Vissa saker driver mig till vansinne!

I många herrans år var jag arg. Jättearg. Jämt. Jag tror att det var ilskan som var min drivkraft då. Allt och alla irriterade mig och jag spottade, fräste och skar tänder mest hela tiden. Sedan dess har jag lärt mig att frustration och otillfredsställelse är lite som en sjukdom. Eller en vulkan. Det kokar och fräser på insidan, och bygger upp ett tryck som till slut inte går att hålla tillbaka. Jag blev helt enkelt som den där Isländska askmolnsvulkanen, fast mitt utbrott varade mycket längre. Jag spydde ut rök och aska i flera års tid.

Nuförtiden skulle jag våga påstå att jag är en väldigt balanserad människa. Det finns inte mycket som kan få mig att tappa fattningen och jag blir sällan arg. Men vissa saker driver mig fortfarande till vansinne: dumhet, lathet och oprofessionellt beteende.

Dumhet! Jag menar inte brist på utbildning (det finns ofta mycken vishet hos folk som aldrig ens tagit sig igenom grundskolan) utan ren och skär dumhet. Som till exempel studenten häromveckan som fuskade på tentan. Pinsamt medveten om att jag visste att fusklappen hade smusslats ner i fickan såg personen i fråga mig rakt i ögonen och förnekade deras existens. Dumhet! Eller en av mina assistenter som vi flera tillfällen lovat mig att fixa något, sedan lovat på heder och död att det var gjort. När jag sedan behövde använda saken i fråga fanns den inte. För hon hade inte kunnat fixa det. Men hon tänkte aldrig att hon kanske skulle ha bett om hjälp. Dumhet!

Lathet! Som tonårsmorsa får man gedigen skolning i att handskas med lathet, men trots att jag överlevt fem tonåringar har jag aldrigt lyckats vänja mig vid att saker inte blir gjorda. För att man kan göra dem senare. Eller för att om man väntar ett tag kanske någon annan fixar det. Hemma är det framför allt disk och tvätt som aldrig verkar bli gjort. På jobbet är det saker som att fylla på papper i kopiatorn, fylla på tea, kaffe, socker och mjölk, eller köpa nya pennor när de gamla har tatt slut. Samma fenomen – man gör det senare eller väntar på att någon annan ska. Värst av allt är den där mentaliteten att det minsann var jag som gjorde det sist så nu är det inte min tur.

Oprofessionellt beteende! Lärare som super till med sina elever. Receptionister som behandlar kunderna som om de bara var till besvär. Administratörer som mailar rasistiska skämt. Alla tre är exempel på problem jag fått handskas med på sistone.

Som tur är blir det inte just några vulkanutbrott längre. Jag handskas med problemen när de dyker upp och går inte omkring och bär på irritation och frustration. Det är skönt, kan jag lova, och skillnaden känns både i kroppen och i humöret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s