Jag vill aldrig bliva stur

Och flickan hon går i ringen med röda gullband. Och flickan hon går i ringen med röda gullband. De binder hon om sin kärastes arm. De binder hon om sin kärastes arm. Den där förbenade visan har satt sig på hjärnan på mig idag och jag har gnolat på den mest hela dagen. Har du hört på maken? Gamla människan!

Visst är det lite märkligt det här med ålder och vad vi kan och inte kan göra beroende på hur gamla vi är? Vi i Pippi Långstrump-generationen växte upp med ”Stackars lilla krumelur – jag vill aldrig bliva stur” som något slags väl inövat mantra. Att bli vuxen verkade ju liksom jämarns vuxet på något vis. Och vuxet låter ju mest bara trist. Det vill säga efter att man fyllt 16. Innan 16 ville man minsann vara stor. Och stor blev man när man fyllde 16, sådetså. Sedan en vacker dag var man plötsligt arton och såväl stor som vuxen. Åtminstone i laglig mening. Men vi ville ju inte gärna vara vuxna. I alla fall inte på heltid. Det berodde liksom på vilka aspekter av vuxenlivet som avsågs.

Nu när jag inte bara är vuxen, utan rätt gammal också, tycker jag att den här våga-vägra-vuxenliv-attityden är lika banal som den är barnslig. Och inte är det väl så konstigt att vi ser en hel generation växa upp efter oss som är småbarn fast att de fyllt 20. Inte att undra på när deras föräldrar fortfarande tror sig vara tonåringar. Jag kan inte annat än undra vad som gick fel med oss som växte upp på 60- och 70-talen. Hur kommer det sig att så många av oss inte riktigt greppade det här med vuxenliv och ansvar och att vara goda förebilder för våra barn? Och hur kommer det sig att så många av oss, trots att vi nu är medelålders, fortfarande vill vara 20?

En tanke på “Jag vill aldrig bliva stur

  1. Att inte vilja tillhöra normen och ”verklighetens folk” såsom kärnfamilj och 9 till 5-jobb innebär inte automatiskt att inte ta ansvar. Att leva sitt liv som man vill och inte som någon annan sagt att man borde innebär inte automatiskt att man är en dålig förebild, snarare tvärtom tycker jag. Om man inte är lycklig själv kan man inte ge sina barn en lycklig och trygg uppväxt, och det tycker jag är värre.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s