Och navelskådandet fortsätter

Det vill till att man trycker på rätt knapp när man bloggar, annars går det åt pipsvängen med inläggen. Igår klickade jag visst på ”draft” istället för ”publish” och så kan vi ju inte ha det. En dag försenat är därmed detta inlägg, men som tur är gäller utmaningen att skriva dagligen, inte att klicka på rätt knapp… =)

Ännu en vecka susade förbi och det var den jobbigaste veckan hittills i år. Jag skulle göra kundbesök fyra dagar på raken, men det blev fem eftersom jag blev tvungen att göra ett återbesök hos tisdagens kund idag. I helgen ska här vilas minsann!

Jag är för trött för att brodera ut texten en massa, så utan krusiduller kommer här veckans intervju. Med mig själv.

22) Har du upplevt någon särskilt svår period i ditt liv?

Kan man vara så gammal som jag utan att ha upplevt svåra perioder? I plural, alltså. Det tvivlar jag på. Självfallet har det varit en hel del mörka stunder och turbulenta sträckor på min resa. En av de värsta var så klart när vi för många herrans år sedan förlorade vårt hem i en brand kvällen innan Lucia. Jag tror inte man riktigt kan föreställa sig hur en lägenhetsbrand fungerar om man inte varit med om en. Ljudet. Lukten. Hettan. Den obeskrivliga fasan innan man kunnat konstatera att alla är oskadda. Det kolsvarta katastrofområde där spillrorna av ens liv ligger förkolnade och förtvinade som tysta vittnen om det ofattbara dagen efter.

När allt redan hade gått så fel som det kunde och jag hade sjunkit så lågt man kan komma och jag trodde att nu, nu kan det minsann inte bli värre än så här. Då hände det. Ödet skrattade mig rakt i ansiktet och sa att du är nog bra dum du om du tror att det inte kan bli värre. Om du tror att det är här resan tar slut. Och det var väl så det var. Jag hade trott att jag hade nått vägens ände. Att allt redan var förlorat. Som man bäddar får man ligga och allt det där. Branden visade mig att det förvisso är sant att man vackert får sova i den bädd man rett sig, men nästa dag får man en ny chans. Man kan alltid tvätta sina sängkläder. Eller köpa nya. Sova i en annan säng. På hotell rentav om man så vill. Det tog ett tag innan meddelandet gick fram, men fram gick det. Och nu sover jag i nya sängkläder, i ett nytt sovrum, i en ny bostad, i en ny stad, i ett nytt land. Kanske har jag branden att tacka för det.

23) Har du haft några spirituella eller religiösa upplevelser?

Har jag haft vaddå? Hur definierar man en spirituell upplevelse? Eller en religiös? Jag tror vi tar och glömmer det senare och fokuserar på det spirituella. Och så bestämmer jag mig raskt för att definitionen av en spirituell upplevelse är ett sånt där ögonblick då gränserna mellan liv och död, himmel och jord, sanning och lögn, glädje och sorg etc suddats ut och man känner som om man nått någon annan slags dimension. Isåfall har jag haft ett antal spirituella upplevelser. När mina barn föddes till exempel. Och när jag mötte John.

24) Kan du berätta om något spontant ögonblick som blev till en fantastisk upplevelse?

Nej, det kan jag nog inte. I stort sett varenda vecka har jag spontana ögonblick som blir till fantastiska upplevelser. Jag delar nämligen mitt liv med en man som är expert på spontana upplevelser och har för vana att ta mig med på äventyr jag inte var beredd på. Och det är ju alldeles underbart.

25) Kan du brätta om något du planerat som inte blev riktigt som du tänkt dig?

Jodå, det har jag många exempel på. Det är väl ganska ofta så att när man planerat något ser man fram emot det och bygger upp sina förhoppningar. Och sedan blir det inte riktigt så fantastiskt som man tänkt sig. John har lärt mig att vara mer spontan. Att sluta planera så mycket. Att ta dagen som den kommer och njuta av varje ögonblick. Det var toksvårt i början. Men nu njuter jag hejdlöst av att kunna slappna av och ta vara på nuet. Att planera är bra, men vissa saker är som allra bäst när de får komma av sig själva.

26) Hur handskas du med framgångar och misslyckanden?

Som alla andra skulle jag väl tro. Jag gläds när det går bra och jag surar när det går åt pipsvängen. Men jag sitter inte fast i vare sig med- eller motgångar särskilt länge. Imorgon är alltid en ny dag och då spelar det ingen roll vad som hände igår.

Jag tror det är viktigt att få besinna varje ögonblick. Att få vara ledsen, arg, glad, besviken eller vad man nu är en dag eller två. Men oavsett vad som hänt finns det alltid nya vägar, nya möjligheter och nya mål, och man kan inte stanna kvar i en känsla hur länge som helst. Musiker säger ofta att de aldrig är bättre än sitt senaste gig, och jag tror det ligger något i det. Ibland är vi lysande. Ibland är vi mediokra. Och det är helt okej. Men nästa dag får vi börja om igen och då spelar det ingen roll hur bra eller dåliga vi var igår.

De senaste veckorna har jag varit riktigt bra. Jag har lyckats med en hel del som jag är stolt över. Jag har fått beröm. Erkännanden. Men icke desto mindre måste jag idag ta mig iväg och göra ett bra arbete för en av våra kunder. Jag ska förbereda en presentation för nästa vecka som är något av en ”make or break” för vår kund. Och det hänger på mig vilket det blir. Att jag var skitbra igår hjälper inte ett dugg. Och tur är väl det. Det vore ju fasansfullt trist att tänka sig att man skulle kunna komma till någon slags ändhållplats där allt från och med nu skulle vara oföränderligt. Jag tror inte jag skulle kunna leva så.

27) Vad är ditt kall? (Vilken är din uppgift här på jorden?)

Käre värld… Mitt kall? Min uppgift här på jorden? Nu blev det högtravande minsann… Jag vet inte om det är ett kall direkt, men jäg älskar att lära mig saker. Att förstå. Och att dela med mig av min kunskap. Att få berätta. Och om jag kunde få ha en uppgift här på jorden skulle jag önska att det vore just att få dela med mig av det jag vet. Av det jag kan. Av det jag upplevt. Och att få säga till folk att det är ok. Allt är ok. Och imorgon har du en ny chans.

28) Vad var denna veckans höjdpunkt?

Det verkar som att torsdagar ser ut att kunna bli bra dagar i år. Även denna vecka var det just torsdagen som stack ut lite extra. Gustaf kom och hämtade mig i Ealing eftersom jag hade för mycket att bära för att kunna ta mig hem själv. Vi passade på att äta middag tillsammans på ett av våra gamla stamlokus från tiden då vi bodde där. Lite vin. Lite mat. Lite pratpå tu man hand med yngste sonen. Jag har det minsann rätt bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s