkan Andersson skrev den svenska texten och gav den till Lena Andersson. Hon var bara 15 när hon 1971 framförde den i Hylands Hörna och sedan gick direkt in på Svensktoppens första plats.

När hon var 12 fick Lena en gitarr och lärde sig spela. Hon skrev musik till bästisen Pias texter och skickade in några av dem till radioprogrammet Så det kan bli. Och därav kom att Stikkan Andersson hörde henne och erbjöd henne ett skivkontrakt. Det blev, så klart, folkparksturné och melodifestival och en tur till Japan med Björn och Benny. Därefter körade hon bakom ABBA, gjorde en Melodifestival till med Ted Gärdestads låt Det bästa som finns,

I början av 80-talet kan man väl påstå att Lena Anderssons svenska storhetstid var över. Hon gav ut några pop-singlar, och ett album, men det blev inga fler listnoteringar. 1985 blev hon kristen på en strand i Mallorca och det förde med sig en kursändring såväl rent fysiskt som musikaliskt. Hon flyttade runt en del, gick med i Livets Ord, spelade tillsammans med ett Jazzband, och träffade till sist amerikanske barnpastorn Tobe Hubbard som hon gifte sig med 2001.

Idag lever Lena Andersson Hubbard i Phoenix, i USA, där hon sjunger gospel, ballader och jazz med religiösa texter. Hon sjunger också lovsånger i kyrkan, både som körmedlem och lovsångsledare. Vad vet man, kanske var det just dit hon längtade under alla de där åren då hennes karriär i Sverige inte längre verkade gå som hon ville…