Nu är Atkinsfamiljen äntligen komplett!

Idag blev John och jag stolta föräldrar till vårt tredje företagsbarn, Atkins Acorns, och Atkinsfamiljen är därmed äntligen komplett. Vi har blivit en koncern! Det låter ju väldigt stort och fint med tanke på att ordet koncern för tankarna till stora bolag som IKEA, Volvo och Skanska, men liksom de flesta okända djur är vi bara små, mycket små, mycket små.

Det är idag precis två år sedan vi bildade Atkins Academy (fast ska man vara petnoga var det den 29 februari) och ett år sedan lillasyster Atkins Associates såg dagens ljus. I och med dagens stora tilldragelse är det treskiktssystem vi tänkt oss färdigt, och nu gäller det bara att omorganisera delar av verksamheten och fortsätta växa så sakteliga.

Vi bestämde oss från början för att detta skulle vara ett projekt som fick ta den tid det tar och att vi inte skulle skuldsätta oss eller ta på oss mer uppdrag än vi rimligen kunde klara av vid sidan av våra jobb. Inte hade vi några skattkistor att ösa ur heller, så vi bildade aktiebolag utan att ha några andra tillgångar än våra kloka huvuden, Johns starka armar och vad vi trodde var en hållbar företagsplan.

Varenda pence vi behövde lägga ut måste vi först tjäna in, så vi fick lov att vara kreativa i vår marknadsföring. Vi öppnade ett eBay-konto och byggde upp två små webbutiker. Vi startade ett antal bloggar, började twittra och satte upp några facebooksidor för att driva intresse till vårt företag och våra produkter och tjänster. Vi tillbringade mycket tid på att bygga upp en infrastruktur för det företag vi ville ha i framtiden och att skapa ett intresse för våra tjänster inom vår primära målgrupp.

Vi är fortfarande mycket små och vi måste fortfarande vara kreativa och hålla hårt i slantarna. Men månad efter månad kan vi se att vi gjort nya framsteg och fler och fler människor frågar efter våra tjänster och våra produkter. Och det senaste halvåret har vi kontaktats av folk som vill investera i vår verksamhet! Nu är vi inte intressearde av att ha några aktieägare som ska lägga sig i och försoka styra utveckligen åt det håll som bäst gynnar deras plånbok, men det känns ändå som ett litet erkännande att vi är på rätt väg.

Nu kanske du börjar undra vad det är vi sysslar med då? Jo, vi sysslar med utbildning för folk som normalt sett av olika orsaker inte kanske tänkt att det var en möjlighet för dem. Vår primära målgrupp är svarta människor som är i etnisk minoritet här. De utgör mindre än 7,5% av befolkningen men toppar statistiken över skolavstängningar, ungdomsbrottslighet och arbetslöshet. Många olika undersökningar har kommit till slutsatsen att svarta barn ofta presterar bättre än andra upp till en viss ålder, men efter det går det i regel käpprätt åt helvete och de allra flesta lämnar grundskolan utan slutbetyg. Alla är överrens om att detta är ett socialt problem, men ingen verkar veta vart felet sitter och vad man borde göra åt det.

Det är möjligt att jag levt med skygglappar genom större delen av mitt liv, men jag inte minnas att rasism var något större moln på min himmel innan jag flyttade till Göteborg för tio år sedan. Där var vi plötsligt i minoritet i ett område dominerat av invandrare som inte var särskilt glada över att bo i Sverige och såg allt svenskt som dåligt. Framför allt mina barn fick gå igenom många hemskheter under våra år där. På något sätt kan jag förstå dessa människor och deras hat. Att inte tas på allvar, att inte ges en reell chans att integreras och bli en del av det samhälle man lever i måste vara fruktansvärt.

I Göteborg blev vi utsatta för vad vissa kallar omvänd rasism. Det är så klart nonsens, för rasism är rasism oavsett sändare och mottagare. Här i London har jag fått uppleva rasism by proxy. Min Man är engelsk. Visserligen tillbringade han sin barndom i sina föräldrars hemland i Karibien, men han föddes och genomled större delen av sin skoltid här. Andå är det vardagsmat att höra folk kalla honom n****r eller säga åt honom att åka hem till Afrika. (För som vi alla vet är det ju just Afrika som alla rastamän kommer ifrån. Men vem har sagt att rassar är särskilt kloka…) Om ett särdeles otrevligt jobb ska göras är det ”Big John” man ber fixa det. Ar det tunga saker som ska bäras är det ingen som erbjuder sig att hjälpa till. Går vi på restaurang eller lokal får han vänta tills ingen annan behöver något innan han får beställa. Tankar vi bilen och jag går in för att betala är personen i kassan i regel mer intresserad av att hålla ett öga på vad John har för sig än att ta emot mina pengar. På en pub blev jag ombedd att ta min apa med mig och gå. Och mellan varven får jag små skojiga anonyma mail om den synd jag uppenbarligen begår genom att vara en negerhora. De använder sådana rara ord de små rassarna.

