Löfven som frälsare – jag är skeptisk

Efter ett mer än årslångt tjatande har det äntligen hänt – pappa har börjat blogga på http://blog.besserwisser.nu igen. Premiärinlagget handlar om Löven och Socialdemokraternas framtid:

Det är mer än ett år sedan nu jag gjorde min senaste kommentar på den här blogen. Det var sedan Mona Sahlin tvingats deklarera sin avgång och jag varnade för den uppenbara risk som förelåg för ett politiskt mörker. Jag blev sannspådd långt utöver vad jag i min vildaste fantasi hade kunnat ana. Det blev visserligen ingen av kandidaterna vars blotta namn jag ryste inför som fick axla hennes fallna och lätt solkiga mantel. Det blev värre än så. Det socialdemokratiska partiets valberedning vaskade fram ett av sina mest oprövade kort utan att göra den minsta koll bland liken i garderoben och, alldeles uppenbart, utan att ha förstått att det var en man med en dysfunktion särskilt olämplig att ha som statsministerkandidat som man hade fastnat för. Han visade sig vara en babblare som pratade på och pratade på utan att tänka efter först och det blev nästan bara fel.

På bara tio månader lyckades Håkan Juholt ställa till det för sig så till den milda grad att han så gott som varje vecka fick löpa gatlopp i medierna och till slut gick det inte längre. Han fick gå. Under samma tid stärktes förtroendet bland befolkningen för den svenska höger som likt en ulv i fårakläder hunnit vrida klockan tillbaka flera varv sedan den första valvinsten 2006. Juholts fadäser innebar att en moderat statsminister utan andra politiska idéer än verkningslösa och till slut också ogenomförbara skattesänkningar kom att framstå som en nationens frälsare utan motstycke. Med andra ord – politiskt mörker.

Frågan är nu vad som händer med politiken i Sverige och med Socialdemokraterna sedan en ny ledare utropats och alla rörelsens notoriska jasägare  stämt in i hyllningskören, i många fall i exakt samma tonart som lovsångerna sjöngs när Juholt valdes. Många är dom som tror att den förre metallordföranden Stefan Löfven blir frälsaren som det svårt sargade partiet är i så stort behov av, men själv är jag skeptisk. Den här gången är risken att vi får se ett politiskt mörker som kan komma att permanentas.

Jag tror också att Stefan Löfven som person är bättre lämpad än Håkan Juholt som partiledare och han har utan tvekan större trovärdighet som statsministerkandidat. Men vart är det ledande oppositionspartiet – en gång på vänsterkanten – på väg politiskt när det 2012 utser en av LO:s främsta företrädare till ordförande och dessutom hämtar honom från den traditionellt tämligen konservativa delen av fackföreningsrörelsen? Och vad är det för framtoning man ser framför sig när man utser en samarbetsMAN som står det kapitalistiska etablissemanget nära i flera av de frågor som står högt upp på den politiska agendan både på kort och lång sikt. Han sa i ett tal idag att svenskt näringsliv inte är något särintresse och att han beundrar många av topparna inom detta näringsliv. Är det vad han som nytillträdd partiledare främst av allt vill ha sagt och är det verkligen vad den socialdemokratiska rörelsens bas helst av allt vill höra just nu så är det utan tvekan så att mörkret håller på att tätna.

Det vi kanske ser är att socialdemokraterna försöker göra som de nya Moderaterna, avväpna huvudmotståndaren genom att stjäla hans gamla retorik. Men den gubben går nog inte en gång till. En fortsatt anpassning till Moderaterna och alliansens förda politik kommer bara att för all framtid rita om Sveriges politiska karta, göra Socialdemokraterna till ett allt mindre parti, så litet kanske att Miljöpartiet kan utvecklas till det största oppositionspartiet.

Men man kan ju alltid hoppas att man har fel.

