MS Motståndskraft sätter segel

Igårkväll gick jag mycket motvilligt på ett seminarium under rubriken Words of Wisdom. Efter att ha tillbringat de senaste tre veckorna i något slags tillstånd av sjuklig oro, rädsla och panik kändes inte ett seminarium med en massa människor som förväntar sig att jag ska bidra med klokskaper och inspiration direkt som en tillställning jag hade något att bidra med till. För tre veckor sedan steg min älskade upp, klädde sig och gick ut ur vårt hus. Utan att så mycket som att titta på mig. Jag har inte sett honom sedan dess.

Kvällen innan han försvann hade vi ett långt samtal. Han sa att han ville se mig stark och lycklig. Att han ville att jag skulle få mer tid för mig själv. För att göra sånt som jag tycker om. Sånt som gör mig glad. Han har varit rätt nere ett tag, tyngd av hälso- och familjeproblem. Det har varit tufft för oss bägge två, men jag tror att det varit särskilt tungt för honom att han inte kunnat vara den man han vill vara. Den man han tycker jag förtjänar. Jag gissar att han tänkte att han skulle göra mig en tjänst om han gick sin väg som en gammal elefant. Ibland förundras jag över att den människa som sett mer av mig än någon annan, och som känner mig bättre än jag känner mig själv, i vissa lägen inte tycks känna mig alls. Jag har det inte ett dugg bättre utan honom! Jag är galen av oro och ovissheten förlamar mig och gör det hart när omöjligt att ta sig an även de mest triviala sysslor.

Har han verkligen lämnat mig? Eller har han bara tagit en paus? De fem textmeddelanden jag fått har inte givit svar på en enda av mina frågor. De har snarare lett till sisådar en miljon nya. Jag bor i ett hus där varenda pinal tillhör honom och vi äger två företag tillsammans. Är jag på väg att förlora mitt hem? Mitt jobb? Exakt vart befinner jag mig just nu i bokstavlig såväl som laglig bemärkelse? Och vad, undrar du kanske, har allt detta med gårdagens seminarium att göra?

Jo, under kvällens gång ledde vår värd, Sophia Bailey, oss på en resa genom våra egna tankar. Hon sa att vi skulle föreställa oss att vi var kaptener på ett skepp på väg på sin jungfruresa, men att våra skepp måste få sina namn innan vi kunde sätta segel.  För mig var det en intressant analogi. Jag har alltid sagt till mina barn, och till mina elever, att det är jag som är kapten för den här skutan, men jag har aldrig funderat på om hon haft något namn. På seminariet fick vi turas om att ställa oss upp och med mikrofon i handen berätta för varandra vad vi döpt dessa våra livsskepp till. Mitt huvud var blankt. När det var min tur att hålla i mikrofonen fick jag erkänna att jag inte hade något skepp alls. Jag var skeppsbruten. Efter ett par månader av grå skyar och ostadigt väder hade jag drabbats av en orkan och sett mitt skepp gå under.

Men detta var vad jag tog med mig hem från kvällens prövningar: WOW, jag är Robinson Kruse! Krafter jag inte kunde kontrollera tog mitt skepp och lämnade mig strandsatt på en öde ö. Men jag är en överlevare! Jag kommer att ta mig igenom detta, för mitt egenvärde är mycket större än något skepp. Den skuta jag seglar på definierar inte vem jag är som människa, och går skutan under överlever jag det och bygger mig en mer motståndskraftig farkost.

Idag sätter jag således segel med MS Motståndskraft. Det är ett vackert skepp byggt på den grund av kärlek, tillit, optimism, tacksamhet och glädje John har fört in i mitt liv. Våra ord skapade en fantastisk värld. Vi delade en dröm och vi satte upp mål för hur vi skulle förverkliga den. På ett djupt grundläggande plan förändrade han mitt sätt att se på tillvaron. I mötet mellan våra själar hjälpte han mig att finna fokus och kanalisera min energi mot något enastående. Han lyfte mig och fick mig att känna att jag kunde bestiga de högsta berg och gå över de vildaste hav. Hans kärlek fick mig att tro på och älska mig själv och, för första gången i mitt liv, kan jag säga att hur mycket jag än älskar honom och min familj så älskar jag mig själv mer.

Om det nu är så att han faktiskt lämnat mig för gott, så har han lämnat mig med ett arv bestående av ovillkorlig kärlek, respekt, tillit och tacksamhet. Han har gjort mig till en bättre och starkare människa och han har lärt mig att våga omfamna dagen och livet så som de är och att sluta vara rädd för skuggorna.

Igårkvall var det fullmåne. En natt av fullkomnande. En insikt om att en fas av mitt liv måhända tagit slut, men att en ny fas just börjat. Ja, jag ar ledsen och förkrossad, men ingen orkan i världen kan bryta banden mellan oss. Jag väljer att tro att vi alltid kommer att vara knutna till varandra. Att vi alltid kommer att vara en viktig del av varandras liv. Just så som vi planerat. För en tid kanske vi måste segla på olika skepp, men när tiden är inne får vi segla tillsammans igen. Och när den dagen kommer hoppas jag att han kommer att vara stolt över mig och de skepp jag byggt i hans frånvaro.

Våra skepp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s