Och sa var juljaveln pa vag igen da…

Events management som det sa fint kallas ar en av manga saker vi sysslar med har i Atkinsfamiljen och igar organiserade vi en julfest med mat och musik for ca 300 personer. Jag lagade mat, tva av sonerna skotte bar och dorrinslapp och John holl koll pa oss alla och ryckte in dar han bast behovdes. Overallt med andra ord.

Joda, man kan laga mat till 300 pers sittandes pa en kontorsstol. Atminstone om man har nagon som aldrig ar for langt bort for att halla ogonen pa en. Har ar John och jag i full fard med att sleva upp och servera portioner av nagon av de fyra ratter som erbjods pa festen.

Mitt i matlagandet ringde syster Hannah och meddelande att mamma var pa sjukhuset med hjartproblem och skulle elkonverteras pa morgonen. Jag tror att mitt hjarta ocksa stannade en stund da. Jag vet inte riktigt hur jag lyckades halla stallningarna tills festen var over, men nar lokalen antligen var tom smog jag mig ut i bilen och grat. Det har varit en valdans massa gratande de senaste manaderna och alldelses sarskilt nu i december.

Jag vet inte riktigt nar jag slutade tycka att det har med jul var sarskilt kul. En massa masten, en massa stress och – till slut – en massa besvikelse. Min van Eva och jag brukade i manga ar fasa infor den annalkande juljaveln ihop och vi var overtygade om att den skulle fora med sig en massa extra sorg och bedrovelse. Och det gjorde den ocksa. Undantagslost. Idag vet jag battre. Det ar ju inte julen i sig som for med sig varken sorger eller stress. Det ar sjalva livet. Det bara kanns svarare att hantera dem nar man forvantas vara glad och upprymd och positiv.

Pa engelska kallas den har tiden the season of perpetual hope. Tiden for aldrig sinande hopp. Och vi vet val alla hur julen ska se ut. Glada barn. Dignande julbord. Ett renskrubbat hem. Doften av gran och glogg. Levande ljus. Familjelycka. Kalle Anka sedan Tomten. Perfekta paket. Idyll. Nar jag vaxte upp borjade julforberedelserna i tid till forsta advent. Det bakades, stoptes ljus, saltades skinka, lutades fisk, vavdes, stadades, koptes klappar, gjordes korvar och pastejer, pyntades och ordnades. Alla var med. Mamma, pappa, farmor, farfar, mormor, morfar. Alla bidrog med nagot. Och varje dag oppnade man en ny lucka, forvantningen steg, man provsmakade, njot, luktade och dromde. Sedan kom sjalva julafton och plotsligt blev det en jakla massa akande hit och dit, men det ar en annan historia for en annan blogg. Kanske.

Som ensamstaende mamma ville jag att mina barn skulle uppleva nagot liknande. Halla pa traditionerna. Skapa perfekta julupplevelser. Ge barnen den dar fantastiska julen de skulle ha haft om inte… Jag var inte sarskilt bra pa det, kan jag saga. For varje ar kandes tanken pa jul varre an aret innan. Ingen ork. Inga pengar. Ingenting av allt det dar man skulle vilja. Men pa nagot vis blev det alltid jul. Och pa nagot vis fanns det alltid gran och mat och paket och ljus och godis och vad det nu var. Och visst var det mysigt. Och visst var barnen glada. Men anda. Juljaveln var inte min van.

Om tre veckor ar den har igen. I ar blir det en valdigt minimalistisk jul i det har huset. Emma kommer hem, men maste aka igen pa annandagsmorgonen. Oscar och Sofia ar i Sverige. John firar med sina barn. Filip, Gustaf och jag far sjalva ta hand om arrangemangen. Och det kanns faktiskt riktigt skont! Vi struntar i maste och gor bara det vi vill och det vi tycker kanns nodvandigt.

Bara mamma blir battre ordnar det sig nog med den har julen ocksa. Det galler att komma ihag vad som ar viktigt och inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s