It’s the end of the party…

Och sa plotsligt ar arets sista timmar pa vag att fly ifran oss och snart ar 2010 ett minne blott. Men vilket minne sedan! Maste nog knapa ihop nagon slags arskronika vad det lider. Jag undrar om nagot enda ar fort med sig sa manga lardomar som detta. Jag tvivlar pa det.

Den har veckan har jag borjat leva upp till mitt nyarslofte for 2011. Lika bra att ga ut hart och jobba pa forandringen pa en gang, liksom. I onsdags fick jag besok av en dam som jag pratat med i nastan tre ars tid men faktiskt aldrig traffat. Hon ar en vans flickvan. Eller lady friend. Eller vad man nu ska kalla varandra nar man har relationer i var alder. Vi har pratat pa telefon och pa msn och pa facebook och vi har planerat att traffas men det har liksom aldrig blivit av. Nagot har alltid kommit ivagen. Den har gangen gjorde vi det nu. Pa stubben. Och det var sa roligt att fa besok. Sa roligt att traffas.

Bee hade med sig en liten blomma ocksa!

Igar, inspirerad av den foregaende dagens ”just do it!” stamning, rymde jag hemifran! Jag tog mig upp tidigt pa morgonen och gjorde mig iordning helt sjalv, och sedan smog jag mig ivag i min Mustang. (Det hor till saken att familjen varit helt makalost fantastisk och skott om och tagit hand om mig varenda minut sedan mitt senaste skov borjade. Men ibland maste man fa klara sig sjalv.) Jag akte till Ealing for att vara med pa ett mote. Forsta gangen jag tog mig fram alldeles sjalv. Kande mig alldeles rysligt busig!! =)

Vart jag an kom var folk, fullstandiga framlingar, makalost hjalpsamma. Allt fran poliser till gamla tanter erbjod sig att hjalpa till och jag maste erkanna att mitt hjarta smalte nar jag motte sa mycken godhet i storstadsdjungeln. Och darmed ringde jag min gamla kollega Moninder som jag brukade ga pa after work med allt som oftast nar vi jobbade ihop. Hon var med pa noterna direkt och vi bestamde att traffas pa O2 i North Greenwich for en sista middag for aret och en skal for det som komma skall. Det var midnatt nar min yngste son motte mig pa tagstationen hemma i Ilford och det var formodligen lange sedan jag var sa bubblande glad nar jag kom hem. Jag kunde sjalv! Jag kan inte ens borja beskriva hur mycket det betydde. Och jag gjorde det nu. Pa en gang. Och precis sa maste det fa bli fran och med nu.

Mitt nyarslofte borjar sa sakteliga utkristalliseras. Jag har inte riktigt klatt tanken i ord an, men andemeningen ar klar. Det kommer att handla om mig. Och det kommer att handla om att sluta skjuta saker pa framtiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s