Idag sjunger jag en sång för dig, Sune

Beatrice-Aurore i Hootenanny Singers tappning från 1979.

Tänk att det slår aldrig fel. Så fort man börjar tänka på något så börjar hjärnan gå på högvarv och rota fram relaterade minnesbilder:

Aha, du minns Amerikabrevet som någon sjöng på en fest en gång för 30 år sedan? Ja, men då ska du se här vad jag har samlat på mig i minnenas arkiv! Olydiga ballongen – minns du den? Jasså. Elvira Madigan då? Jaha den med. Men den här! Den har du nog glömt i alla fall. Vänta, vart hade jag den nu då…

Det verkar funka ungefär på samma sätt som YouTube gör när man tittat på något där, så kanske var det från hur hjärnan fungerar de fick idén. Vad vet man?

Ibland undrar jag också om inte Magnus och Brasse var något stort på spåren när de skrev om den där verkmästaren i magen. Kanske har vi en hel bunt pyttesmå stackars arbetare som traskar omkring därinne i våra kroppar och försöker få allt att fungera. Det skulle kunna förklara en hel del om varför min kropp är som den är måste jag säga. Men nu lämnar vi denna parentes i berättelsen…

Förra veckan när jag som bäst låg och googlade barnvisor till ett annat inlägg dök en liten strof upp i hjärnan och med ens var tankarna hos Sune. (En annan farbror som, tekniskt sett, varken är farbror eller familj men som ju är det ändå. I hjärtat.) Jag har för mig att det här var en av hans favoritsånger, men han mindes inte hela texten. Dock sjöng han de strofer han mindes så fint, och med sådan känsla, att man blev alldeles rörd. För en himla många år sedan lovade jag Sune jag skulle försöka hitta texten och lära mig sången, men trots ihärdigt sökande lyckades jag aldrig med det. Så döm om min förvåning, när jag ligger och lyssnar igenom en hög med Alice Babs-klipp och helt plötsligt hör: och i min drömbok sökte jag men där stod ingenting. Någonstans inne i mitt huvud!

Snabbt som gröne, för jag glömmer precis allt lika fort som jag sagt eller tänkt det, googlade jag de där orden och resultatet är inspelningen du kan höra i YouTube-klippet här ovan. Beatrice-Aurore, som sången heter, var från början en dikt av Harriet Löwenhjelm som tonsattes av Hjalmar Cressmann. Den spelades in av Hootenanny Singers och finns med på deras skiva Nya Vindar från 1979. Texten lägger jag till i slutet av det här inlägget.

Det tog sin lilla tid, men nuru, Sune, kan vi sjunga med från början till slut!


Beatrice-Aurore

I Gamla stan, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s