Argbiggan – det ar jag det…

Idag gor jag sannerligen skal for mitt smeknamn. Argbiggan. Idag ar jag arg! Eller atminstone javligt grinig.

Att jobba for sig sjalv ar en forunderligt sallsam tillvaro. Fa gora det man ar bra pa. Fa halla pa med sadant som man tycker ar kul. Kunna bestamma sjalv vad man vill och inte vill. Slippa ha nagon dum chef som fattar korkade beslut man maste halla sig till. Men ibland ar det mindre roligt. Som nu. Nar folk inte betalar for jobb man gjort. Nar de tror att man vill gora mer jobb at dem nar de inte betalat for det man redan gjort. Nar de tycker det ar ok att – och tror att man kanske andrar sig ifall – de ringer fjorton ganger om dagen och tjatar.

Men idag fick de tji. Idag var Argbiggan pa krigsstigen igen…

Hemma, vart ligger det någonstans?

Hemma, vart ligger det någonstans? Ja, det frågade sig Kristina från Duvemåla i Björn & Bennys musikalversion av Vilhelm Mobergs storslagna utvandrarepos. Hemma är där det luktar wienerkorv, konstaterade berättarhunden i en av Dean Koontz böcker (som jag för övrigt inte läst).

Som utlandssvensk kan jag identifiera mig en smula med Kristinas undran. Vart ligger hemma någonstans? För mig har hemma alltid varit ett luddigt begrepp. Jag har flyttat så många gånger att de enda fasta punkter jag egentligen haft att kalla hemma har varit Löran och varthelst jag haft mina barn omkring mig. Ett tag bodde vi i en kallarlya modell skokartong, men det var anda hemma. Vi var ju tillsammans.

Nu har de tva aldsta lamnat boet och vi andra bor i ett hus utanfor London. For stunden ar det hemma. Men jag maste erkanna att jag formodligen haller pa att bli gammal. Jag borjar kanna en langtan efter nagot som ar mitt. Nagot som ar bestandigt. Jag som aldrig haft nagot storre behov av att rota mig kanner plotsligt en allt starkare langtan efter att fa sla rot. Efter en plats att kalla hemma.

Mission 75% accomplished! Ja, eller hur…

Idag är 75% av bloggutmaningen avklarad. I alla fall för de som, till skillnad från mig, lyckats ladda upp alla sina inlägg. Jag har skrivit, minsann, men det är ju så omständigt att ladda upp att jag kommer av mig och spar det till en annan dag. Tror jag ska ta och skärpa mig nu i oktober och fixa till det. Höststäda bloggen, liksom.

I november börjar NaNoWriMo – National Novel Writing Month – och jag funderar så smått på att delta. Eller på att se till att yngsta dottern gör det. Jag får se hur jag gör. Jag spar beslutet till en annan dag… =)))