Hans-Olof Jonsson, 31-01-2012

http://blog.besserwisser.nu/2012/01/31/lofven-som-fralsare-jag-ar-skeptisk/

En helt vanlig jävla kaka

Nej, men man kanske skulle ta och sno ihop den här lilla godingen till helgen. Det skulle säkert uppskattas av mannen som tror all svensk mat är (i det närmaste) oätlig… =)

Kalla rasismen vid dess rätta namn

Ibland snubblar man över något som är så bra att det måste skickas vidare i sitt ursprungliga format, utan några som helst omsvep. Följande inlägg är hämtat från Expressen.se och skriven av Kristina Lindquist, frilansande kulturskribent och en av tidningen Ottars redaktörer. Jag undrar hur länge det kommer att dröja innan folk i allmänhet inser att det aldrig någonsin kan få vara den starkes rätt att avgöra om den svage ska få ta illa vid sig av övergreppen.

I slutet av november möttes personalen på Folkets hus i Ljungaverk av texten: ”Negerjävel jag är inte rasist för fan!!” Var klottrarna medvetna om att de just hade fångat en viktig del av den svenska samhällsdebatten? Vi hatar nämligen rasism, men är beredda att dö för rätten att använda rasistiska skällsord – utan att bli kallade rasister. Den som ser tillbaka på 2011 ska mötas av just denna besatthet av att pissa på folk och samtidigt kräva att få ha hedern i behåll.

I februari var det dags för melodifestival i Luleå, med Swingfly som en av de tävlande. Medierna kunde snart berätta att Ulf Mohlin Fagerström, hög sportchef i Skåne, tyckte att det var ”dags att emigrera. En svullen neger som inte pratar svenska. Ett ”skämt”, blev förklaringen: ”Att jag skulle vara rasist är helt sjukt.”

I mars satt Alexander Bard i SVT och deklarerade att det minsann inte är rasistiskt att kalla andra för ”neger”. Han kallar ju sig själv för bög, eller hur?

I april var det dags för fest med ”djungeltema” på Hallands nation i Lund. Och vad passar bättre bland lejon och zebror än tre svartsminkade ”slavar” som säljs på auktion? När Jallow Momodou polisanmälde händelsen tapetserades hans arbetsplats med bilder med texten ”Vår negerslav är bortsprungen”. Auktionen var ett ”skämt”, menade Hallands nation. Rektor Per Eriksson tog avstånd men trodde inte att någon hade haft ”rasistiska avsikter”.

I maj fick nyanlända elever på Väggaskolan i Karlshamn i läxa att böja ordet ”neger”.

I september skrev Patrik Lundberg i Helsingborgs Dagblad om den rasism han som svensk med asiatiskt ursprung utsätts för dagligen. Debatten kom dock att fokusera på hur töntigt det var att godisjätten Fazer valde att ta bort den stereotypa ”kinesen” från sina chokladpuffar; man ska kämpa mot ”riktig” rasism, var argumentet. Och på tal om riktig rasism så sade kommunpolitikern Annika Rydh (SD) i november att ”det finns ju den röda rasen, den gula rasen och jag är ju av ett vitt ursprung. En neger är en neger, inget nedsättande”. Partisekreteraren Martin Kinnunen fyllde i: ”traditionellt i Sverige så är neger en färg.”

Bards tråd från i våras plockades upp nära nyåret, då han utbrast ”Neger neger neger!” i en nätdebatt med skådespelaren Richard Sseruwagi. Bard förklarade: ”så länge Afrikas största land heter Nigeria (vilket betyder ‘negrernas land’ på latin) så är det fullt rimligt att kalla människor med afrikansk härkomst för negrer.”

Så håller det på, med det ena kvasietymologiska resonemanget efter det andra. Men det går inte att komma ifrån att n-ordet är intimt kopplat till den slavhandel som även Sverige deltog i, där ordet ingick i en propaganda om afrikaner som ”undermänniskor” i syfte att legitimera sekler av övergrepp. Varifrån kommer då dagens rasande behov av att göra andra människor illa genom rasistiska stereotyper? Ett möjligt svar finns i Maja Hagermans bok ”Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder” (Prisma, 2006). Här påvisas hur myten om de ”oblandade” svenskarna har levt vidare in i våra dagar, och på vägen gjorde Sverige till en stormakt inom rasbiologin. Som en konsekvens skulle man kunna säga att svenskhetens gränser fortsätter att gå vid kroppens hud och hår, där den som inte anses passera pekas ut och görs till något främmande.

