En äcklig gammal häxa? Ja, kanske det du…

Häromdagen bloggade jag om hur olika människor kan ha olika åsikter eller minnen om samma sak/människa. Jag skrev något om hur mina grannar och mina kollegor förmodligen har ganska skilda uppfattningar om hur det är att bo-jobba med mig. Igår fick jag dock ett helt nytt perspektiv på mig själv när en mycket ilsken kvinna ville spotta på mig och slå mig men fegade ur och kallade mig en äcklig gammal häxa istället. Jag tyckte, till hennes förtret, att det var ganska roligt och skrattade gott åt det hela. Men egentligen var situationen långt ifrån underhållande.

Min Emma tycks alltid vara sjuk, vilket i sig alltid varit ett stort orosmoment för mig som ocksa alltid tycks vara sjuk. För tre veckor sedan fick hon en elak inflammation i ryggslutet och blev sjukskriven i två veckor, ordinerad vila och anti-inflammatorisk medicin. I tisdags började hon jobba igen trots att inflammationen inte läkt ut. (Här har man dock inte råd att vara sjukskriven länge eftersom sjukpenningen är löjligt låg.) I torsdags ringde de mig från American Express (hennes arbetsplats) och sa att de fått ringa en ambulans eftersom hon verkade vara paralyserad från midjan och ner och hade muskelspasmer. Mamma fick kasta sig ner till Brighton för att ta hand om lilla dottern. Eller kasta och kasta…

Det började med att de inte ville låta mig åka tunnelbana från Ealing Broadway till Victoria där man kan ta ett tåg till Brighton. Det finns nämligen något slags Health & Safety reglemente om att rullstolsbundna inte kan få lov att åka tåg eller tunnelbana utan ledsagare. En mamma vars dotter är på väg med ambulans till akuten är dock inte att leka med så jag morrade lite åt dem och bestämde mig för att de handgripligen skulle behöva stoppa mig från att resa. Men det gjorde de inte så till Victoria kom jag till slut, trots att signalfel pa linjen gjorde resan mer än dubbelt så lång.

På Victoria missade jag två tåg på raken eftersom jag, igen, fick diskutera mig blå om hurvida jag kunde resa ensam eller inte. Den här gången var dock problemet att jag behövde komma igenom en spärr för att ta mig till tåget och de vägrade öppna spärrjäveln. Ursäkta uttrycket, men jag var arg. Under mina vilda argumentationer dök plötsligt två vilt främmande män upp från ett nyankommet tåg och undrade varför spärrvakterna behandlade deras kusin med en sådan brist på respekt.

Kusiner? Sa spärrvakterna och spärrade upp ögonen.

Jajjamen! Sa de vilda främlingarna och såg sådär myndigt arga ut som de brukar göra på film.

Så ni ska resa tillsammans? Frågade spärrvakterna och såg mer än lovligt förbryllade ut.

Ja, precis! Intygade kusinerna som nu kommit betydligt närmare och såg riktigt hotfulla ut.

Och vart ska ni åka då? Undrade spärrvakterna och såg riktigt malliga ut.

Men, till Brighton har jag ju sagt! Bröt jag in och kusinerna intygade att så var fallet. Vi skulle alla resa ner och ta hand om stackars sjuka Emma och se till att sjukhuset behandlade henne väl.

Och så kom jag äntligen på ett tåg med hjälp av två främlingar som tyckte att det var riktigt roligt att lura systemet och sätta två skitviktiga biljettkontrollanter på plats. De vinkade glatt av mig och jag kan föreställa mig att de gick och stack två fingrar i luften åt mallgrodorna efter att tåget rullat ut från stationen.

I Brighton fick jag så småningom tag i min unge som ingen verkar veta riktigt vad det är för fel på. Många olika teorier figurerade i diskussionen, inklusive möjligheten att hon är auto-immun som sin mor. Två veckors sjukskrivning och ett helt batteri av nya tester väntar och kanske får vi några svar till slut. Igår åkte vi till hennes lya för att packa en väska och ta med henne hem. Men där hettade det till minsann.

Fyra veckors sjukskrivning klarar inte ekonomin av, och Emma var tvungen att saga upp sin bostad. Utan skrivet kontrakt bodde hon på lösa boliner, men det visade sig att hyresvärden hade sina egna ideer om vikten av skrivna kontrakt. Hon ansåg att uppsägningstiden från hennes sida kunde vara en minut medan Emma behövde ge åtminstone en månads förvarning. Nu fick hon två veckor och blev helt galen på kuppen. Nu skulle vi ut ögonaböj annars skulle hon ringa polisen minsann. Jag erbjöd henne min telefon, men det blev hon inte gladare av. Istället tog hon sin egen och började ringa in förstärkning. Jag stängde ut henne och vi började operation packa ihop bohag.

Som tur är bodde Emma möblerat och bohaget var snart nerstoppat i tre resväskor, två sopsäckar och tre matkassar. Men hur får man detta ner från tredje våningen i ett hus utan hiss när den ena vinglar runt på kryckor med en massa muskelavslappnande medel i kroppen och den andre sitter i rullstol? Jag skickade meddelanden till hennes vänner och arbetskamrater och snart hade vi starka armar att hjälpa till med bärandet och ett ställe att förvara packningen på tills vi löst bostadsfrågan för framtiden.

När allt var ute gick jag för att lämna in nyckeln till arga damen, men då blev hon om möjligt ännu argare. Hon flög på mig och ville både spottas och slåss, men var av någon anledning inte fullt så modig som hennes fula mun ville påstå. Kanske tyckte hon jag var lite för stor och skrämmande. Kanske tappade hon fattningen för att jag behöll min. Vad vet man. Jag lämnade stället skrattande åt hennes avskedsord om att jag var en äcklig gammal häxa. Hon kan få tycka det om hon vill. Det kanske får henne att må bättre. Vad vet man.

Efter en mycket lång och mycket tröttsam dag bjöd David oss på middag innan vi tog tåget tillbaka mot London. En mycket vinglig Hoppalong Cassidy är tydligen en lämplig ledsagare för en rullstolsbunden dam med en resväska så vi hade inga problem med resandet. Förutom att det tog en jäkla tid. Knuffa rullstol med en hand medan man drar en resväska med den andra och håller ögonen på en vinglig unge är ett tidsödande arbete. Vi kom så småningom till London Bridge och tog tunnelbanan till Stratford. Men då hade jag fått nog och vi tog en taxi sista biten hem. Det var nog de bästa 400 spänn jag spenderat på länge.

Väl hemma väntade Tina och Sofia som anlänt från Stockholm en timma tidigare och två oroliga brorsor som känt sig hjälplösa under hela spektaklet. Med facit i hand skulle jag väl skickat ner dem istället för att åka själv. Fast då hade väl Brighton varit en galen hyresvärdinna fattigare nu och det vore ju synd. För mina söner.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s