Någon annans perspektiv

Saker och ting kan se väldigt olika ut beroende på vilket perspektiv man har. Det betyder att du och jag skulle kunna titta på samma sak, en tavla till exempel, och se två ganska så olika motiv. Vi skulle också kunna uppleva precis samma sak, men ändå ha rätt olika minnen av vad som egentligen hände. Det är därför som jag tycker det här med vittnesmål är så intressant.

I Sverige måste väl ett av de mest omtalade vittnesmålen i modern tid vara Lisbet Palmes utpekande av Christer Pettersson. Vissa hävdar att en sådan upplevelse etsar sig fast på hornhinnan och att man aldrig glömmer vad man såg. Andra menar att det man upplever i en shockfas blir en ganska så luddig minnesbild, en slags sinnenas frontalkollision. Själv är jag överlag ganska så skeptisk till glasklara vittnesmål.

Jag har förhörts av polis fyra gånger i mitt liv. Två gånger efter vad som för mig var väldigt traumatiska händelser (även om de inte involverade mord), och två gånger i samband med brottsutredningar. Alla fyra gångerna kände jag mig rätt övertygad om att jag måste vara världens sämsta vittne, men sedan slog det mig att jag antagligen är rätt normal. Det är svårt att komma ihåg exakt hur någon ser ut, exakt när någonting hänt, eller ens hur det hänt. Ofta är minnena rätt vaga. Man minns ett ljud, en doft, en färg, några ord, men väldigt sällan ett komplett händelseförlopp som vore det ett videoklipp.

När man ser samma sak ur ett annat perspektiv blir det också ofta rätt intressant. Till exempel kan vi ha väldigt olika syn på en bok vi läst, en film vi sett eller människor vi mött. Om du skulle fråga mina grannar vad för slags människa jag är, skulle du garanterat få mycket olika svar beroende på vilken av dem du frågade. Min ena granne skulle säkert säga att jag är trevlig, snäll och hjälpsam medan min andra granne nog skulle tycka att jag är en rätt reserverad och introvert typ. Med mina kollegor skulle det förhålla sig på ett liknande vis. Vissa skulle säga att jag är en mycket diplomatisk ledartyp som får saker att hända och är inspirerande att arbeta med. Andra skulle säga att jag är strikt, hård och petnoga och att jag gör dem nervösa. Och det lustiga är att alla skulle ha rätt. Det egna perspektivet är alltid rätt. Men man måste försöka förstå varifrån det kommer och varför man tycker som man gör. Det är i alla fall mitt perspektiv.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s