Lägg till den doktrin om antirasism som varit statens officiella hållning i mer än 40 år och vi har en del av förklaringen till varför det är så populärt att uppträda rasistiskt samtidigt som man ivrigt förnekar att det är det man gör. Det är logiskt att den nedlagda Facebookgruppen ”Det heter negerboll” (med tiotusentals medlemmar) har följts av sidan ”Vi som inte tycker att negerbollar är rasistiskt!!!”, som gillas av drygt 20 000 personer. Det ingår inte i självbilden att vara rasist, så då är det ingen som är det. Oavsett handlingar.

Men vad sägs om att göra 2012 till året då vi börjar kalla saker för deras rätta namn? Att folk skulle sluta ha slavauktioner på sina fester är kanske att hoppas på för mycket.

Kristina Lindquist, 06 jan 2012

http://www.expressen.se/debatt/1.2671845/kalla-rasismen-vid-dess-ratta-namn

Farväl mitt sorgebarn…

Junior, min fina valpis som inte var som andra.

They say memories are golden
well maybe that is true.
I never wanted memories,
I only wanted you.

A million times I needed you,
a million times I cried.
If love alone could have saved you
you never would have died.

In life I loved you dearly,
In death I love you still.
In my heart you hold a place
no one could ever fill.

If tears could build a stairway
and heartache make a lane,
I’d walk the path to heaven
and bring you back again.

–Vicky Holder

Nä, nu får det fanimej vara nog!

Jag har varit sjuk i hela mitt liv. Men de sista tre månaderna har jag varit sjukare än någonsin. Hos doktorn får jag fler och fler piller. Till och med en del som ska bota sidoeffekterna av andra piller. Jomenvisst serru. Sånt kan man få nuförtiden. Medicinen som ska fixa ett problem gör så att man får ett annat problem. Lite ränteutdelning, liksom. På så sätt blir sjukvården aldrig utan kunder.

Jag har alltid närt en liten konspirationsteoretiker vid min barm, och nu är hon på hugget vill jag lova. Jag har kommit på att det inte finns något egentligt intresse av att göra människor friska. Läkemedelsindustrin omsätter miljardbelopp, och läkare tjänar extra på att skriva ut mediciner. Och på att patienter måste göra återbesök. Vi har en makalöst bra sjukvård i det här landet, men någon friskvård har vi minsann inte. Sån skit hålls de bara med på film!

Idag har jag fattat ett livsavgörande beslut: Jag ska bli expert på min egen kropp och mina sjukdomar! Jag är en jävel på att forska, jag har ett ganska klokt huvud på mina axlar, och jag inbillar mig att jag blir grundlurad av min sjukvårdsapparat. Jag tror på fullaste allvar att de bara gör mig sämre med sina piller. Så nu får det fanimej vara nog. Idag börjar Operation Friskvård. Så här ser listan med action points ut:

  1. Lägga om livsstil
  2. Gå ner i vikt
  3. Börja träna
  4. Sluta ta medicin
  5. Lära mig allt om mina sjukdomar
  6. Ta reda på allt om alternativa behandlingsmetoder
  7. Detoxa min kropp, mitt hem och mitt liv

Mycket av detta kan göras simultant, men idag – just idag – börjar jag med att lägga om min livsstil och gå ner i vikt. Steg ett blir att börja dra ner på portionsstorleken och fundera på om jag är hungrig eller bara sugen. Och att dricka mer vatten. Det får räcka så. Små steg mot en hållbar förändring får bli nyckeln till min framgång. Jag har aldrig lyckats göra något åt min vikt tidigare, men nu är det annat. Den här gången handlar det inte om att banta utan att ändra kurs. Och det känns riktigt spännande.