Till och med i vår bekantskapskrets är folk skrämmande rasistiska. Kanske för att de inte förstar bättre. Kanske för att de på fullaste allvar tror att det förhåller sig så att med olika människo”raser” liksom med olika hundraser kommer vissa stereotypiska karaktärsdrag. I regel säger de dumheter som ”Nej, jag är ju inte rasist, jag gillar ju Bob Marley” eller (min favorit) ”jag kan ju inte vara rasist jag har ju en kompis som är svart”.

Vi lever i ett land där min Man trots att han är medborgare och har bott här i större delen av sitt liv måste vara väldigt försiktig med vart han går, vad han gör och vad han säger. Eftersom han är svart är han i regel ”guilty until proven innocent”. Och det är en verklighet som han delar med nästan fem miljoner andra svarta och nästan lika många av så kallad mixed race.

Det mest tragiska i allt detta är att 1948 kom den första gruppen västindier till London med skeppet Windrush från Jamaica. De kom som ett resultat av en målmedveten rekryteringskampanj i Karibien (av den engelska staten som ville ha in billig svart arbetskraft till landet), och följdes snart av våg efter våg av nyanlända karibier. De behandlades i regel som hundar, men var fast beslutna att skapa sig en framtid i detta land. De anpassade sig i klädstil, tonade ner sin ”svarthet”, arbetade hårt och sparade sina pengar. De köpte hus, skickade sina barn till skolan för att lära sig prata ”fin” engelska och skickade pengar till familjerna de lämnat efter sig därhemma. Idag växer deras barnbarn och barnbarnsbarn upp här som engelsman enligt pass och födelsebevis, men i ”gemene mans” (och han kan vara väldigt gemen!) öga är de fortfarande negrer som man till bullrande skratt möter med gorillaliknande ljud, erbjuder bananer och säger att de borde åka hem till Afrika.

I Mannens bekantskapskrets är det många som försokt sig på detta med att åka hem. Dock inte till Afrika då, eftersom de kommer från Västindien. Problemet är bara att när de väl kommer dit ses de inte som hemmahörande där heller. Det visar sig i regel att ön där man behandlats som en kung och varit allas vän när man kommit på besök med väskorna fulla av presenter inte nödvändigtvis är lika välvilligt inställd om man kommer för att stanna. Man har blivit en kokosnöt, säger de. Svart på ytan men vit inuti. Och London är knökfullt av kokosnötter. Unga människor som inte riktigt vet vad de är. Vart de här hemma. Uppvuxna i fattiga hem med en mamma (papporna är skrämmande ofta försvunna) som hatar systemet i allmänhet och dess representanter (poliser, lärare, kommunaltjänstemän etc) i synnerhet måste de själva lista ut hur de ska ta sig fram i livet. Och som de flesta ungar väljer de fel. För att de inte har några verktyg att använda sig av. För att de inte ännu är mogna nog att se sambandet mellan handling och konsekvens.

Vår företagside bygger på filosofin att lokala problem behöver lokala lösningar. Vi tror att inom det svarta kollektivet behövs det handfasta satsningar som syftar till att skapa meningsfull sysselsättning, bygga broar mellan människor och hela trasiga själar. Vi tror att ungdomarna måste få hjälp att hitta tillbaka till sina rötter och sin etniska och kulturella tillhörighet. Och vi tror att detta gör man bäst genom att satsa på utbildning. Med tre företag i vår lilla koncern har vi nu Atkins Academy som kommer att ägna sig åt vuxenutbildning och Atkins Acorns som ska bli vår barn- och ungdomsskola. Atkins Associates kommer att fungera som ett träningsföretag där våra elever får yrkespraktik lite enligt det gamla beprövade Samhall-konceptet. En möjlighet att arbeta under ”skyddade” former och sakta växa in i en yrkesroll. Alla våra elever har tillgång till själavård i form av mentorer, kuratorer, psykologer och representanter från olika religiösa grupper.

Vår personal jobbar än så länge gratis för att de tror på vår ide och vill medverka till att skapa ett nytänkande kollektiv inom kollektivet. Ett som är öppet för alla. Som inte segregerar, diskriminerar eller bidrar till att föda hat och våld. Med en läroplan som utgår från den svenska skolans värdegrund; en utbildningsmodell baserad på andragogiska principer; och en stark afro-karibisk/afrocentrisk förankring, vågar vi påsta att vi har skapat en genuint Skandiribisk profil för vår verksamhet. Vår primära målgrupp är den svarta minoriteten, men vi välkomnar alla som känner att de vill vara en del av en kultur där alla är lika mycket värda och där alla behövs. I den bemärkelsen känner vi en stark samhörighet med Rastafari vars grundläggande princip är One Love, broderskapet och kärleken till allt levande och avståndstagandet från hat och allt som förstör kropp och själ.

Det kanske kommer att ta 20 år innan vi nått dit vi vill, men idag blev i alla fall vår företagsfamilj fullkomlig. Nu kan vi ägna oss åt att bara vara goda föräldrar och sköta om dessa våra tre småttingar så att de kan växa upp till självständiga enheter som vi kan vara stolta över på vår ålders höst.

Vad vet man, det kanske rent av går vägen… =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s