En minnesvärd jobbintervju

Det är den 9 januari idag och här kommer min lilla grej för ämne #7 i postaday2011. (Bara 358 kvar att skriva!) Ämne sju pa dag nio betyder att jag är lite osynkad. Och kanske att jag faktiskt fuskar en smula. Jag skrev ju det första ämnesbundna inlägget på dag två och i fredags hade jag en intervju med mig själv som mitt dagliga inlägg. Men ibland har man bara inte tid.

Än så länge tycker jag det är roligt att skriva en snutt om dagen. Och än så länge blir det mer än en snutt om dagen. Kreativiteten har flödat och jag har skrivit lite även på en del andra projekt. Jag ska minsann göra mitt bästa för att skriva alla de 365 uppdragen i bloggutmaningen, men de kommer nog att förbli osynkade. De kommer när de kommer helt enkelt. Man kan ju blogga på egen hand också, det är jag alldeles säker på.

Dagens uppdrag är att dela med sig historien om en minnesvärd jobbintervju. Det blir en ganska kort historia det. Den förmodligen mest minnesvärda av mina (förhållandevis få) jobbintervjuer var nog när jag sökte min andra tjänst här i London. Jag ville verkligen ha jobbet för det låg så nära vårt hem att jag skulle slippa pendla. I övrigt vet jag väl inte om själva tjänsten verkade så lockande. Men sökte gjorde jag. Och intervju blev det. Och sedan en andra intervju.

Jag hade förväntat mig en riktig grillning. Tuffa frågor. Så blev det inte. En man och en kvinna från skolans högsta ledning mötte mig och tillbringade sedan en dryg halvtimme med att berätta mer om företaget. Och sig själva. Jag började inse att det nog inte längre var frågan om hurvida de ville ha mig, utan snarare att de ville se till att jag ville ha dem. Och det var ju en rätt intressant upplevelse. Till sist skulle de så äntligen ställa några frågor till mig.

Hon frågade: Har du verkligen fem barn?

Ja, sa jag.

Han frågade: Varför var det så svårt att hitta något bra ställe att bo på när jag var i Göteborg?

För att du inte hade mitt telefonnummer, sa jag.

Och med det var saken biff. De frågade om jag kunde börja redan veckan därpå och sa att de skulle finnas där för mig och dela med sig av allt utom chokladen. Lite drygt fem år senare jobbar jag fortfarande med samma skola någon dag i veckan. Kvinnan från intervjun har lämnat skutan, men mannen jobbar kvar. Och nu delar han aven med sig av chokladen.

Fattas bara annat…  =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s