Den där Valentin litar jag inte ett ögonblick på…

Förra veckan var det Alla Hjärtans Dag igen; denna singlarnas fasa och de gängades eldprov. I många år var det (tillsammans med midsommar, jul, nyår, påsk, födelsedagar, begravningar, bröllop och barndop) en dag som gav mig rysningar och magsår. Det är ju nu en gång för alla så att man ska vara ihop. Med någon. Och det var ju inte jag.

Är man inte ihop får man bara vara med när det inte går att undvika. Eller när det inte är så noga. Men även då får man stå ut med konstiga blickar, ovälkomna närmanden och ett ogenerat rotande i ens privatliv. Singlar är helt enkelt otrevliga varelser. De hotar folks världsbilder. De är potentiella partnerknyckare. Och de är ju så otroligt onormala med sitt eviga nattsuddande, sin onaturliga frigjordhet och sin avsaknad av vardagsmåsten. Håhåjaja… Det är väl så att gräset alltid är grönare på den andra sidan.

Avundsjukan är kanske den fulaste sjukan av dem alla, för den förgiftar i övrigt friskt folk och får dem att drömma sig bort från sina liv. Detta tycks vara ett särdeles vanligt fenomen hos de som lever i tvåsamhet. Jag tror jag kan räkna antalet ”lyckliga” förhållanden i min bekantskapkrets på ena handens fingrar. Och jag har en stor bekantskapskrets! De allra flesta pratar mest om hur att leva med deras partner (läs man!) är som ha ett extra barn och hur trötta de är på hans [välj passande adjektiv/substantiv alternativt adverb/verb]. Men så kommer Valentin med sin båge, och plötsligt är det viktigt att manifestera sin lycka. Det är då man ska få lön för mödan och chansen att blända sin omgivning med de (materiella) kärleksförklaringar man fått.

På jobbet talade man knappt om annat under hela förra veckan och tidningarna var fulla med artiklar och sista-minuten hjälp för de oroliga. En särdeles orolig man berättade om hur han förra året varit så lycklig när flickvännen sagt att hon inte ville ha något speciellt; Valentin var ju trots allt bara ett kommersiellt jippo. Han hade skattat sig lycklig och investerat i en hink med KFC, en flaska fint vin och en DVD-box för att överraska kärestan med en mysig hemmakväll. Väl hemma möttes han av en rasande flickvän som slängde kycklingen i ansiktet på honom och kallade honom en okänslig knöl. Hur skulle hon kunna berätta för familj och vänner att hon inte fått något alls på alla hjärtans dag??!! Av någon orsak var hon fortfarande hans käresta och nu våndades han – i år måste han träffa rätt. Men vad ville hon ha?

Alla ljuger, säger doktor House, och det ligger något i det. Man säger att man inte vill ha något speciellt för det är ju det man ska säga. Men innerst inne hoppas man att han ska fatta. Att han ska hitta på något speciellt. Att just idag ska vara den där dagen då han visar mig och omvärlden hur mycket han älskar mig. Egentligen.

Nej, den där Valentin litar jag inte ett ögonblick på! Manifesterad kärlek är inte äkta. Den klingar falskt som en ostämd flygel. Inga presenter eller romantiska gester i världen kan lappa ihop ett trasigt förhållande. Den diamantring är inte smidd som kan förvandla ”ett extra barn” till en hetblodig förste älskare vid vissa sporadiskt utspridda tillfällen per år. Och tur är väl det! Man får helt enkelt så lov att bestämma sig – antingen vill man ha en man eller så vill man inte ha en man. Att ha en man i byrån, hur tilltalande tanken än må vara, funkar bara i Lill Lindfors gamla slagdänga. Eller om mannen i fråga i själva verket inte är en man alls, utan en liten latex-pryl som levererats i anonym förpackning.

I många år hävdade jag med en dåres envishet att jag behövde en man lika mycket som en fisk behöver en cykel. Det var sant när jag sa det, för det jag för mitt liv inte ville ha var manifesterad lycka och ännu ett ett olyckligt förhållande. Jag var tillräckligt olycklig i mig själv och behövde verkligen ingen hjälp med att känna mig otillräcklig och misslyckad. Men alla ljuger. Visst drömde jag ibland om ovillkorlig kärlek, om tillhörighet och mänsklig värme. Det var bara det att mina egna bittra erfarenheter och allt jag såg omkring mig vittnade om att detta var den Heliga Graal. Och man kan inte drömma sig bort från sitt liv. Självvald ensamhet är ändå bättre än att vara ensam när man borde vara två.

Men så mötte jag John. Försök, om du kan, föreställa dig två meter och hundra kilo självförtroende och obändig livsglädje kombinerat med en stark tro på Vår Herre och en lågmäld underfundig vishet, och säg mig sedan hur man försvarar sig mot något sådant.

”Du behöver en man som tar hand om dig”, sa han när vi känt varandra i någon vecka.

”Yeah right, lika mycket som en fisk behöver en cykel!”, parerade jag.

”Var inte sån, Evalena”, sa han. ”Du är battre än så och du kan inte ljuga för mig. Ljug för dig själv om du vill, men försök inte ljuga för mig. Du är vilsen. Du behöver en man. Jag vet inte vart du tappade bort dig själv, men oroa dig inte – jag ska nog hitta dig.”

Tre och ett halvt år och ett oräkneligt antal insparkade dörrar och nedrivna murar senare verkar det inte helt otroligt att tänka sig att en fisk kanske behöver en cykel ändå. I lördags firade vi vår andra alla hjärtans dag tillsammans med att inte fira alla hjärtans dag alls. Det fanns liksom ingen anledning. Med John är varje dag speciell. Hans kärlek är verkligen ovillkorlig och han är beredd att ljuga, stjäla och dö för mig. Jag hoppas så klart att han aldrig ska behöva göra något av dem, men vetskapen om att han älskar mig även i mina uslaste stunder har förändrat mig.

Jag har funnit sinnesro. En känsla av tillhörighet som är större än något jag tidigare upplevt. Därför är den största gåvan att få somna i hans famn och vakna lycklig till en ny dag tillsammans. Och det kan jag få göra varje dag.

Släng dig i väggen, Valentin!

Annons