Men visst ar det val markligt…

Haromsistens fick jag en vanforfragan pa facebook fran en kille jag gick i skolan med pa mellan- och hogstadiet. Jag var tvungen att lasa den ett par ganger innan jag faktiskt fattade vad det stod. Han skrev att han mindes mig som en stark och kaxig tjej och att han ville adda mig som vi sager i dessa svengelskans tider.

Om du ar en ansiktsbokare sjalv later detta sakert fullt normalt, men se det kandes langt fran normalt. Du forstar killen ifraga ar aldre an jag. Sant var viktigt en gang i tiden. Han var aldre och han var cool och han hade en gudabenadad musiktalang. Jag brukade dromma om att prata med honom. Om att skriva musik med honom. Men jag hade aldrig vagat fraga. Och trots att jag genom bekantas bekanta sett att han var pa facebook han med skulle jag aldrig ha dromt om att adda honom. Skulle inte ens ha trott att han visste vem jag var.

Nu kanske du undrar varfor detta ar nagot jag kanner att jag maste blogga om. Varfor detta ar viktigt. Jo, for att det slog mig hur detta eviga planerande och kontrollerande och antagande (och vad det nu ar vi later styra vara liv och vara beslut) far oss att ga miste om sa mycket. Assumption is the mother of all fuck-ups, sa de i nagon film jag sag nagon gang. Det ligger mycket i det.

Fragan som aterstar ar hur vi kan lara nagot av detta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s