Osminkat fanstyg

Före

Jag började sminka mig när jag gick i sexan. Mina föräldrar sa att jag inte fick så alltså sminkade jag mig varje morgon innan jag gick hemifrån (efter att de åkt till jobbet). Det var början till en vana jag skulle komma att vårda ömt i 30 långa år och som skulle visa sig vara svårare att bryta än kaffedrickande och rökning.

Att ta på sig en yrkeskostym är inte bara poliser, präster, sjukvårdspersonal och hamburgervändare forunnat. Vi är nog många som klär oss annorlunda när vi ska ut ”bland folk” än vad vi gör en lat söndag i hemmets lugna vrå. Själv har jag sällan klätt upp mig och sminkat mig bara för att gå och köpa mjölk, men med ett undantag (ett restaurangkök) har jag aldrig jobbat eller gått på fest osminkad. Det hade känts naket och onaturligt. Oprofessionellt rent av. Att sminka sig på morgonen var ju lika självklart som att ta på sig rena trosor.

När jag flyttade till London hade jag färgat håret i så många år, och i så många olika färger, att jag knappt kunde erinra mig min ”normala” färg. Spacklad har jag nog aldrig varit, men foundation, ögonpenna, mascara och läppstift måste man ju ha. Och så var det naglarna då. Långa och målade i allsköns roliga färger. Klädstilen har växlat genom åren, men jag har alltid varit svag för det dramatiska, det glittrande, klackar och djupa dekolletage. (Har jag nämnt någon gång att Dolly Parton är en av mina idoler? =) )

Jag hade bara känt John i någon vecka när han, sådar i förbifarten över vår delade jobbfrukost, frågade mig vem jag sminkade och klädde upp mig för. Jag svarade sanningsenligt att det var för mig själv. För att känna mig fin och för att framhäva min personlighet. Han bara grymtade till svar och så var det inget mer med det.

Någon månad senare träffades vi en lördag. Jag hade tjatat mig till att få vara med och dekorera en kontorslokal eftersom det kliade i fingrarna på mig och jag ville få göra något kreativt. Osminkad, med håret i snodd och i målarvänliga kläder mötte jag honom och jag såg att han tittade konstigt på mig. Vi målade väggar, spikade lister, borrade upp hyllor och hade oss medan vi diskuterade livets vedermödor och små guldkorn. Plötsligt sa han:

”Ville du inte känna dig fin idag?”

”Ehh, va??”

”Jo, jag undrar bara varför du inte sminkat dig idag. Spelar det ingen roll om jag tycker att du är fin? Eller är det bara gubbarna på jobbet du vill klä upp dig för?”

”Dumma dig inte”, sa jag, ”man klär väl inte upp sig för att måla och snickra heller!”

John svarade med en av sina sedvanliga grymtningar, och så var det bra med den saken. Men frågorna fortsatte. I två års tid kommenterade han allt som oftast mina kläder, mina skor och min sminkning. Dock aldrig i positiva ordalag. Däremot hade han mage att påstå att min ”yrkeskostym” ingalunda framhävde min personlighet och knappast bidrog till att göra mig sarskilt fin heller. Och varje gång bad jag honom fara åt pipsvängen!

Vad jag inte visste då var att han aldrig släpper taget om ett enda ämne innan han gått till botten med det. Om något förbryllar honom måste han hitta en förklaring. Och jag antar att jag förbryllade honom dag och natt, för han slutade aldrig söka svar och sanningar.

När vi närmade oss ”punkten utan återvändo”, som vi säger här i Englandet, och förhandlade om vart skåpen skulle stå för att vi skulle kunna vara tillsammans ”på riktigt” stod min ”yrkeskostym” till min förvåning åter på hans agenda. Fru Atkins går inte till jobbet i djupa urringningar, bara axlar, korta kjolar eller höga klackar. Hon har inget smink, inga långa målade naglar och hon färgar inte håret. Punkt slut. Deal breaker, sa jag, och viftade med frihetsflaggen.

I diskussionen som följde avhandlades frågan om hur det kan vara möjligt att en viss mängd kemikalier och en viss sorts kläder kan avgöra hurvida man känner sig säker i sin yrkesroll, eller trygg i sociala sammanhang, eller inte. Hur kan faktumet att man inte längre ser ut som sig själv vara det som stärker ens tro på att man duger?

John dristade sig till att påsta att det kanske förhöll sig så att jag inte gick till jobbet, eller ut bland folk i sociala sammanhang, som mig själv, utan snarare som en representant för mig själv. Att jag handskades med jobb och människor via ombud, helt enkelt. Jag tyckte så klart att han var skitdum, och slog genast vad om att jag minsann kunde gå en månad utan några som helsta ”försköningar” eller attiraljer. Han satte 20 pund emot och på måndagmorgonen gick jag till jobbet i svarta byxor, vit blus, svart kavaj och Kajsa Anka-dojjor. Utan smink. Med nedklippta naglar. Och med håret blekt till det som närmast liknade min normala hårfärg. Fy vad jag kände mig genomskinlig!

Den första veckan var hemsk! Jag höll förelasningar och satt i möten och kände mig som om jag höll på att smälta in i väggen. Jag kände mig oförberedd (fast att jag inte var det!) och jag höll inne med mina synpunkter (fast jag visste att jag hade rätt!). Jag kan säga att det bara var tjur-Styfen i mig som hindrade mig från att ge honom pengarna och erkänna mig besegrad. Men så hände något märkligt.

Pa tisdagen i vecka två var det möte för den akademiska styrelsen, och vi gick igenom en rapport som skulle skickas till ett universitet vi förhandlade om ett kontrakt med. Rapporten var illa skriven (!), innehöll ett antal sakfel och saknade ett viktigt kapitel. Jag satt vid änden av konferensbordet och hörde mina kolleger berömma rapport-författarna, när jag till min egen ohöljda förvåning hör mig själv säga: ”Nej, men vänta lite nu! Ni menar väl inte att ni tänker skriva under och skicka in den här rapporten som den är?” Plötsligt var jag i mitt esse igen och innan jag riktigt visste hur det gått till stod jag upp och redogjorde för vad som måste ändras och läggas till innan utkastet kunde kallas rapport och skickas någonstans alls.

Nej, det var inte alldeles enkelt efter den dagen heller, men någonting hände efter det mötet. Jag tillbringade mindre och mindre tid med att nojja över hur jag såg ut. Visserligen var det kanske ett lågvattenmärke den dagen jag skulle på anställningsintervju och förgäves försökte förhandla mig till en undantagsklausul. (Monstermannen hävdade bestämt att det vore bra för mig att få ett kontrakt i osminkat skick så att jag kanske kunde tro att det var just mig de ville ha och inte min representant.) Men över lag kände jag mig bättre och starkare för varje dag som gick.

I slutet av mitt månadslånga smink- och glittercelibat var det dags att ta upp yrkeskostymsfrågan till omförhandling. Faktumet att Monstermannen idag är Mönstermannen räcker väl som bevis på att jag lade mig i omröstningen. Där rök hela min garderob, men jag fick en ny och mer business like and casual istället. Naglarna har sedan dess varit korta och omålade, och håret är numera nordiskt blont (dock med slingor i). Sminket då? Jo, det pendlar med dagsformen. Oftast ar jag osminkad, men ibland tycker jag det är attans trevligt att få sätta en gnutta färg på ögonlocken. Och då gör jag det!

Jag har dock lärt mig att ingenting som kan köpas för pengar kan fixa en bristande självkänsla. Och att man inte på allvar kan älska någon annan om man inte älskar sig själv.

Jag jobbar på den saken…

Efter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s