Och sa var glada julen slut…

Julkatten Lotus beundrar adventsljusen och suktar efter julskinkan…

Boxing Day, eller Annandag Jul som vi svenskar sager, ar har och darmed ar val den glada julen slut. Eller? Jo, jag tror det har racker ganska bra for min del och Knut kanns alldeles for langt bort for att jag ska vilja ha gran och kulor och annat krussedull kvar sa lange. Ett nytt ar ar pa vag och lika bra ar val det. Inte for att detta varit ett daligt ar – inte pa nagot vis – men det har varit ett ohyggligt modosamt ar och det kanns ratt skont att fa lamna det bakomflutna framfor sig eller hur det nu var han sa Pumbaa.

I tisdags var jag pa reumatologen och tog lite nya prover. Ny doktor igen. Samma skit som vanligt. Varfor den medicinen och inte den har? Varfor dessa prover men inte de har? Varfor sa lange sedan sista magnetrontgen? Hur gammal var jag egentligen nar jag hade min laparaskopi? Hur manga ganger har just den har leden varit inflammerad? 10 nya ror med blod har skickats pa analys och jag vantar nu pa att fa veta nar jag far komma pa magnetrontgen. Sedan tillbaka till reumatologen for att diskutera hur vi ska ga vidare. Just nu pratas det om att byta ut lederna som inte funkar men det ar jag for ung for. Eller kanske steloperera. Vilket jag kan ga med pa i foten men inte i knat. Eller att hyvla bort lite ben for att rata upp lederna sa att de inte snedbelastas sa mycket. Sjalv chansar jag pa Q. Kanns meningslost att spekulera at nagot hall nar varje ny doktor har sin alldeles egna lilla ide om hur vi ska losa varldsfreden och mina leder. Jag blir bara sur och trott och det ar jag ju jamt och standigt anda, sa what the fuck…

I onsdags bestamde sig John Forradaren for att vi skulle ga pa julfest. Skitkul. Hade absolut ingen som helst lust att vara social och inga som helst forvantningar pa att detta skulle bli nagon vidare trevlig tillstallning. Men man har inte sa mycket att saga till om nar man sitter i en stol med fyrhjulsdrift och handtag. Vi deltog saledes i vad som blivit en traditionsenlig julfest pa lokal tillsammans med en hog manniskor som jag nu kant i flera ar. Manniskor som nu pratade med John. Om mig. Istallet for att prata med mig alltsa.

Vi var ett sallskap pa sisadar en tio personer som promenerade till restaurangen dar vi alla skulle sammanstrala. Jag rullade pa for egen maskin nar en dam jag kant i mer an fem ar sager till John: ska du inte hjalpa Evalena?

J: Nej, hon gillar inte att folk larvar pa med henne, hon maste fa gora det sjalv. Hon sager till nar hon vill ha hjalp.

Galna Damen: Nejmen, det gar ju fortare om vi kor henne. Jag ordnar det!

Och plotsligt sa engagerar sig en grupp manniskor i projekt ”Transportera Evalena” trots mina vilda protester. Forradaren tyckte det var jatteroligt. Mest for att det gor honom galen att jag inte vill ha hjalp. For att han kanner sig bortstott och utstangd nar jag inte vill att han ordnar allt och envisas med att jag kan sjalv.

Pa restaurangen var mannen i mitt liv i sitt esse. Han dansade, pratade, skrattade och sag for forsta gangen pa valdigt, valdigt lange ut som mannen jag foralskade mig i. Det ar markligt vad sjukdom och elande kan gora med en manniska. Nar forandringen kommer gradvis och man ses jamt marker man inte riktigt skillnaden forran det hander nagot som satter hela bilden i ett perspektiv. I onsdags fick jag mitt perspektiv. Och i mitt lojligt sjalvupptagna tillstand gjorde det ont att se. Jag fordjupade mig istallet i en mycket meningsfull konversation med en 18-arig irlandare vid namn Jameson. Resultat: jag blev mer an bara en smula salongsberusad. For att inte saga full. Och plotsligt kandes det som en jattebra ide att roka. Faktum ar att det enda jag tyckte verkade vara bra just da var att fa roka. Massor. Och folk gav mig cigarett efter cigarett. Men roka fick jag da inte. For trots att han var nagon annanstans, engagerad i konversationer eller upptagen med att dansa eller vad det nu var, dok John upp och tog dem ifran mig en millisekund efter att jag fatt dem.  Varenda gang. Och till slut tog natten slut och han byltade in mig och rullstolen i bilen och vi akte hem.

Jag utnyttjade tiden det tog att aka fran ena sidan av London till den andra med att grina en skvatt till (vore ju synd att sluta nar man fatt upp angan liksom) och gora slut (om man nu kan gora slut nar man ar 45). Forradaren skrattade hjartligt och sa att han var glad att fa se mig packad for forsta gangen. Han sa att han lange misstankt att jag kanske var nagon slags oforstorbar, oovervinnerlig utomjording som inget kunde ra pa och som bara gar och gar och gar. Men nu minsann hade han antligen fatt se att jag kanske var mansklig trots allt.

Morgonen darpa stod jag fast vid mitt beslut att slappa honom fri. Och han stod fast vid sitt om att det kandes skont att jag kanske ar mansklig trots allt. Och med det skildes vi at for att fira jul och nyar med vara respektive barnaskaror. Eller atminstone med de delar av dem som fortfarande vill fira jul och nyar med mamma och/eller pappa.

Nu ar det som sagt Annandag Jul och jag har varit rokfri i fem hela veckor och en dag. Jag har haft en av de mysigaste och mest vilsamma jularna jag kan minnas. Emma har atervant till Brighton och det ar bara jag, Filip, Gustaf, hundarna och katterna kvar. Och pa nagot satt kanns allt precis som det ska.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s