Koncentrationssvårigheter

I många herrans år väntade jag på att livet skulle börja. På att något skulle hända. Jag drömde mig bort och funderade på hur mitt liv hade kunnat se ut ”om bara…” eller ”om inte…”. Att jag inte levde det liv jag skulle ha önskat mig var, så klart, inte mitt eget fel. Det var omständigheterna. Typ. Att det kanske förhöll sig så att jag skapade mina egna omständigheter insåg jag inte.

En dag hände dock något som ställde hela min tillvaro på sin spets. Jag insåg att livet inte bara hade börjat utan höll på att rinna mellan mina fingrar. Alla de där dagarna som bara flöt förbi medan jag väntade, det var de dagarna som var mitt liv. De dagarna som definierade vem jag var. Vad jag var. Och då blev jag rädd!

Det var precis i början av året, precis den här tiden, fast för ganska så många år sedan nu, som jag satte mig ner med en för ändamålet nyinförskaffad anteckningsbok och började planera.

Först skrev jag ett brev till mig själv om fem år. Ett brev som förseglades och fick ett öppningsdatum på framsidan. I brevet skrev jag om hur jag hoppades att mitt liv skulle se ut om fem år. Vad jag förväntade mig att jag skulle ha gjort. Det var inte lätt kan jag säga.

När brevet var klart började jag lista all de saker som jag ville ha. Alla mål. Alla drömmar. Inget var för stort, för litet eller ens för galet för att få vara med på listan. Och listan blev lång. Galet lång! När den kändes klar började jag sortera in allt i olika grupper beroende på hur lång tid de troligen skulle ta, hur viktiga de var och i vilken ordning jag ville ha dem. Till slut hade jag en lista där några saker skulle hända nu, helst idag, och andra kunde få komma ända upp till 20 år framåt. Då började jag på en ny lista.

Den här gången listade jag alla omständigheter som jag tyckte stod ivägen för att jag skulle kunna få det liv jag ville ha. Jag listade allt från reella hinder (inga pengar) till osynliga och/eller inbillade barriärer (vad ska folk säga?) och sedan omgrupperade jag dem också. Jag listade reella hinder för sig och osynliga/inbillade hinder för sig. Och sedan listade jag lösningar för alla de hinder jag kunde komma på lösningar för. Allt går nämligen inte att lösa. Det finns, till exempel, ingen lösning på dilemmat att man oroar sig för vad folk ska tycka. Folk kommer alltid att tycka vad de vill, men det är inte ”folk” som måste kliva ur sängen varje morgon och leva ditt liv. Vad de tycker är därmed oväsentligt och jorden går inte under för att någon tycker att du gör fel.

Det blev som sagt ett väldigt listande, och det tog sin lilla tid, men till sist hade jag i min anteckningsbok fem sektioner:

  1. Alla mina listor så att jag kunde lägga till nya saker om jag kom på fler saker jag ville ha och markera saker som faktiskt blivit gjorda.
  2. En liten framgångsjournal där jag började skriva små inlägg om hur det gick, saker som jag var glad/tacksam för, små inspirerande ordspråk och sånt.
  3. Kortsiktiga mål (som till exempel att börja varje dag med en liten stund bara för mig själv och att varje vecka göra något bara för att det gjorde mig glad) och vad jag gjorde för att nå dem.
  4. Mer långsiktiga mål (som till exempel att skaffa mig en utbildning som garanterat skulle ge mig jobb och ta mig långt bort ifrån Granloholmstristessen) och vad jag gjorde för att nå dem.
  5. Riktigt långsiktiga mål (som till exempel att bli helt skuldfri, äga mitt eget hus och att kunna tillbringa vintrarna med att sitta och skriva på något varmt och exotiskt ställe) och vad jag gjorde för att nå dem.

I början var det snigelfart och babysteg som gällde och ibland kändes det hopplöst. I bakhuvudet tänkte jag ofta att det var ett dödfött projekt och att jag aldrig skulle komma någonstans. Men min anteckningsbok hjälpte mig både att hitta inspiration och att se att det faktiskt hände saker. Jag slutade röka och sparade pengar till att börja läsa upp mina gymnasiebetyg på distans. Jag började sälja saker på Tradera (som barnens avlagda kläder och sånt jag hittade på loppisar) och i grannskapet (som hembakat bröd till BingoLotto och små saker som tillverkats under våra många pysselkvällar).

Det tog mig fem år att komma ifrån Granloholmstristessen till Göteborgs Universitet. Det tog mig ytterligare fem år att skaffa mig den där utbildningen som skulle garantera min framtida försörjning. Med min lärarutbildning i ryggen fick jag jobb i London och här har jag nu varit i lite drygt fem år. När jag tänker tillbaka på vart jag befann mig, såväl rent geografiskt som mentalt, för femton år sedan kan jag knappt tro att det är sant!

Att ha en plan var viktigt. Att få stöd och uppmuntran var ovärderligt. Men viktigast av allt var att jag aldrig förlorade fokus. Att jag aldrig tappade siktet på målen. Och det har jag min lilla gröna anteckningsbok att tacka för.

Till veckan ska jag köpa en ny anteckningsbok. En likadan. Fast kanske i en annan färg. Den ska ha fem sektioner. Samma sektioner som förut. Men nu är det nya drömmar, planer och mål som ska listas. Drömmar, planer och mål som jag aldrig hade kunnat ens föreställa mig för femton år sedan. Den nya boken kommer nog att bli nästan lika viktig som den förra när det gäller att hjälpa mig att behålla mitt fokus.

Boken och de små stunder av ensamhet och tystnad som jag ser till att ha varje dag för att tänka på hur mycket jag har att vara glad och tacksam för; och för att visualisera vart jag befinner mig och vart jag är på väg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s