Den fula ankungen det var jag

Pssst! Nu kan du kan läsa en uppdaterad version av det här inlägget på Hello, Kära Gamla Sverige.

Min nyligen återfunna vän Kicki skrev i ett av sina mail att jag, precis som hon hade trott att jag skulle, uträttat så mycket fantastiskt i mitt liv. Det var ju väldigt vänliga ord, men Faster Wera skulle ha sagt att hon handskas vårdslöst med sanningen. Det är väl som det är med livet att man tar ett steg i sänder och aldrig vet man riktigt vart det leder.

Jag visste alltid att jag inte hörde hemma i Indal eller i Sundsvall. Jag kände mig oftast som en bortbyting och när jag var liten misstänkte jag att jag var adopterad eller att min mamma kanske stulit mig ur någon barnvagn…

Jag försökte väl göra det man ska för att passa in, men det funkade aldrig. Jag minns när vi köpte hus när mitt andra barn var på väg. Alla var så glada och tyckte det var så himla kul; vi skulle ha inflyttningsfest och fira men jag kände mig mest som om någon hade låst in mig i en bur och kastat bort nyckeln. Jag började umgås med de andra mammorna runt omkring och kände ofta vanvettet krolla sig under hårfästet på mig när allt vi någonsin pratade om var ungar, makar, hem och trädgård, släktingar och ytliga bekanta.

Varje dag träffades vi för att låta barnen leka med varandra. Vi promenerade, åkte på barnvänliga utflykter till Norra Berget och mammavänliga utflykter till IKEA-träsket, turades om att fixa lunch och fikade så mycket att jag än idag har svårt för själva ordet ”fika”. Varje dag gick jag omkring och kände mig som den fula ankungen bland alla svanarna. De var så stolta och lyckliga de där mammorna. De var någons mamma och de var någons fru. De hade ett hus och en bil och ett eller två barn. De tyckte att de hade åstadkommit något. Att de hade något att vara stolta över. (Och det hade de ju.) Jag trodde att det var något fel på mig som inte kunde känna den där lyckan.

Visst, jag hade hus, barn och bil, men allvarligt talat krävdes det inga större prestationer för att nå dit i mitten av åttiotalet. För de allra flesta tar barnalstrandet mer eller mindre hand om sig självt och på den tiden skrek bankerna efter folk att låna ut sina pengar till. Jag var så klart stolt över mina barn, men jag tyckte inte att barnen definierade mig som människa. De kom från mig och de var en del av mig, men vem var jag då? Någons blindtarm? Ett tillbehör?

En av alla de dagar som flöt förbi i denna hemmamammornas värld satt vi på altanen hos en av oss. Det var en höstdag och det började bli kallt ute. Jag hade just blivit gravid igen med barn nummer fem, men det var det ingen annan än jag som visste då. Barnen lekte glatt och vi satt där pa verandan med vårt fika. Jag hatar vinter och kyla, och gränsen för hur mycket tomsnack jag kan uthärda var sedan länge passerad. Jag filosoferade som bäst över hurvida jag faktiskt var självmordsbenägen, eller om jag skulle känna mig bättre ifall jag högg mig själv i benet med en gaffel, när jag hörde en av mammorna säga:

”Tänk, om femtio år sitter vi fortfarande här och gaggar om karlar och ungar och livet!” Hon sa det som om vi var de rikaste människorna i världen som hade denna välsignade framtid att se fram emot. De andra skrattade och instämde glatt. Jo, nog var det väl fantastiskt att tänka sig att vi hade allt detta och att om femtio år skulle vi fortfarande sitta tillsammans och fika och passa ungar och prata om våra enfaldiga karlar som inte fattar att toasitsen ska vara nedfälld eller att lortiga strumpor ska vara i tvättkorgen. Tanken svindlade!

Jag kände mig fysiskt illamående och trots att jag aldrig tidigare sagt ett ord om att jag kände mig utanför och misslyckad, som ett måndagsexemplar av en kvinna, kunde jag inte hjälpa det den här gången.

”Va? Menar ni allvar? Varje dag i resten av livet som den här? Vakna med samma ansikte bredvid er i sängen vareviga morgon? Veta varje morgon exakt hur hela dagen kommer att se ut? Aldrig något nytt? Aldrig några utmaningar? Aldrig någon egen tid? Aldrig växa som människa, pröva sina vingar och göra något av allt det man drömde om när man växte upp? Bara vänta på att barna flyttar ut så man kan få mer tid att reta sig på strumpor, toalock, fantasilösa födelsedagspresenter och ett ”lagom” inspirerande sexliv? Och sedan barnbarn att förlänga fika-på-verandan cykeln? Hellre dör jag!”

Sju-åtta förfärade ansikten stirrade på mig som om jag just hade sagt att jag vänsterprasslade med grannfrun eller något annat rysligt opassande. Diskussionen som följde blev rätt giftig. Man ska akta sig för att vilja mer eftersom det kan uppfattas som en underliggande kritik mot dem som av olika anledningar trivs rätt bra i gyttjepölen.

Grannsämjan fick sig en törn den där dagen. Jag hade kritiserat deras livsval, sett ner på deras liv, och relationerna blev aldrig mer riktigt varma efter det. Jag gick hem med tunga steg och tänkte att som man bäddar får man ligga och nu var det nog till att göra det bästa av min bristfälliga bäddningsteknik. Det gick som det gick med den saken. Fem månader senare flyttade barnafadern ut och om jag tidigare hade varit en främmande fågel som fick vara med i flocken om än bara för att ”man gör så” så blev jag nu en paria.

Telefonen slutade ringa, det hölls middagar och arrangerades utflykter som man ”bara glömde” berätta om osv. När sommaren kom och det var dags för det traditionsenliga midsommarfirandet ringde en av mammorna upp mig och sa som det var: det kändes inte bra att ha mig med i ”gruppen” nu när jag inte längre hade så mycket gemensamt med dem. Kanske skulle det vara bättre för mig om jag skaffade mig lite singelmammor att umgås med istället, för det blir ju alltid så svårt att umgås annars om man inte är jämna par. Jag var ledsen då, men egentligen borde jag skicka henne en rejäl blomsterkvast och en flaska bubbel!

Så kom det sig att jag hamnade i singelslingan i Granloholm och hade jag inte gjort det hade jag inte varit här idag och det vore ju trist att tänka sig. John säger ofta att han tror att hela vårt liv har varit en enda lång resa där allt som hände var tvunget att hända för att vi skulle mötas och kunna ha den relation till varandra som vi har. Jag tycker det låter lite flummigt, men det finns också något trösterikt i tanken att allt som händer händer av en orsak. Att inget är fel eller förgäves utan bara ytterligare ett steg på livets långa väg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s