Jag kan vara sjalvupptaget tanklos…

Jag hade tankt skriva nagon slags arskronika over 2010, men jag kom pa att den skulle bli pa tok for lang. Sa det blir ingenting av med det. Istallet kan det handa att det kommer ett antal tillbakablickar och fundror kring nagra av de viktigare handelserna och lardomarna som det gangna aret forde med sig. Den forsta kommer har.

For ganska precis ett ar sedan bloggade jag om hur 2009 hade borjat riktigt illa. Hur jag var overtygad om att jag skulle bli overgiven. Om hur mannen med stort M plotsligt hade blivit sa kall och oatkomlig. Och om hur jag hade funderat pa att packa mina vaskor och fly faltet. For att hinna forst liksom.  Jag trillade in i det nya aret skamsen och tilltufsad over insikten om hur sjalvupptaget tanklos jag hade varit. Visst var det sa att det hade dykt upp ett problem pa relationshimlen. Med det hade inget med mig att gora. Inte ens nastan.

Han var sjuk. Han var radd. Och han visste inte hur han skulle forhalla sig till det besked han hade fatt. Och som den gammeldags och inihelsike tjurskalliga gamla surgubbe han kan vara stangde han liksom av. Drog ner rullgardinen. Inte forran han sjalv var klar med vad som var vad kunde han beratta. Och nar han val berattade sved det. Illa. Jag kan inte ens borja beskriva hur liten och obetydlig och urbota dum jag kande mig.

Hela forra aret handlade valdigt mycket om halsa. Hans. Och min. Han var sjuk i tre fjardedelar av aret och konvalescent i en fjardedel. Jag kampade med mina skov fran januari till april och sedan igen fran augusti till arets slut. Vi har bagge varit slitna, griniga och envetet tjuriga. Vi har bagge stangt varandra ute. Vagrat ta emot hjalp. Forsokt tvinga oss pa varandra nar vi varit frustrerade. Sagt saker vi inte borde. Gjort varandra illa. Men allteftersom aret gick och han till sist gick med pa operation, och den stora dagen narmade sig, blev vi allt battre pa att ta vara bade pa tiden och varandra.

Vi borjade ta oss tid att ga ut och gora saker tillsammans. Sitta vid en ang nagonstans och titta pa stjarnorna. Ga pa restaurang. Besoka bekanta. Inget speciellt, men manga sma spontana stunder bara for oss. Och pa sa satt byggde vi broar. Tog sma steg narmare varandra och det vi hade haft sa svart att prata om.

Jag larde mig att inte allt han gor eller sager ar relaterat till mig. Och dar jag tidigare fick panik kan jag nu vifta bort hans daliga humor med ett skratt. Haromsistens nar han tjurade over nagot skrattade jag bara at honom och sa att han fick sura hur mycket han ville, men sjalv hade jag varken tid eller ork med sant trams. Och da skrattade vi bagge tva.

2010 larde jag mig att jag maste bli battre pa att definiera mig sjalv och mina behov sa att jag inte sarar andra med mitt behov av att vara sjalvstandig. Eller min radsla for att bli overgiven. Men detta kan vi fordjupa oss i en annan dag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s